Böcker utgör en viktig bas i barns utveckling och är till för att lära dem bland annat mera och annat än de själva kan uppleva. De kan berätta om gångna tiders människor och deras samhällen; om dessa och andra människors tankar, känslor och erfarenheter; de stimulerar fantasi, vilje- och känsloliv och de ger - framför allt - ett rikare ordförråd och därmed bättre förmåga att uttrycka egna tankar och känslor.
När politiker - så som nu sker i både Katrineholm och Vingåker - beslutar lägga ner biblioteksfilialer och skolbibliotek hotar de inte bara demokratin utan utarmar även stora delar av kommande generationers förutsättningar till ett rikt ordförråd och dess fördelar. Många människor kommer med största sannolikhet därmed få ett sämre försvar mot dem som försöker påverka dem, driva dem åt något håll och kanske till och med lura dem (vilket i och för sig också skulle kunna vara syftet). Många kommer dessutom få sämre självförtroende och minskad trygghet, vilket är en obestridlig bieffekt av dåligt ordförråd.
Människor som har ett dåligt ordförråd blir ofta språkligt handikappade för livet. En språkfattig människa ställs många gånger utanför gemenskapen. Hon förstår inte och riskerar själv att inte bli förstådd. Fler och fler människor blir i dagens samhälle utslagna och ofta drabbas de språkligt handikappade svårast. Brister på ord föder dessutom inte sällan våld.
Vårt så kallade informationssamhälle kräver allt större förmåga av individen att kunna uttrycka sig och att förstå. Språket är viktigt för den sociala anpassningen i stort. Språkliga miljöer har alltid fostrat språkriktiga människor, medan språkfattiga miljöer givit språkfattiga individer. Forskning visar också att barn som lever i språkfattiga miljöer även i fortsättningen blir språkfattiga, medan de i språkrika miljöer får en bra språklig utrustning och därmed rikare möjligheter att lära sig, att kunna och att behärska.
Allt detta verkar de små sexåriga barnen i Marmorbyn kunna förnimma och förutse. De protesterar mot förestående nedläggning av sin biblioteksfilial. http://www.kkuriren.se/kkuriren/standard_artikel.php?id=236508&avdelning_1=101&avdelning_2=102 Barnen agerar – medan de vuxna resignerar. Är det så det ska vara?
fredag 24 oktober 2008
torsdag 23 oktober 2008
Flickan på bussen
Hon har halvlångt stripigt hår som sticker ut under en smutsig, brun stickad luva. Hennes händer är små och hon fingrar ihärdigt på tvättlappen till en ”gosekanin” som för länge sedan troligtvis var vit. Varken flickans händer eller kaninen ser ut att ha blivit tvättade på länge. Hennes naglar påminner om naglarna hos en uteliggare, ett ”socialfall” eller någon annan som har hamnat i samhällets periferi och utanförskap. De är kolsvarta runt om nagelbanden och nedanför fingertopparna. Trots det sätter hon emellanåt något av fingrarna i munnen och tuggar frenetiskt. Man kan tycka att detta borde göra fingrarna renare, men så är inte fallet. Smutsen är ingrodd så djupt i hennes porer, att det är frågan om vad som krävs för att hon ska bli ren.
Plötsligt yttrar hon en ramsa i ett saktmodigt tempo: ”Sätt huvet mellan benen och kyss dig i stjärten - adjöss” Hon upprepar den tre gånger innan hon brister ut i ett hejdlöst skratt. – Eller hur? – Visst är det så, säger hon samtidigt som hon genomborrar mig med en blick som är fylld av total närvaro och fullständig frånvaro. Hon söker kontakt till vad pris som helst men hennes själ ryser för tomrummet. Jag och de andra passagerarna skruvar besvärat på oss och vänder våra blickar ut genom fönstren utan att ta fäste på någonting. I våran verklighet finns ingen plats för en främmande liten flicka som kommer med känslomässigt budskap.
Jag undrar dock - i min egen lilla självcentrerade sfär - var hon egentligen är - i sina tankar?
Hennes mamma, som jag inte har sett tidigare men som sitter på sätet mitt emot flickan, ber henne att vara tyst. Sch, säger hon. – Eller hur? – Visst är det så, säger flickan återigen, nu vänd mot mamman. – Det har jag hört på TV! När inte mamman lyckas få tyst på henne lägger hon till med ett nervöst småskrattande, som vittnar om mental instabilitet. ”haha hoho jaja ojojojojoj hahahaha”. Flickan börjar då också att skratta, precis som sin mamma. Efter ett tag börjar de småförstrött plocka med sina medhavda papperspåsar som de ställt på platserna invid. De innehåller allt från plastpåsar, tomflaskor och konservburkar till filtar, stormkök och ett par gula gummistövlar som verkar vara i mammans storlek. En kasse - som flickan ihärdigt river i - innehåller små tygbitar. När hon hittar en blå frottébit tar hon upp den och stryker den ömt mot kinden, samtidigt som hon för in tummen i munnen. Hon sluter ögonen och ser ut till att ha funnit ro.
Jag betraktar henne där hon sitter. Hennes neongröna galonbyxor och röda, trasiga ballerinaskor. Hennes sladdriga, gråa collegetröja med det numera ourskiljbara tryckta motivet på framsidan, och hennes ansikte - som till form och storlek påminner om ett litet barns - men som till anletsdragen uttrycker så mycket mer än vad ett normalt barn någonsin skulle kunna ge uttryck åt. Jag tänker på mina egna barn. Och jag tänker på vad dom tänker på när dom ser en flicka som den här: Om dom över huvud taget skulle se henne?
Vid nästa hållplats kommer ännu fler in för att trängas i den redan överfulla bussen. Några slänger en hastig blick på flickan och hennes mamma men tar därefter snabbt sin tillflykt till det som de förstrött behagar förnimma på andra sidan fönstren. Mamman och flickan får obehindrat uppta två säten med sina papperspåsar medan vi andra trampar varandra på fötterna och i tysthet förbannar varandras dofter från diverse kryddade extrakter och kroppslig utsöndring.
Vid tågstationen går mamman och flicka liksom jag av bussen. När jag tittar åt deras håll ser jag att mamman går 10 meter före flickan. Flickan bär sin smutsiga kanin i ena örat och släpar en papperspåse efter sig på marken. Hon är högst 8 år gammal, av svenskt ursprung och faller som en gråsten genom ”välfärdssamhällets” allt mer grovmaskiga skyddsnät.
Plötsligt yttrar hon en ramsa i ett saktmodigt tempo: ”Sätt huvet mellan benen och kyss dig i stjärten - adjöss” Hon upprepar den tre gånger innan hon brister ut i ett hejdlöst skratt. – Eller hur? – Visst är det så, säger hon samtidigt som hon genomborrar mig med en blick som är fylld av total närvaro och fullständig frånvaro. Hon söker kontakt till vad pris som helst men hennes själ ryser för tomrummet. Jag och de andra passagerarna skruvar besvärat på oss och vänder våra blickar ut genom fönstren utan att ta fäste på någonting. I våran verklighet finns ingen plats för en främmande liten flicka som kommer med känslomässigt budskap.
Jag undrar dock - i min egen lilla självcentrerade sfär - var hon egentligen är - i sina tankar?
Hennes mamma, som jag inte har sett tidigare men som sitter på sätet mitt emot flickan, ber henne att vara tyst. Sch, säger hon. – Eller hur? – Visst är det så, säger flickan återigen, nu vänd mot mamman. – Det har jag hört på TV! När inte mamman lyckas få tyst på henne lägger hon till med ett nervöst småskrattande, som vittnar om mental instabilitet. ”haha hoho jaja ojojojojoj hahahaha”. Flickan börjar då också att skratta, precis som sin mamma. Efter ett tag börjar de småförstrött plocka med sina medhavda papperspåsar som de ställt på platserna invid. De innehåller allt från plastpåsar, tomflaskor och konservburkar till filtar, stormkök och ett par gula gummistövlar som verkar vara i mammans storlek. En kasse - som flickan ihärdigt river i - innehåller små tygbitar. När hon hittar en blå frottébit tar hon upp den och stryker den ömt mot kinden, samtidigt som hon för in tummen i munnen. Hon sluter ögonen och ser ut till att ha funnit ro.
Jag betraktar henne där hon sitter. Hennes neongröna galonbyxor och röda, trasiga ballerinaskor. Hennes sladdriga, gråa collegetröja med det numera ourskiljbara tryckta motivet på framsidan, och hennes ansikte - som till form och storlek påminner om ett litet barns - men som till anletsdragen uttrycker så mycket mer än vad ett normalt barn någonsin skulle kunna ge uttryck åt. Jag tänker på mina egna barn. Och jag tänker på vad dom tänker på när dom ser en flicka som den här: Om dom över huvud taget skulle se henne?
Vid nästa hållplats kommer ännu fler in för att trängas i den redan överfulla bussen. Några slänger en hastig blick på flickan och hennes mamma men tar därefter snabbt sin tillflykt till det som de förstrött behagar förnimma på andra sidan fönstren. Mamman och flickan får obehindrat uppta två säten med sina papperspåsar medan vi andra trampar varandra på fötterna och i tysthet förbannar varandras dofter från diverse kryddade extrakter och kroppslig utsöndring.
Vid tågstationen går mamman och flicka liksom jag av bussen. När jag tittar åt deras håll ser jag att mamman går 10 meter före flickan. Flickan bär sin smutsiga kanin i ena örat och släpar en papperspåse efter sig på marken. Hon är högst 8 år gammal, av svenskt ursprung och faller som en gråsten genom ”välfärdssamhällets” allt mer grovmaskiga skyddsnät.
måndag 20 oktober 2008
Föräldrars rätt och möjlighet till att ta han om sina egna barn (och barnens rätt att bli omhändertagna av sina egna föräldrar)
Barnen är vår viktigaste investering i framtiden. Vi har idag möjlighet att prägla kommande generationers samhällen och kan redan nu välja hur våra barns, barnbarns och barnbarnsbarns levnadsvillkor kommer att se ut i stora drag. Vi kan också välja att fortsätta blunda, titta bort och resignerat överlämna dem åt sitt eget öde genom att ideligen sätta våra egna behov i första rummet. Men då kan vi heller inte ständigt förfasas över i vilken riktning människans natur, mänskligheten och samhället är på väg…
Modern anknytningsteori har konstaterat att barnets första 1-3 levnadsår, och dess relationer, är av vital betydelse för hur livet i övrigt kommer att gestalta sig. En stor del av barnets fortsatta känslo- och förnuftsmässiga utveckling finner sin grund under den här perioden av livet.
En stor del av vår, vi vuxnas, vakna tid upptas av arbets- och familjeliv, och vår situation på dessa två arenor färgar vår tillvaro på många olika sätt: vår hälsa, ekonomi, sociala relationer, boende, utbildning och klassposition för att nämna några. Hur vårt arbetsliv och våra familjeliv ser ut är alltså av mycket stor betydelse för våra levnadsvillkor i allmänhet. Inte minst viktig är frågan hur vi lyckas kombinera dessa båda områden. I dag ryms dessutom några av samtidens mest brännande samhällsfrågor i just skärningspunkten mellan familj och arbete: jämställdheten mellan könen, fördelningen av det betalda och obetalda arbetet, svårigheten att kombinera karriär och familjeliv, föräldraledighet samt barnomsorg och barnens levnadsvillkor. Vi lever idag i en helt annan typ av samhälle än vad vi exempelvis gjorde för bara några decennier sedan.
Ewa Callhammar, folkpartistiskt oppositionsråd i Katrineholm, tar i KK-debatt den 17 oktober förtjänstfullt upp barnens behov av tidiga nära relationer till sina föräldrar kontra förskolans roll under barnens första 1-3 levnadsår. http://www.kkuriren.se/kkuriren/arkiv.php?id=234406&avdelning_1=102&avdelning_2=110&arkiv_datum=2008-10-17&go=1 Callhammar föreslår en debatt kring frågan om maxtid på förskolan, medveten om att det kommer att leda till stor diskussion och ”röra om en hel del”. Detta eftersom man riskerar stämplas som motståndare till kvinnans frigörelse och/eller ge upphov till dåligt samvete hos föräldrar som av olika anledningar väljer att överlämna sina barn i förskolans regi och som kommer att försvara sig med att de gör det för barnens bästa.
Min fösta reaktion är: varför är det i dagens samhälle så kontroversiellt att förorda mer tid för barnen tillsammans med sina egna föräldrar?
Jag kan här se tre uppenbara orsaker:
Kvinnans frigörelse - De som har skrikigt högst och som hittills har dikterat en stor del av villkoren för debatten om omhändertagandet av barnen de första levnadsåren är alla dessa manhaftiga kvinnosakskvinnor som inte kan skilja på strävan efter jämlikhet och på behov av att ge och få omvårdnad. De menar; att så länge de inte innehar samma status och position (och gärna lite högre) som männen i samhället så kommer de heller inte att erkänna sitt eget och andra kvinnors nedärvda moderskap. De besväras därmed föga av att det är deras egna barn som i slutändan blir lidande.
Materialismen - Vår egen tids religion. Det är i den vi söker innehåll och betydelse i livet. Vi fäster större vikt vid gods och gull och att köpa oss status än att bygga autentiska relationer. Vi har dessutom byggt upp en kultur som strävar efter styrka och inte bara förnekar svagheten, utan till och med föraktar den. Därav faller det sig naturligt att vi inte alltid innehar en omhändertagande attityd till de svaga i samhället: i det har fallet de små barnen.
Pådyvlad samhällssyn - En okritisk tro på dem som säger att barn mår bäst av att vara tillsammans med andra barn i organiserad form, och att detta är mest fördelaktigt för deras intellektuella och emotionella utveckling. Därför har det bland annat skett en explosiv expansion av daghem och andra förskoleformer, som utan egentlig hänsyn till och insikt om pedagogikens betydelse bara haft till uppgift att fjärma barnen från sina föräldrar så mycket som möjligt i socialismens likformiga lära. Vi har dessutom ”knökat” in så många barn som möjligt på en allt mindre yta. Debatten om humaniteten i detta förfarande har effektivt filtrerats bort genom bland annat djurrättsaktivisternas oupphörliga gapande efter bättre uppväxtförhållanden för kycklingar, minkar och grisar med mera.
Tillfredsställelsen med familjelivet och arbetet, utöver tillfredsställelsen med bland annat kärlek, hälsa och ekonomi, är de faktorer som har allra störst betydelse för om vi känner oss nöjda med våra liv som helhet. Familje- och arbetslivet är nyckelfaktorer om vi ska förstå våra egna levnadsvillkor idag. Att förstå samtiden är att uppspåra och uttolka de tendenser som pekar mot framtiden. Det är att få grepp om frågan ”vart är vi på väg”? Det är inte att spå hur framtiden kommer att bli, men nog hur den kan bli, om man projicerar på framtiden de trender, som är framträdande i nuet. Där är det uppenbart att det är allt fler som mår allt sämre och en av orsakerna är, enligt många, människans ambivalens – dubbelhet i känslolivet – att det finns en klyfta mellan den vi verkligen är och den vi visar offentligt. Vi ser tydligt att kommande generationer har sämre förutsättningar för drägligt leverne än vad vi hade och ser också de uppenbara orsakerna. Men vi gör ingenting åt det!
C. S. Lewis, säger i en av sina böcker: ”Framsteg innebär att man närmar sig målet man vill till. Och har man gått fel någonstans, kommer man inte närmare målet genom att fortsätta rakt fram. Är man på fel väg, innebär ett framsteg att man vänder helt om och går tillbaka till den rätta vägen, och i det fallet är det den som först vänder tillbaka som är den mest framstegsvänliga.
Vi har alla varit med om när vi gjort matematisk uträkning. När jag räknat fel någon gång i början, så kommer jag fortare fram till svaret ju förr jag erkänner det och går tillbaka och börjar om. Man gör inga framsteg genom att vara tjurskallig och vägra erkänna ett misstag. Och jag tror att om man betraktar det tillstånd som världen för närvarande befinner sig i, så ser man ganska klart att mänskligheten har begått något rejält misstag. Vi är på fel väg. Och är det så, måste vi gå tillbaka. Att gå tillbaka är i det här fallet den snabbaste vägen fram. Framsteg innebär inte bara förändring, utan förändring till det bättre”. Eller som Einstein en gång uttryckte det ”definitionen av galenskap är att göra samma sak omigen och förvänta sig ett annat resultat”.
Genom att införa en maxtid för de små barnen på förskolan ges möjlighet för fler föräldrar att upptäcka sina barn. Detta kommer att bidra till ett bättre samhällsklimat på sikt. Få föräldrar sätter, vid närmare eftertanke, barn till världen för att skyndsamt överlämna dem till andras omvårdnad inom olika förskoleformer såsom trots allt sker idag. Detta är ett av politiken och särskilda intressegrupper skapat beteendemönster. Och beteendemönster kan alltid förändras. Vad som är bäst för barnen glöms dessutom ofta bort i diskussionen. Är det bäst för barnen att institutionaliseras eller är det bäst för dem att bli omhändertagna, uppfostrade och sedda av sina egna föräldrar? Givetvis behöver föräldrar som väljer att ta hand om sina egna barn ges både ekonomiska och sociala förutsättningar för att klara av detta, men det borde inte vara så svårt att se vinningarna i att tillhandahålla sådana förutsättningar. Barnen är vår mest värdefulla investering i framtiden. Den tid vi lever i idag säger en hel del om hur vi ser på framtiden.
Modern anknytningsteori har konstaterat att barnets första 1-3 levnadsår, och dess relationer, är av vital betydelse för hur livet i övrigt kommer att gestalta sig. En stor del av barnets fortsatta känslo- och förnuftsmässiga utveckling finner sin grund under den här perioden av livet.
En stor del av vår, vi vuxnas, vakna tid upptas av arbets- och familjeliv, och vår situation på dessa två arenor färgar vår tillvaro på många olika sätt: vår hälsa, ekonomi, sociala relationer, boende, utbildning och klassposition för att nämna några. Hur vårt arbetsliv och våra familjeliv ser ut är alltså av mycket stor betydelse för våra levnadsvillkor i allmänhet. Inte minst viktig är frågan hur vi lyckas kombinera dessa båda områden. I dag ryms dessutom några av samtidens mest brännande samhällsfrågor i just skärningspunkten mellan familj och arbete: jämställdheten mellan könen, fördelningen av det betalda och obetalda arbetet, svårigheten att kombinera karriär och familjeliv, föräldraledighet samt barnomsorg och barnens levnadsvillkor. Vi lever idag i en helt annan typ av samhälle än vad vi exempelvis gjorde för bara några decennier sedan.
Ewa Callhammar, folkpartistiskt oppositionsråd i Katrineholm, tar i KK-debatt den 17 oktober förtjänstfullt upp barnens behov av tidiga nära relationer till sina föräldrar kontra förskolans roll under barnens första 1-3 levnadsår. http://www.kkuriren.se/kkuriren/arkiv.php?id=234406&avdelning_1=102&avdelning_2=110&arkiv_datum=2008-10-17&go=1 Callhammar föreslår en debatt kring frågan om maxtid på förskolan, medveten om att det kommer att leda till stor diskussion och ”röra om en hel del”. Detta eftersom man riskerar stämplas som motståndare till kvinnans frigörelse och/eller ge upphov till dåligt samvete hos föräldrar som av olika anledningar väljer att överlämna sina barn i förskolans regi och som kommer att försvara sig med att de gör det för barnens bästa.
Min fösta reaktion är: varför är det i dagens samhälle så kontroversiellt att förorda mer tid för barnen tillsammans med sina egna föräldrar?
Jag kan här se tre uppenbara orsaker:
Kvinnans frigörelse - De som har skrikigt högst och som hittills har dikterat en stor del av villkoren för debatten om omhändertagandet av barnen de första levnadsåren är alla dessa manhaftiga kvinnosakskvinnor som inte kan skilja på strävan efter jämlikhet och på behov av att ge och få omvårdnad. De menar; att så länge de inte innehar samma status och position (och gärna lite högre) som männen i samhället så kommer de heller inte att erkänna sitt eget och andra kvinnors nedärvda moderskap. De besväras därmed föga av att det är deras egna barn som i slutändan blir lidande.
Materialismen - Vår egen tids religion. Det är i den vi söker innehåll och betydelse i livet. Vi fäster större vikt vid gods och gull och att köpa oss status än att bygga autentiska relationer. Vi har dessutom byggt upp en kultur som strävar efter styrka och inte bara förnekar svagheten, utan till och med föraktar den. Därav faller det sig naturligt att vi inte alltid innehar en omhändertagande attityd till de svaga i samhället: i det har fallet de små barnen.
Pådyvlad samhällssyn - En okritisk tro på dem som säger att barn mår bäst av att vara tillsammans med andra barn i organiserad form, och att detta är mest fördelaktigt för deras intellektuella och emotionella utveckling. Därför har det bland annat skett en explosiv expansion av daghem och andra förskoleformer, som utan egentlig hänsyn till och insikt om pedagogikens betydelse bara haft till uppgift att fjärma barnen från sina föräldrar så mycket som möjligt i socialismens likformiga lära. Vi har dessutom ”knökat” in så många barn som möjligt på en allt mindre yta. Debatten om humaniteten i detta förfarande har effektivt filtrerats bort genom bland annat djurrättsaktivisternas oupphörliga gapande efter bättre uppväxtförhållanden för kycklingar, minkar och grisar med mera.
Tillfredsställelsen med familjelivet och arbetet, utöver tillfredsställelsen med bland annat kärlek, hälsa och ekonomi, är de faktorer som har allra störst betydelse för om vi känner oss nöjda med våra liv som helhet. Familje- och arbetslivet är nyckelfaktorer om vi ska förstå våra egna levnadsvillkor idag. Att förstå samtiden är att uppspåra och uttolka de tendenser som pekar mot framtiden. Det är att få grepp om frågan ”vart är vi på väg”? Det är inte att spå hur framtiden kommer att bli, men nog hur den kan bli, om man projicerar på framtiden de trender, som är framträdande i nuet. Där är det uppenbart att det är allt fler som mår allt sämre och en av orsakerna är, enligt många, människans ambivalens – dubbelhet i känslolivet – att det finns en klyfta mellan den vi verkligen är och den vi visar offentligt. Vi ser tydligt att kommande generationer har sämre förutsättningar för drägligt leverne än vad vi hade och ser också de uppenbara orsakerna. Men vi gör ingenting åt det!
C. S. Lewis, säger i en av sina böcker: ”Framsteg innebär att man närmar sig målet man vill till. Och har man gått fel någonstans, kommer man inte närmare målet genom att fortsätta rakt fram. Är man på fel väg, innebär ett framsteg att man vänder helt om och går tillbaka till den rätta vägen, och i det fallet är det den som först vänder tillbaka som är den mest framstegsvänliga.
Vi har alla varit med om när vi gjort matematisk uträkning. När jag räknat fel någon gång i början, så kommer jag fortare fram till svaret ju förr jag erkänner det och går tillbaka och börjar om. Man gör inga framsteg genom att vara tjurskallig och vägra erkänna ett misstag. Och jag tror att om man betraktar det tillstånd som världen för närvarande befinner sig i, så ser man ganska klart att mänskligheten har begått något rejält misstag. Vi är på fel väg. Och är det så, måste vi gå tillbaka. Att gå tillbaka är i det här fallet den snabbaste vägen fram. Framsteg innebär inte bara förändring, utan förändring till det bättre”. Eller som Einstein en gång uttryckte det ”definitionen av galenskap är att göra samma sak omigen och förvänta sig ett annat resultat”.
Genom att införa en maxtid för de små barnen på förskolan ges möjlighet för fler föräldrar att upptäcka sina barn. Detta kommer att bidra till ett bättre samhällsklimat på sikt. Få föräldrar sätter, vid närmare eftertanke, barn till världen för att skyndsamt överlämna dem till andras omvårdnad inom olika förskoleformer såsom trots allt sker idag. Detta är ett av politiken och särskilda intressegrupper skapat beteendemönster. Och beteendemönster kan alltid förändras. Vad som är bäst för barnen glöms dessutom ofta bort i diskussionen. Är det bäst för barnen att institutionaliseras eller är det bäst för dem att bli omhändertagna, uppfostrade och sedda av sina egna föräldrar? Givetvis behöver föräldrar som väljer att ta hand om sina egna barn ges både ekonomiska och sociala förutsättningar för att klara av detta, men det borde inte vara så svårt att se vinningarna i att tillhandahålla sådana förutsättningar. Barnen är vår mest värdefulla investering i framtiden. Den tid vi lever i idag säger en hel del om hur vi ser på framtiden.
torsdag 16 oktober 2008
Ska känslomässiga argument bemötas med tigande?
Jan-Erik Back, före detta partiledare för Vänsterpartiet i Katrineholm, ondgör sig på KK-debatt den 16 oktober över att medborgarna använder sig av känslomässiga argument i den politiska debatten angående nedläggningen av Floda skola. http://www.kkuriren.se/kkuriren/standard_artikel.php?id=234056&avdelning_1=102&avdelning_2=110 Detta ger, enligt Back, de politiker som tog beslut i frågan, orsak och rätt till att tiga. Sent ska vissa upplysas om att det tillhör det politiska uppdraget att lyssna till dem som de företräder och sedermera tillhandahålla dem sakligt grundade argument för sina beslut. Back verkar här ha förbisett att politik i mångt och mycket handlar om just allmänhetens känslomässiga behov kontra politiskt sakliga argument, vilket för de allra flesta torde vara självklart.
I det här fallet saknas det dock inte sakliga argument! Just politikernas otydlighet är ett. Att först tillkännage att Valla skola skulle läggas ner för att några veckor senare upphäva beslutet, att basunera ut namnet på fem nedläggningshotade skolor (på inhyrda konsulters inrådan) för att sedan decimera det till två och att offentliggöra diverse förvirrande skol- och elevrockader har gett allmänheten upphov till att tro sig lättare kunna påverka, enligt dem, förestående eller felaktiga beslut. Politikerna har påvisat en velighet långt över det tillåtna och därmed förlorat förtroendet för att allmänheten ska lita på att de vet vad de gör!
Sakliga ekonomiska argument finns det också gott om. Floda skola lades ner på grund av ett besparingskrav i bildningsnämnden på 6 miljoner kronor. Det har sedermera visat sig att de farhågor och argument som framfördes av allmänheten innan beslutet om nedläggning har införlivats. Renoveringar och ombyggnationer av andra skolor som behövts anpassas och skolskjutsar har i princip ätit upp hela ”besparingen”. Inom bildningsförvaltningen har man dessutom valt att prioritera nyanställningar i form av ”pennvässare” på mellanchefsnivå till sin redan överhierarkiska organisation. Man väljer också att inom kommunen teckna särskilda pensionsavtal med vissa tjänstemän på skattebetalarnas bekostnad. Politikerna har helt enkelt inte tillräckligt ”rent mjöl i påsen” eller som en något mer sarkastisk person skulle ha uttryckt sig: ”de har inte alltid alla flingor i paketet”. Det är snarare därför de tiger, Back, och inte för att allmänhetens känslor alltid strider mot deras eget förnuft och saklighet.
Tvärtemot vad Back verkar ha uppmärksammat, handlar debatten till stor del om just rätten att gå i skolan för att få en utbildning. En adekvat utbildning! Att som Flodabarnen tvingas resa, dag efter dag, riskerar påverka deras skolresultat avsevärt i slutändan. Det riskerar påverka dels genom att de blir tröttare i och med längre skoldagar och det riskerar påverkar genom att deras föräldrar i sin tur berörs genom oro, mindre gemensam tid med sina barn och större distans till barnens arbetsmiljö med bland annat lärare och annan skolpersonal. Att ha bosatt sig i en by som vid inflyttning erbjöd skola skiljer sig markant från att bosätta sig någonstans där inte skola redan var etablerad. Detta verkar Back inte ha förstått utan framhäver ogenerat sin egen och andras situation i Eriksberg där skolan sedan länge är borta. Eriksbergarna är säkerligen glada över att ha dig som språkrör i en fråga som denna, Back.
(Ja, Back! Varför ska vi över huvud taget bry oss om varandra, barnen, samhället, solidaritet och medmänsklighet? Jag sköter mitt och skiter i andra verkar vara din paroll. Men om du nu inte fört en kamp för dina barn och deras rätt till goda livsvillkor betyder det inte nödvändigtvis att andra därmed också ska försumma sina. Och vad är det för fel på att eftersträva Sörgårdsidyll? Samhället skulle bara må bättre av att barnens väl och ve stod mer i centrum, och då är en Sörgårdsidyll inte den sämsta förebilden, enligt mig.)
Om man hårdrar Backs argumentation när det gäller Flodabornas skattebidrag till kommunkassan har Katrineholmsborna ingenting att hämta i den pågående debatten kring nedläggningshotade sjukhus. Vi bör då, enligt Back, snällt finna oss i att landstinget, om de så beslutar, lägger ner hela Kullbergska sjukhuset och därefter stillatigande ta oss till Nyköping eller Eskilstuna för vård. All argumentation för en fortsatt drift av Kullbergska i landsstingets regi är, enligt Backs resonemang, bara löjligt beteende och känslomässigt dravel.
Back hade, som politiker, förordat en nedläggning av Floda skola grundat på tjänstemannayttrande om skolans skick, elevunderlag, ekonomi och framtida behov tillsammans med ansvaret gentemot övriga elever i kommunen och insupande av argument från dem som vill behålla skolan. Då skulle han troligtvis vilja lägga de flesta skolor i kommunen eftersom de också står inför ett behov av upprustning. Och han har totalt missat att 90-talskullarnas barn snart ska in i skolsystemet, att ekonomin kan klaras genom omprioriteringar och att man kan styra framtida behov genom att göra landsbygden mer åtråvärd att flytta till via bland annat tillgänglighet av skola! Att sedan Backs politiska filosofi innefattar en slags ”offerfördelnig”, där några barn ska bekosta andras tillfälliga bekvämlighet (tills det bara finns en skola kvar att offra i kommunen eller?) säger mer om honom än vad jag behöver kommentera, vilket även det faktum att Back inte tillnärmelsevis känner solidaritet med dem som försvarar Floda skola, också gör.
När Back hävdar att lokaltidningen framför en sorgligt ensidig och nogsamt regisserad bevakning av fallet Floda Skola vs Makten är det inte riktigt sakenligt(!). Min och många Katrineholmsbors erfarenhet är snarare den att politikerna och de ansvariga tjänstemännen, som nämnts tidigare, väljer att tiga i stället för att informera och argumentera. Jag har svårt att tänka mig att journalister i gemen har ett inneboende politikerförakt och därför ständigt motarbetar allmänhetens (och sin egen) välfärd genom att inte låta makten komma till tals (men jag kommer att ändra min åsikt om jag motbevisas). Ändock, lokaltidningen speglar i det här fallet en opinion, enligt mig. Ett åsiktstagande hos allmänheten som har påverkats av en undermålig skolpolitik. Och då är det inte bara Flodaborna som har drabbats eller riskerar att drabbas i framtiden. Att Back nu försöker kväsa denna opinion genom att hävda att den får oproportionerligt mycket utrymme i debatten är måhända en kvarlevd reflektion från hans tid inom politiken.
PS: Men det kan också vara ett känslomässigt utspel i avsaknad av uppmärksamhet hos en man som är i stort behov av just uppmärksamhet. DS.
PPS: Och som i det här fallet inte heller bemöts med tigande. DDS.
I det här fallet saknas det dock inte sakliga argument! Just politikernas otydlighet är ett. Att först tillkännage att Valla skola skulle läggas ner för att några veckor senare upphäva beslutet, att basunera ut namnet på fem nedläggningshotade skolor (på inhyrda konsulters inrådan) för att sedan decimera det till två och att offentliggöra diverse förvirrande skol- och elevrockader har gett allmänheten upphov till att tro sig lättare kunna påverka, enligt dem, förestående eller felaktiga beslut. Politikerna har påvisat en velighet långt över det tillåtna och därmed förlorat förtroendet för att allmänheten ska lita på att de vet vad de gör!
Sakliga ekonomiska argument finns det också gott om. Floda skola lades ner på grund av ett besparingskrav i bildningsnämnden på 6 miljoner kronor. Det har sedermera visat sig att de farhågor och argument som framfördes av allmänheten innan beslutet om nedläggning har införlivats. Renoveringar och ombyggnationer av andra skolor som behövts anpassas och skolskjutsar har i princip ätit upp hela ”besparingen”. Inom bildningsförvaltningen har man dessutom valt att prioritera nyanställningar i form av ”pennvässare” på mellanchefsnivå till sin redan överhierarkiska organisation. Man väljer också att inom kommunen teckna särskilda pensionsavtal med vissa tjänstemän på skattebetalarnas bekostnad. Politikerna har helt enkelt inte tillräckligt ”rent mjöl i påsen” eller som en något mer sarkastisk person skulle ha uttryckt sig: ”de har inte alltid alla flingor i paketet”. Det är snarare därför de tiger, Back, och inte för att allmänhetens känslor alltid strider mot deras eget förnuft och saklighet.
Tvärtemot vad Back verkar ha uppmärksammat, handlar debatten till stor del om just rätten att gå i skolan för att få en utbildning. En adekvat utbildning! Att som Flodabarnen tvingas resa, dag efter dag, riskerar påverka deras skolresultat avsevärt i slutändan. Det riskerar påverka dels genom att de blir tröttare i och med längre skoldagar och det riskerar påverkar genom att deras föräldrar i sin tur berörs genom oro, mindre gemensam tid med sina barn och större distans till barnens arbetsmiljö med bland annat lärare och annan skolpersonal. Att ha bosatt sig i en by som vid inflyttning erbjöd skola skiljer sig markant från att bosätta sig någonstans där inte skola redan var etablerad. Detta verkar Back inte ha förstått utan framhäver ogenerat sin egen och andras situation i Eriksberg där skolan sedan länge är borta. Eriksbergarna är säkerligen glada över att ha dig som språkrör i en fråga som denna, Back.
(Ja, Back! Varför ska vi över huvud taget bry oss om varandra, barnen, samhället, solidaritet och medmänsklighet? Jag sköter mitt och skiter i andra verkar vara din paroll. Men om du nu inte fört en kamp för dina barn och deras rätt till goda livsvillkor betyder det inte nödvändigtvis att andra därmed också ska försumma sina. Och vad är det för fel på att eftersträva Sörgårdsidyll? Samhället skulle bara må bättre av att barnens väl och ve stod mer i centrum, och då är en Sörgårdsidyll inte den sämsta förebilden, enligt mig.)
Om man hårdrar Backs argumentation när det gäller Flodabornas skattebidrag till kommunkassan har Katrineholmsborna ingenting att hämta i den pågående debatten kring nedläggningshotade sjukhus. Vi bör då, enligt Back, snällt finna oss i att landstinget, om de så beslutar, lägger ner hela Kullbergska sjukhuset och därefter stillatigande ta oss till Nyköping eller Eskilstuna för vård. All argumentation för en fortsatt drift av Kullbergska i landsstingets regi är, enligt Backs resonemang, bara löjligt beteende och känslomässigt dravel.
Back hade, som politiker, förordat en nedläggning av Floda skola grundat på tjänstemannayttrande om skolans skick, elevunderlag, ekonomi och framtida behov tillsammans med ansvaret gentemot övriga elever i kommunen och insupande av argument från dem som vill behålla skolan. Då skulle han troligtvis vilja lägga de flesta skolor i kommunen eftersom de också står inför ett behov av upprustning. Och han har totalt missat att 90-talskullarnas barn snart ska in i skolsystemet, att ekonomin kan klaras genom omprioriteringar och att man kan styra framtida behov genom att göra landsbygden mer åtråvärd att flytta till via bland annat tillgänglighet av skola! Att sedan Backs politiska filosofi innefattar en slags ”offerfördelnig”, där några barn ska bekosta andras tillfälliga bekvämlighet (tills det bara finns en skola kvar att offra i kommunen eller?) säger mer om honom än vad jag behöver kommentera, vilket även det faktum att Back inte tillnärmelsevis känner solidaritet med dem som försvarar Floda skola, också gör.
När Back hävdar att lokaltidningen framför en sorgligt ensidig och nogsamt regisserad bevakning av fallet Floda Skola vs Makten är det inte riktigt sakenligt(!). Min och många Katrineholmsbors erfarenhet är snarare den att politikerna och de ansvariga tjänstemännen, som nämnts tidigare, väljer att tiga i stället för att informera och argumentera. Jag har svårt att tänka mig att journalister i gemen har ett inneboende politikerförakt och därför ständigt motarbetar allmänhetens (och sin egen) välfärd genom att inte låta makten komma till tals (men jag kommer att ändra min åsikt om jag motbevisas). Ändock, lokaltidningen speglar i det här fallet en opinion, enligt mig. Ett åsiktstagande hos allmänheten som har påverkats av en undermålig skolpolitik. Och då är det inte bara Flodaborna som har drabbats eller riskerar att drabbas i framtiden. Att Back nu försöker kväsa denna opinion genom att hävda att den får oproportionerligt mycket utrymme i debatten är måhända en kvarlevd reflektion från hans tid inom politiken.
PS: Men det kan också vara ett känslomässigt utspel i avsaknad av uppmärksamhet hos en man som är i stort behov av just uppmärksamhet. DS.
PPS: Och som i det här fallet inte heller bemöts med tigande. DDS.
onsdag 15 oktober 2008
Journalistiken och ekonomin, del 2
Mikael Sekund har inga högre tankar om media och journalister. Han hävdar att de präglas av okunnighet och enögdhet samt att de konstruerar och frambringar osäkerhet bland vanliga människor. Sekund anser det vara olyckligt att media, trots sin usla journalistik och brist på specialkunskaper vid sidan om det journalistiska hantverket, innehar en alltför hög trovärdhet för de flesta människor. Journalister kan, enligt honom, ”inte mer om ekonomi och psykologi, som finanskrisen handlar om, än sina läsare eller sin publik”. Han vidhåller dessutom att journalistiken bygger på förenklingar eftersom journalister tror att det är vad publiken vill ha, samt att mediadrevet leder till att alla journalister tittar åt samma håll och därigenom missar alternativa svar på sina frågor eller nyanserna. http://www.kkuriren.se/kkuriren/standard_artikel.php?id=230079&avdelning_1=102&avdelning_2=110&t=1123632933 Till detta kan jag i mångt och mycket instämma men anser det vara olyckligt att dra alla inom journalistiken över samma kam. Det finns trots allt en hel del människor inom media som både innehar ämnesinriktad kunskap och som vågar gå sina egna vägar utan vare sig populistiska eller gemenskapliga behov (det finns dessutom orsak till att ekonomer blir just ekonomer och journalister blir just journalister. Sekund tycks kräva att alla journalister även ska inneha en högre utbildning inom det område han/hon skriver om, vilket visserligen vore önskvärt men ändå får ses som praktiskt omöjligt). Jag kan heller inte ge bifall till att journalister allena ska stå till svars för gemene mans och kvinnas finansiella osäkerhet och därför generellt bör anses opålitliga. Detta skulle vara att göra det alltför enkelt för sig! Sekunds allmängiltiga omdömen kan dock härröra från hans egna upplevelser som journalist och opinionsbildare men även genom hans samröre med andra mediekritiker såsom bland annat Stig-Björn Ljunggren.
Sekund anser det vara mest värt att beakta att finansmarknadsministern, riksbankschefen och chefen för Riksgälden samstämmigt säger att spararnas pengar är skyddade, därför att de svenska bankerna står starka och väl rustade. Han är också förtröstansfull med att staten garanterar spararnas pengar och att ingen bank kommer ta ditt hus, om du fortsätter att betala räntan. Tyvärr har dessa experters utlåtanden och garantier ”drunknat i medias gallskrikande”, enligt Sekund.
Utan att påstå mig inneha särskilt goda kunskaper om den finansiella sektorn (poäng till Sekund) törs jag ändå hävda att otaliga människor har blivit ”felinformerade” av så kallad expertis när det gäller sina egna investeringar. Och så är det väl: den finansiella världen ger inte tillräcklig insyn och är inte tillräckligt förutsägbar för alla att bli sin ”egen lyckas smed”. Inbyggt i systemet är att några få blir vinnare, men de allra flesta, tyvärr behöver betraktas som förlorare på nämnda vinnares bekostnad. Att Sekund då påstår att media borde fästa större vikt vid dessa personers utlåtanden faller enligt mig på sin egen orimlighet. Detta eftersom vi då i synnerhet skulle få en ännu mer snedvriden maktbalans där de allra mest initierade obehindrat kunde styra den finansiella utvecklingen ytterligare, och nu med ännu större hjälp av media. Måhända är det en sådan utveckling Sekund eftersträvar? Som före detta informationschef på SEB vet Sekund säkerligen av vilken vikt offentlig information är och att det vid varje tillfälle görs noga överväganden innan den tillkännages. Det är ytterst lite av det som blir sagt som i slutändan skulle kunna skada det egna intresset! Jag tror inte att de experter som Sekund förordar skiljer sig i det hänseendet, vilket jag också gjorde gällande i min debattartikel Journalistiken och Ekonomin. De har precis som vi andra, sina egna och dem de företräder intressen att se till.
Att som Sekund kräva att media skulle ha ifrågasatt och granskat den politik som delvis ligger till grund för dagens finansiella kris är inte adekvat. Varifrån skulle de ha fått informationen? Inget annat än gissningar utifrån ytterst finkänsliga signaler kunde ha lett rätt. Det enda vi vet om framtiden är att den är oviss. Och om det är någon som har missat de mer grundläggande orsakerna till krisen: såsom bankernas och finansinstitutens överambitiösa investeringar och egen girighet, att aktiemarknaden bygger på förväntningar i stället för reellt resultat och annat som media trots allt genom åren har tagit upp, är det bara att beklaga. Den stora allmänheten har nog förstått det ohållbara i den politik som gett legitimitet åt ”skurksamhället” (och som Sekund fortsätter att ge legitimitet åt genom att skjuta på budbäraren, journalisten). Få är också omedvetna om att dylik politik fortsätter föras på alla samhällsnivåer, inte minst inom den svenska offentliga sektorn där några få hejdlöst roffar åt sig av gemenskapens begränsade ekonomiska resurser. Skuldfällor i form av snabblån till unga är även det en ”framtida” bomb som kommer att skaka om i finanserna på ett antal plan i samhället för att inte tala om alla högre tjänstemän inom det privata näringslivet som osentimentalt tillskansar sig oproportionerliga arvoden utan att för den skull behöva bidra till ett bättre företagsklimat. Är det någon som har missat det?
Sekund har alldeles rätt i att samhället och allmänheten skulle gynnas av att journalister och medier mer granskar och övervakar makten och alla med makt, samt att de mer ifrågasätter det som kan kallas den finansiella sektorn. http://www.kkuriren.se/kkuriren/standard_artikel.php?id=233320&avdelning_1=102&avdelning_2=110 Om detta har jag heller aldrig disputerat! Jag motsätter mig däremot, som sagts tidigare, att han skjuter en hejdlös hagelsvärm på allt som rör sig inom journalistiken eftersom han anser den stå ensam ansvarig för pågående finanskris. Jag opponerar mig även emot Sekunds uppmaning att fästa särskild stor vikt vid så kallade initierade potentaters expertutlåtanden. Det finns, enligt mig, ingenting som särskiljer Sverige från övriga i-landsekonomier så markant att vi skulle klara oss bättre än alla andra vid en global finansiell kris. Ingen blir dock gladare än jag om jag här motbevisas. Jag anser dessutom, till skillnad från Sekund, att det i slutändan är vi, du och jag, den stora allmänheten som blir tvungna att bekosta kalaset. Det är framtida investeringar i vår välfärd som ryker. Sekund tror uppenbarligen på de höga herrarna och att Sveriges ekonomi är säkrad genom att man vid en kris utan problem trollar fram X antal miljarder för att garantera spararnas pengar. För mig är det obestridligt att en person som vill pådyvla andra en sådan syn gör det av intresse. Varthän Sekunds intresse ligger låter jag vara osagt för tillfället. Tilliten behöver finnas i människans förnuft. Att var och en med skepsis värderar och utformar sina egna åsikter utifrån en så samlad bild av ”förevisad verklighet” som möjligt. Tyvärr är det inte helt enkelt. Varken för dig, mig eller journalistiken.
Sekund anser det vara mest värt att beakta att finansmarknadsministern, riksbankschefen och chefen för Riksgälden samstämmigt säger att spararnas pengar är skyddade, därför att de svenska bankerna står starka och väl rustade. Han är också förtröstansfull med att staten garanterar spararnas pengar och att ingen bank kommer ta ditt hus, om du fortsätter att betala räntan. Tyvärr har dessa experters utlåtanden och garantier ”drunknat i medias gallskrikande”, enligt Sekund.
Utan att påstå mig inneha särskilt goda kunskaper om den finansiella sektorn (poäng till Sekund) törs jag ändå hävda att otaliga människor har blivit ”felinformerade” av så kallad expertis när det gäller sina egna investeringar. Och så är det väl: den finansiella världen ger inte tillräcklig insyn och är inte tillräckligt förutsägbar för alla att bli sin ”egen lyckas smed”. Inbyggt i systemet är att några få blir vinnare, men de allra flesta, tyvärr behöver betraktas som förlorare på nämnda vinnares bekostnad. Att Sekund då påstår att media borde fästa större vikt vid dessa personers utlåtanden faller enligt mig på sin egen orimlighet. Detta eftersom vi då i synnerhet skulle få en ännu mer snedvriden maktbalans där de allra mest initierade obehindrat kunde styra den finansiella utvecklingen ytterligare, och nu med ännu större hjälp av media. Måhända är det en sådan utveckling Sekund eftersträvar? Som före detta informationschef på SEB vet Sekund säkerligen av vilken vikt offentlig information är och att det vid varje tillfälle görs noga överväganden innan den tillkännages. Det är ytterst lite av det som blir sagt som i slutändan skulle kunna skada det egna intresset! Jag tror inte att de experter som Sekund förordar skiljer sig i det hänseendet, vilket jag också gjorde gällande i min debattartikel Journalistiken och Ekonomin. De har precis som vi andra, sina egna och dem de företräder intressen att se till.
Att som Sekund kräva att media skulle ha ifrågasatt och granskat den politik som delvis ligger till grund för dagens finansiella kris är inte adekvat. Varifrån skulle de ha fått informationen? Inget annat än gissningar utifrån ytterst finkänsliga signaler kunde ha lett rätt. Det enda vi vet om framtiden är att den är oviss. Och om det är någon som har missat de mer grundläggande orsakerna till krisen: såsom bankernas och finansinstitutens överambitiösa investeringar och egen girighet, att aktiemarknaden bygger på förväntningar i stället för reellt resultat och annat som media trots allt genom åren har tagit upp, är det bara att beklaga. Den stora allmänheten har nog förstått det ohållbara i den politik som gett legitimitet åt ”skurksamhället” (och som Sekund fortsätter att ge legitimitet åt genom att skjuta på budbäraren, journalisten). Få är också omedvetna om att dylik politik fortsätter föras på alla samhällsnivåer, inte minst inom den svenska offentliga sektorn där några få hejdlöst roffar åt sig av gemenskapens begränsade ekonomiska resurser. Skuldfällor i form av snabblån till unga är även det en ”framtida” bomb som kommer att skaka om i finanserna på ett antal plan i samhället för att inte tala om alla högre tjänstemän inom det privata näringslivet som osentimentalt tillskansar sig oproportionerliga arvoden utan att för den skull behöva bidra till ett bättre företagsklimat. Är det någon som har missat det?
Sekund har alldeles rätt i att samhället och allmänheten skulle gynnas av att journalister och medier mer granskar och övervakar makten och alla med makt, samt att de mer ifrågasätter det som kan kallas den finansiella sektorn. http://www.kkuriren.se/kkuriren/standard_artikel.php?id=233320&avdelning_1=102&avdelning_2=110 Om detta har jag heller aldrig disputerat! Jag motsätter mig däremot, som sagts tidigare, att han skjuter en hejdlös hagelsvärm på allt som rör sig inom journalistiken eftersom han anser den stå ensam ansvarig för pågående finanskris. Jag opponerar mig även emot Sekunds uppmaning att fästa särskild stor vikt vid så kallade initierade potentaters expertutlåtanden. Det finns, enligt mig, ingenting som särskiljer Sverige från övriga i-landsekonomier så markant att vi skulle klara oss bättre än alla andra vid en global finansiell kris. Ingen blir dock gladare än jag om jag här motbevisas. Jag anser dessutom, till skillnad från Sekund, att det i slutändan är vi, du och jag, den stora allmänheten som blir tvungna att bekosta kalaset. Det är framtida investeringar i vår välfärd som ryker. Sekund tror uppenbarligen på de höga herrarna och att Sveriges ekonomi är säkrad genom att man vid en kris utan problem trollar fram X antal miljarder för att garantera spararnas pengar. För mig är det obestridligt att en person som vill pådyvla andra en sådan syn gör det av intresse. Varthän Sekunds intresse ligger låter jag vara osagt för tillfället. Tilliten behöver finnas i människans förnuft. Att var och en med skepsis värderar och utformar sina egna åsikter utifrån en så samlad bild av ”förevisad verklighet” som möjligt. Tyvärr är det inte helt enkelt. Varken för dig, mig eller journalistiken.
måndag 13 oktober 2008
Endast rädda makthavare stryper debatten
När jag läser en text som den här http://www.kkuriren.se/kkuriren/standard_artikel.php?id=232674&avdelning_1=102&avdelning_2=111&t=1123632934 inser jag ännu mer vilket anhang det är som sätter kurs för den politiska vardagen i Katrineholm. Det är dock oerhört tillfredsställande att chefsredaktören för lokaltidningen, som torde vara en av kommunens mest politiskt initierade, innehar samma uppfattning som en själv i fråga om detta anhangs bristande benägenhet och välvilja till offentlig debatt i frågor som rör kommunens offentliga sektor.
onsdag 8 oktober 2008
Katrineholms kommunala tjänstemäns avtalspensioner
Katrineholm kommuns regler för avtalspension vid 62 års ålder för tjänstemän föreskriver att den anställde skall ha en sammanlagd anställningstid som omfattar minst tolv år inom kommunen varav minst sex av dem fullgjorts som förvaltningschef eller motsvarande. Det visar sig dock vid närmare granskning att åtminstone två personer skaffat sig undantag från gällande regler:
F.d. chef för dåvarande utbildningsförvaltningen, Ing-Marie Frössevi, hade vid sin pensionering, vid 62 års ålder, 2007, en total anställningstid på drygt 34 år inom kommunen (inkluderar tid inom landstinget) varav tre år och sex månader som förvaltningschef (två år och sex månader för lite enligt gällande regler.
Nuvarande chef för bildningsförvaltningen, Ingrid Nandrup, kommer när hon går i pension vid 62 års ålder 090504 ha arbetat sammanlagt drygt sex år i kommunen (nästan sex år för lite enligt gällande regler) varav all tid har varit som förvaltningschef.
Dessa två personers särskilda avtalspensioner kommer att kosta Katrineholms kommun sammanlagt c:a 3 miljoner kronor som på ett eller annat sätt belastar kontot för den verksamhet de företräder; utbildning och skola. Ing-Mari Frössevi hade dessutom mage att ansöka om ledighet med bibehållen lön under perioden 20070801-20071231!
Totalt finns det, förutom Nandrup och Frössevi, ytterligare sex personer som Katrineholms kommun tecknad så kallat särskilt pensionsavtal med sedan 2007:
Erik Hellqvist, kommunchef kommer att kosta kommunen och därmed skattebetalarna 2 207 204 kronor.
Gunilla Svensson, receptionist på Viadidakt, kommer att kosta kommunen och därmed skattebetalarna 297 149 kronor.
Anette Wikner, assisten på Viadidakt; ingen uppgift.
Hjördis Jansson, Löne- och pensionshandläggare på personalkontoret, kommer att kosta kommunen och därmed skattebetalarna 674 700 kronor.
Hans Wessgren, facklig förtroendeman för lärarnas riksförbund, kommer att kosta kommunen och därmed skattebetalarna 123 073 kronor.
Lou-Lou Orrblad, rektor för komvux, kommer att kosta kommunen och därmed skattebetalarna 1 166 444 kronor.
Den totala kostnaden för skattebetalarna i Katrineholms kommun för dessa 8 personer landar på närmare 8 miljoner kronor!!!
Fem personer har sedan 2007 ansökt om särskild avtalspension men fått avslag. Dessa är:
Agneta Carlsson, områdeschef och administratör inom äldreomsorgen.
Elsa Sköldin, Sfi-lärare på komvux, Viadidakt.
Ewa Neumann, lärare på hotell och restaurang, Linden.
Tommy Bengtsson, Adjunkt vi Komvux.
Marianne Allard, lärare inom Södra BoU.
Som kuriosa kan nämnas att Mikael Örning, rektor vid Södra skolan, förordade särskild avtalspension till Marianne Allard, eftersom man då kunde ha kvar en yngre arbetskraft och därigenom kringgå LAS och ”sist in, först ut” - regeln.
Elsa Sköldin skriver i sin ansökan om särskild avtalspension: ”om vi lite äldre går först bör detta innebära en lättnad för arbetsgivaren”. Min reaktion på det är: är de äldre så besvärliga att ha att göra med inom Katrineholms skolväsende att deras avgång innebär en lättnad för arbetsgivaren? Ekonomiskt blir det knappast någon lättnad för kommunen och skattebetalarna att behöva ge finansiellt understöd till någon som inte bidrar med sin arbetskraft i den samhälleliga produktionsapparaten.
Märk väl att bara sedan 2007 (drygt 1 år tillbaka) har tjänstemän inom Katrineholms kommun tecknat pensionsavtal som kommer kosta skattebetalarna omkring 8 miljoner kronor. Och detta är bara vad som kommit till min kännedom efter ytterst ringa efterforskningar. För dessa pengar skulle skolans elever och de äldre inom äldreomsorgen i kommunen kunna få en betydligt mer näringsriktig och välsmakande daglig kost än idag, Flodafors skola skulle kunna finansieras och det skulle även bli pengar över till annat och det skulle med lätthet täcka bildningsnämndens nyss uppkomna underskott på 4 miljoner kronor samt ge lika mycket i handen för annat…men…våra högt ärade tjänstemän har gjort sina val, och var och en är i det här fallet sig själv närmast. Säg bara inte att pengar saknas!
F.d. chef för dåvarande utbildningsförvaltningen, Ing-Marie Frössevi, hade vid sin pensionering, vid 62 års ålder, 2007, en total anställningstid på drygt 34 år inom kommunen (inkluderar tid inom landstinget) varav tre år och sex månader som förvaltningschef (två år och sex månader för lite enligt gällande regler.
Nuvarande chef för bildningsförvaltningen, Ingrid Nandrup, kommer när hon går i pension vid 62 års ålder 090504 ha arbetat sammanlagt drygt sex år i kommunen (nästan sex år för lite enligt gällande regler) varav all tid har varit som förvaltningschef.
Dessa två personers särskilda avtalspensioner kommer att kosta Katrineholms kommun sammanlagt c:a 3 miljoner kronor som på ett eller annat sätt belastar kontot för den verksamhet de företräder; utbildning och skola. Ing-Mari Frössevi hade dessutom mage att ansöka om ledighet med bibehållen lön under perioden 20070801-20071231!
Totalt finns det, förutom Nandrup och Frössevi, ytterligare sex personer som Katrineholms kommun tecknad så kallat särskilt pensionsavtal med sedan 2007:
Erik Hellqvist, kommunchef kommer att kosta kommunen och därmed skattebetalarna 2 207 204 kronor.
Gunilla Svensson, receptionist på Viadidakt, kommer att kosta kommunen och därmed skattebetalarna 297 149 kronor.
Anette Wikner, assisten på Viadidakt; ingen uppgift.
Hjördis Jansson, Löne- och pensionshandläggare på personalkontoret, kommer att kosta kommunen och därmed skattebetalarna 674 700 kronor.
Hans Wessgren, facklig förtroendeman för lärarnas riksförbund, kommer att kosta kommunen och därmed skattebetalarna 123 073 kronor.
Lou-Lou Orrblad, rektor för komvux, kommer att kosta kommunen och därmed skattebetalarna 1 166 444 kronor.
Den totala kostnaden för skattebetalarna i Katrineholms kommun för dessa 8 personer landar på närmare 8 miljoner kronor!!!
Fem personer har sedan 2007 ansökt om särskild avtalspension men fått avslag. Dessa är:
Agneta Carlsson, områdeschef och administratör inom äldreomsorgen.
Elsa Sköldin, Sfi-lärare på komvux, Viadidakt.
Ewa Neumann, lärare på hotell och restaurang, Linden.
Tommy Bengtsson, Adjunkt vi Komvux.
Marianne Allard, lärare inom Södra BoU.
Som kuriosa kan nämnas att Mikael Örning, rektor vid Södra skolan, förordade särskild avtalspension till Marianne Allard, eftersom man då kunde ha kvar en yngre arbetskraft och därigenom kringgå LAS och ”sist in, först ut” - regeln.
Elsa Sköldin skriver i sin ansökan om särskild avtalspension: ”om vi lite äldre går först bör detta innebära en lättnad för arbetsgivaren”. Min reaktion på det är: är de äldre så besvärliga att ha att göra med inom Katrineholms skolväsende att deras avgång innebär en lättnad för arbetsgivaren? Ekonomiskt blir det knappast någon lättnad för kommunen och skattebetalarna att behöva ge finansiellt understöd till någon som inte bidrar med sin arbetskraft i den samhälleliga produktionsapparaten.
Märk väl att bara sedan 2007 (drygt 1 år tillbaka) har tjänstemän inom Katrineholms kommun tecknat pensionsavtal som kommer kosta skattebetalarna omkring 8 miljoner kronor. Och detta är bara vad som kommit till min kännedom efter ytterst ringa efterforskningar. För dessa pengar skulle skolans elever och de äldre inom äldreomsorgen i kommunen kunna få en betydligt mer näringsriktig och välsmakande daglig kost än idag, Flodafors skola skulle kunna finansieras och det skulle även bli pengar över till annat och det skulle med lätthet täcka bildningsnämndens nyss uppkomna underskott på 4 miljoner kronor samt ge lika mycket i handen för annat…men…våra högt ärade tjänstemän har gjort sina val, och var och en är i det här fallet sig själv närmast. Säg bara inte att pengar saknas!
tisdag 7 oktober 2008
Kritikern, ett arbetsmiljöproblem?
Björnar Berg, F.d. förvaltningschef för service- och teknikförvaltningen i Katrineholm, hotar hantera kritik mot ”sina” anställda som ett arbetsmiljöproblem. http://www.kkuriren.se/kkuriren/standard_artikel.php?id=231238&avdelning_1=102&avdelning_2=113&t=1525630950 Utan att gå närmare in på omständigheterna kring Bergs upprördhet, och om den kan anses vara befogad eller ej, är det anmärkningsvärt på vilket sätt han bemöter kritik: Att det skulle vara föremål för att behandlas som arbetsmiljöproblem!
Handhavandet är dock inget nytt i kommunen. Då jag för ett antal år sedan gjorde en anmälan mot Bie skola och där förekommande oegentligheter skrev kommunen (bildningsförvaltningens chef, Ingrid Nandrup), i sitt svar till skolverket, att lärarfacken ansåg mig vara just ett arbetsmiljöproblem (vem hon nu hade pratat med detta om?) och att det därmed var jag och inte den kritik som jag förde på tal som var bekymret. Så kan man också försöka sopa problem under mattan!
Björnar Berg borde, då han fortfarande var förvaltningschef, ägnat mer energi och kraft åt att komma tillrätta med bland annat den pinsamma trafikljussituationen i kommunen. Få saker gör mig numera så irriterad som det eländiga signalsystemet på genomfartsleden. Att vid varje korsning behöva stanna vid rödljus! Alltid, närhelst på dygnet! Det kan omöjligt vara ”rymdteknik” att få till gröna vågen genom Katrineholm. Men det är klart…betraktar men de som för frågan på tal som arbetsmiljöproblem…har ansvariga troligtvis ännu inte uppmärksammat det verkliga bekymret.
Handhavandet är dock inget nytt i kommunen. Då jag för ett antal år sedan gjorde en anmälan mot Bie skola och där förekommande oegentligheter skrev kommunen (bildningsförvaltningens chef, Ingrid Nandrup), i sitt svar till skolverket, att lärarfacken ansåg mig vara just ett arbetsmiljöproblem (vem hon nu hade pratat med detta om?) och att det därmed var jag och inte den kritik som jag förde på tal som var bekymret. Så kan man också försöka sopa problem under mattan!
Björnar Berg borde, då han fortfarande var förvaltningschef, ägnat mer energi och kraft åt att komma tillrätta med bland annat den pinsamma trafikljussituationen i kommunen. Få saker gör mig numera så irriterad som det eländiga signalsystemet på genomfartsleden. Att vid varje korsning behöva stanna vid rödljus! Alltid, närhelst på dygnet! Det kan omöjligt vara ”rymdteknik” att få till gröna vågen genom Katrineholm. Men det är klart…betraktar men de som för frågan på tal som arbetsmiljöproblem…har ansvariga troligtvis ännu inte uppmärksammat det verkliga bekymret.
måndag 6 oktober 2008
Journalistiken och ekonomin
”Intresset ljuger aldrig” är en marxistisk tes som även ickemarxister lätt kan acceptera och som är en viktig förklaringsgrund till politiskt beslutsfattande och opinionsbildning. Med detta i åtanke kan man fundera över Mikael Sekunds utspel på KK debatt den 3:e oktober. http://www.kkuriren.se/kkuriren/arkiv.php?id=230079&avdelning_1=102&avdelning_2=110&arkiv_datum=2008-10-03&go=1
Sekund intar i sitt inlägg rollen av bankernas och finansinstitutens försvarsadvokat samtidigt som han agerar åklagare och utdömer den hårda domen att allmänheten inte bör lita på journalister eftersom pågående finanskris i princip är en mediekonstruktion, enligt honom.
Min omedelbara reaktion är: I vilket (sär)intresse verkar Sekund och vem anser han, i och med sin vinkling, det vara mest förmånligt att gynna?
Sekund uttrycker att det är nedslående ”hur media skapat osäkerhet hos vanliga människor, sådana som du och jag, för att sedan rapportera att ”vanliga människor litar inte längre på bankerna”, vilket i sin tur lett till att människor verkligen börjat oroa sig; för sparpengarna, för pensionen och för huset”.
Här verkar Sekund totalt ha förbisett faktum att tiotusentals, kanske hundratusentals, amerikanare hittills har fått lämna sina hem och att den stora majoriteten amerikanare nu, genom ett krispaket, tvingas finansiera ett fåtal dubiösa typers inkompetenta handlande med gemenskapens ekonomiska resurser. Man brukar tala om att det som händer i USA idag, kommer även hända i Sverige inom en snar framtid. Och varför skulle det vara annorlunda den här gången? Sedan får finansmarknadsministern, riksbankschefen och chefen för riksgälden gapa hur samstämmigt som helst att Sverige står säkrad genom att vi skulle vara särskilt väl rustade. På mig har sådana upprepningar med en papegojas envishet, tvärtemot, omvänd effekt! Jag blir ännu mer orolig för hur de styrande tänker agera och ännu mer förbannad över att mitt intellekt ifrågasätts! Jag kan tänka själv och mitt förnuft säger att finanskrisen är ett faktum, och att den bland annat kommer sig av alltför vidlyftiga finansiella affärer av ett fåtal på den stora allmänhetens bekostnad. Att nu begära att jag ska sticka huvudet i sanden och att medge det hela bara är en mediekonstruktion är inte bara förnedrande utan också, som sagt, en total nedvärdering av mitt intellekt och av min förmåga att med omdöme analysera rådande omständigheter utifrån värderade fakta. Jag har dessutom inte för avsikt att försynt rädda dessa tvivelaktiga investerare genom att ingå i skattesubventionerade krispaket. De har levt gott länge nog, nu får dom inta en lägre levnadsstandard, kravla i sin egen skit eller skaffa sig en utbildning inom något som de är mer lämpade för.
Kärnan i Sekunds inlägg är meningen: ”För så är det ju; staten garanterar spararnas pengar och ingen bank kommer att ta ditt hus, om du fortsätter att betala räntan”.
Jag säger: staten må måhända garantera spararnas pengar via bankakuter och andra finansiella räddningsaktioner; men vem är det som egentligen då bekostar kalaset? Just det; du och jag, det vill säga vi som också är staten! Och vem är det som riskerar att förlora sitt hus på grund av oförmåga att kunna betala räntan? Rätt igen; du och jag, allmänheten, gemene man och den stora majoriteten medborgare som drivs till ruinens brant via bland annat arbetslöshet, försämringar i sjuk-, pensions- och försäkringssystem och sedermera via ”förnumstiga” krispaketen som ska rädda skinnet på dem som undermåligt förvärvat förtroende att handha våra gemensamma ekonomiska resurser.
Oavsett vems och vilkas intressen Sekund företräder är det olyckligt när någon missar målet så som han gör i det här fallet. I stället för att ge bifall åt det som är uppenbart för de allra flesta och utifrån det framhävda sina argument för sin sak, ger Sekund legitimitet åt fortsatta oegentligheter inom svensk ekonomi genom att skjuta på budbäraren; journalisten! Givetvis bör all information utsättas för kritisk granskning och stå föremål för ifrågasättande innan egna värderingar kan utformas. Och givetvis står sig journalistiken stark som opinionsbildare men att tilldela den orsak för den finansiella oro som nu föreligger är inte adekvat. Till detta verkar ett antal obestridliga fakta, från inte minst det förlovade landet USA, vilket hittills ansets stå galjonsfigur för övriga nationers ekonomier.
Sekund intar i sitt inlägg rollen av bankernas och finansinstitutens försvarsadvokat samtidigt som han agerar åklagare och utdömer den hårda domen att allmänheten inte bör lita på journalister eftersom pågående finanskris i princip är en mediekonstruktion, enligt honom.
Min omedelbara reaktion är: I vilket (sär)intresse verkar Sekund och vem anser han, i och med sin vinkling, det vara mest förmånligt att gynna?
Sekund uttrycker att det är nedslående ”hur media skapat osäkerhet hos vanliga människor, sådana som du och jag, för att sedan rapportera att ”vanliga människor litar inte längre på bankerna”, vilket i sin tur lett till att människor verkligen börjat oroa sig; för sparpengarna, för pensionen och för huset”.
Här verkar Sekund totalt ha förbisett faktum att tiotusentals, kanske hundratusentals, amerikanare hittills har fått lämna sina hem och att den stora majoriteten amerikanare nu, genom ett krispaket, tvingas finansiera ett fåtal dubiösa typers inkompetenta handlande med gemenskapens ekonomiska resurser. Man brukar tala om att det som händer i USA idag, kommer även hända i Sverige inom en snar framtid. Och varför skulle det vara annorlunda den här gången? Sedan får finansmarknadsministern, riksbankschefen och chefen för riksgälden gapa hur samstämmigt som helst att Sverige står säkrad genom att vi skulle vara särskilt väl rustade. På mig har sådana upprepningar med en papegojas envishet, tvärtemot, omvänd effekt! Jag blir ännu mer orolig för hur de styrande tänker agera och ännu mer förbannad över att mitt intellekt ifrågasätts! Jag kan tänka själv och mitt förnuft säger att finanskrisen är ett faktum, och att den bland annat kommer sig av alltför vidlyftiga finansiella affärer av ett fåtal på den stora allmänhetens bekostnad. Att nu begära att jag ska sticka huvudet i sanden och att medge det hela bara är en mediekonstruktion är inte bara förnedrande utan också, som sagt, en total nedvärdering av mitt intellekt och av min förmåga att med omdöme analysera rådande omständigheter utifrån värderade fakta. Jag har dessutom inte för avsikt att försynt rädda dessa tvivelaktiga investerare genom att ingå i skattesubventionerade krispaket. De har levt gott länge nog, nu får dom inta en lägre levnadsstandard, kravla i sin egen skit eller skaffa sig en utbildning inom något som de är mer lämpade för.
Kärnan i Sekunds inlägg är meningen: ”För så är det ju; staten garanterar spararnas pengar och ingen bank kommer att ta ditt hus, om du fortsätter att betala räntan”.
Jag säger: staten må måhända garantera spararnas pengar via bankakuter och andra finansiella räddningsaktioner; men vem är det som egentligen då bekostar kalaset? Just det; du och jag, det vill säga vi som också är staten! Och vem är det som riskerar att förlora sitt hus på grund av oförmåga att kunna betala räntan? Rätt igen; du och jag, allmänheten, gemene man och den stora majoriteten medborgare som drivs till ruinens brant via bland annat arbetslöshet, försämringar i sjuk-, pensions- och försäkringssystem och sedermera via ”förnumstiga” krispaketen som ska rädda skinnet på dem som undermåligt förvärvat förtroende att handha våra gemensamma ekonomiska resurser.
Oavsett vems och vilkas intressen Sekund företräder är det olyckligt när någon missar målet så som han gör i det här fallet. I stället för att ge bifall åt det som är uppenbart för de allra flesta och utifrån det framhävda sina argument för sin sak, ger Sekund legitimitet åt fortsatta oegentligheter inom svensk ekonomi genom att skjuta på budbäraren; journalisten! Givetvis bör all information utsättas för kritisk granskning och stå föremål för ifrågasättande innan egna värderingar kan utformas. Och givetvis står sig journalistiken stark som opinionsbildare men att tilldela den orsak för den finansiella oro som nu föreligger är inte adekvat. Till detta verkar ett antal obestridliga fakta, från inte minst det förlovade landet USA, vilket hittills ansets stå galjonsfigur för övriga nationers ekonomier.
tisdag 30 september 2008
Katrineholms badhus, Aquarena
Ulf Lundell, Sveriges största rockpoet, enligt mig, lär en gång ha sagt (i mental förvirring och under påverkan av viss stimulantia!?) "även en inställd spelning är en spelning".
Nu verkar tjänstemän och politiker inom service- och teknikförvaltning respektive nämnd tänka på liknande vis angående Katrineholms badhus, Aquarena. Aquarenadelen i badhuset Aquarena har sedan en lång tid varit stängd för reparation (där man för övrigt tvistar om byggfusk och om vem som ska stå för renoveringskostnaderna). Under tiden åläggs besökare betala samma entréavgift som tidigare då faciliteten fortfarande kunde utnyttjas till fullo! Detta skulle kunna jämföras med att Liseberg stänger hälften av sina åkattraktioner, att Skara sommarland slår igen vattenlandet eller att Kolmårdens djurpark gör sig av med halva djurbeståndet utan att ge avkall på entréavgiften. Hur skulle dessa nöjesparkers besöksfrekvens påverkas och hur skulle allmänheten ställa sig gentemot ett sådant förfarande? Jo, givetvis skulle besöksfrekvensen svikta betydligt och deras rykte vanhedras avsevärt. Dessa nöjesparkers enda alternativ hade varit att tillmötesgå sina kunder med kraftigt reducerade avgifter anpassade till utbudet!
När jag ställer frågan: varför taxan för besök i Katrineholms badhus fortfarande är densamma nu, under renovering av Aquarena, som innan, då även den faciliteten ingick i entréavgiften, svarar fritidsavdelningens chef, Jonas Thorsell följande:
Hej Kenneth
Taxor och avgifter är en fråga som beslutas av kommunfullmäktige, alltså kan jag inte ändra dessa hur som helst. En viktig sak att beakta är de ekonomiska. Ett bad i badhuset kostar 10 kr för de yngsta upp till 50 kr för en vuxen. Tittar man då på kostnaderna för att driva ett bad så ser man att ett bad hos oss kostar ca 130 kr med eller utan Aquarena, plus kapitalkostnad. Jag är mycket ledsen över att vi inte kan erbjuda dig/er de faciliteter som du hade tillgång till när Aquarenan var öppen. Jag erbjuder de som köpt årskort/halvårskort viss kompensation efter som de köpt en vara vi inte kan leverera idag. Vad gäller engångs entré har du valet att bada eller att avstå.
Om du vill diskutera saken mer är du välkommen att ringa mig.
Med vänlig hälsning
Jonas Thorsell
Mina reflektioner på Thorsells svar är dessa:
- Jag förväntade mig för det första aldrig att Thorsell på eget initiativ skulle sänka avgifterna till Aquarena, utan hyste endast förhoppning om att ämnet skulle tas upp för diskussion vid nästa nämndsammanträde eftersom det bland allmänheten i Katrineholm uttryckts missnöje med dagens lösning.
- De 130 kronor som varje besökare kostar kommunen skulle kunna vara betydligt mindre om avgifterna var lägre och därigenom besöksfrekvensen högre. Besöksfrekvensen har också dalat betydligt efter aquarenas stängning vilket är statistiskt bevisat.
- Ett kommunalt badhus är en skattesubventionerad kommunal inrättning. Ett badhus fyller samhälleliga syften såsom rekreation och friskvård och kan omöjligt vara ämnat att drivas med vinsthänseenden.
- Om man förutsätter att kommunen har tecknat ett väl genomtänkt kontrakt med företaget som undermåligt en gång byggde Aquarena och därmed kommer att vinna tvisten blir det extra klirr i kommunkassan när tvisten är löst. Kommer dessa pengar mig som badhusbesökare då tillgodo? Jag har ju trots allt finansierat något som kommunen i efterhand blivit ersatta för.
- Om, hualigen!, kommunen däremot förlorar tvisten. Kommer då de som upphandlade avtalet på något sätt hållas ansvariga för de kostnader som de då åsamkat kommuninvånarna?
- Finns det risk för att entréavgiften kommer att höjas när renoveringen av Aquarena är klar? Att man sedermera anser att besökare får mer valuta för pengarna än innan (medan Aquarena renoverades) och därmed hoppas att alla glömt att ingen kompensationssänkning skedde under renoveringstiden?
- Thorsells argumentation, att var och en själv väljer om man vill bada eller inte är knappt värt att bemöta. Han verkar tro att frågan endast handlar om vuxnas badvanor (när man talar om aquarena!). För mig är det uppenbart att det är barnen som är de stora förlorarna. Många föräldrar ser inte att de får valuta för pengarna genom att ta med eller skicka sina barn till Katrineholms badhus nu när inte Aquarenadelen är öppet. En sänkning av entréavgifterna skulle kunna ändra på det och även bidra till att föräldrar finner alternativa sätt att umgås med sina barn. Det gynnar dessutom de barn vars föräldrar inte följer med samt samhället i största allmänhet att barnen har någonstans att vara och där de hålls under någorlunda uppsikt i stället för att de drar omkring på stan. Detta sagt utan att på något sätt anse att badhuset är en alternativ ungdomsgård eller annan barnpassningsinstitution. Det fyller dock en viktig funktion för aktivering av de barn som ofta inte har så mycket annan sysselsättning på fritiden än att roa sig i kommunens badhus.
Lundell må ha varit ursäktad av att han under tiden för sitt uttalande genomled en livskris med hög alkoholkonsumtion där inte alltid den mentala hälsan var på topp. Thorsells och andra ansvarigas ursäkt verkar vara förborgad i den ständigt närvarande ickerationalismen. För dessa potentater är ett besök på Aquarena ett besök på Aquarena även om Aquarena är stängt! Min erfarenhet är dock att allmänheten endast i största mån är beredd att betala för vad man får och föreslår därför en halvering av entréavgiften under renoveringsperioden. Därmed är jag också övertygad om att den för tillfället kraftigt dalande besöksfrekvensen kommer att återhämta sig och kanske även nå oanade höjder. Det måste väl ändå vara bättre att ha ett stort antal besökare som var för sig betalar lite mindre om detta inbringar en större totalsumma än färre besökare som enskilt betalar överpriser för något som i slutändan resulterar i både sämre totalekonomi och vanhelgat rykte.
Nu verkar tjänstemän och politiker inom service- och teknikförvaltning respektive nämnd tänka på liknande vis angående Katrineholms badhus, Aquarena. Aquarenadelen i badhuset Aquarena har sedan en lång tid varit stängd för reparation (där man för övrigt tvistar om byggfusk och om vem som ska stå för renoveringskostnaderna). Under tiden åläggs besökare betala samma entréavgift som tidigare då faciliteten fortfarande kunde utnyttjas till fullo! Detta skulle kunna jämföras med att Liseberg stänger hälften av sina åkattraktioner, att Skara sommarland slår igen vattenlandet eller att Kolmårdens djurpark gör sig av med halva djurbeståndet utan att ge avkall på entréavgiften. Hur skulle dessa nöjesparkers besöksfrekvens påverkas och hur skulle allmänheten ställa sig gentemot ett sådant förfarande? Jo, givetvis skulle besöksfrekvensen svikta betydligt och deras rykte vanhedras avsevärt. Dessa nöjesparkers enda alternativ hade varit att tillmötesgå sina kunder med kraftigt reducerade avgifter anpassade till utbudet!
När jag ställer frågan: varför taxan för besök i Katrineholms badhus fortfarande är densamma nu, under renovering av Aquarena, som innan, då även den faciliteten ingick i entréavgiften, svarar fritidsavdelningens chef, Jonas Thorsell följande:
Hej Kenneth
Taxor och avgifter är en fråga som beslutas av kommunfullmäktige, alltså kan jag inte ändra dessa hur som helst. En viktig sak att beakta är de ekonomiska. Ett bad i badhuset kostar 10 kr för de yngsta upp till 50 kr för en vuxen. Tittar man då på kostnaderna för att driva ett bad så ser man att ett bad hos oss kostar ca 130 kr med eller utan Aquarena, plus kapitalkostnad. Jag är mycket ledsen över att vi inte kan erbjuda dig/er de faciliteter som du hade tillgång till när Aquarenan var öppen. Jag erbjuder de som köpt årskort/halvårskort viss kompensation efter som de köpt en vara vi inte kan leverera idag. Vad gäller engångs entré har du valet att bada eller att avstå.
Om du vill diskutera saken mer är du välkommen att ringa mig.
Med vänlig hälsning
Jonas Thorsell
Mina reflektioner på Thorsells svar är dessa:
- Jag förväntade mig för det första aldrig att Thorsell på eget initiativ skulle sänka avgifterna till Aquarena, utan hyste endast förhoppning om att ämnet skulle tas upp för diskussion vid nästa nämndsammanträde eftersom det bland allmänheten i Katrineholm uttryckts missnöje med dagens lösning.
- De 130 kronor som varje besökare kostar kommunen skulle kunna vara betydligt mindre om avgifterna var lägre och därigenom besöksfrekvensen högre. Besöksfrekvensen har också dalat betydligt efter aquarenas stängning vilket är statistiskt bevisat.
- Ett kommunalt badhus är en skattesubventionerad kommunal inrättning. Ett badhus fyller samhälleliga syften såsom rekreation och friskvård och kan omöjligt vara ämnat att drivas med vinsthänseenden.
- Om man förutsätter att kommunen har tecknat ett väl genomtänkt kontrakt med företaget som undermåligt en gång byggde Aquarena och därmed kommer att vinna tvisten blir det extra klirr i kommunkassan när tvisten är löst. Kommer dessa pengar mig som badhusbesökare då tillgodo? Jag har ju trots allt finansierat något som kommunen i efterhand blivit ersatta för.
- Om, hualigen!, kommunen däremot förlorar tvisten. Kommer då de som upphandlade avtalet på något sätt hållas ansvariga för de kostnader som de då åsamkat kommuninvånarna?
- Finns det risk för att entréavgiften kommer att höjas när renoveringen av Aquarena är klar? Att man sedermera anser att besökare får mer valuta för pengarna än innan (medan Aquarena renoverades) och därmed hoppas att alla glömt att ingen kompensationssänkning skedde under renoveringstiden?
- Thorsells argumentation, att var och en själv väljer om man vill bada eller inte är knappt värt att bemöta. Han verkar tro att frågan endast handlar om vuxnas badvanor (när man talar om aquarena!). För mig är det uppenbart att det är barnen som är de stora förlorarna. Många föräldrar ser inte att de får valuta för pengarna genom att ta med eller skicka sina barn till Katrineholms badhus nu när inte Aquarenadelen är öppet. En sänkning av entréavgifterna skulle kunna ändra på det och även bidra till att föräldrar finner alternativa sätt att umgås med sina barn. Det gynnar dessutom de barn vars föräldrar inte följer med samt samhället i största allmänhet att barnen har någonstans att vara och där de hålls under någorlunda uppsikt i stället för att de drar omkring på stan. Detta sagt utan att på något sätt anse att badhuset är en alternativ ungdomsgård eller annan barnpassningsinstitution. Det fyller dock en viktig funktion för aktivering av de barn som ofta inte har så mycket annan sysselsättning på fritiden än att roa sig i kommunens badhus.
Lundell må ha varit ursäktad av att han under tiden för sitt uttalande genomled en livskris med hög alkoholkonsumtion där inte alltid den mentala hälsan var på topp. Thorsells och andra ansvarigas ursäkt verkar vara förborgad i den ständigt närvarande ickerationalismen. För dessa potentater är ett besök på Aquarena ett besök på Aquarena även om Aquarena är stängt! Min erfarenhet är dock att allmänheten endast i största mån är beredd att betala för vad man får och föreslår därför en halvering av entréavgiften under renoveringsperioden. Därmed är jag också övertygad om att den för tillfället kraftigt dalande besöksfrekvensen kommer att återhämta sig och kanske även nå oanade höjder. Det måste väl ändå vara bättre att ha ett stort antal besökare som var för sig betalar lite mindre om detta inbringar en större totalsumma än färre besökare som enskilt betalar överpriser för något som i slutändan resulterar i både sämre totalekonomi och vanhelgat rykte.
måndag 29 september 2008
Ekonomichef, Anne Johanssons, svar angående Katrineholm kommuns försenigsavgifter och inkassokrav.
I ett mail till Katrineholm kommuns biträdande kommunchef, Mattias Jansson ställdes, följande fråga och hemställan av mig den 10:e september:
Vem har orsakat kostnaderna för de prekära förseningsavgifter och inkassokrav som åsamkats skattebetalarna i Katrineholms kommun? Jag önskar ta del av vem och vilka kommunala verksamheter som ansvarar för att dylika förseningsavgifter och inkassokrav uppkommit.
Hälsningar
Kenneth Malm
Jansson vidarebefordrade i sin tur frågan till kommunens ekonomichef, Anne Johansson, och hennes svar som erhölls den 15:e september lyder:
Hej!
Jag har genom biträdande kommunchef Mattias Jansson tagit del av dina frågor med anledning av den senaste tidens fokus på kommunens förseningsavgifter och inkassokrav. Jag har även läst din debattartikel i Katrineholmskuriren. Jag vill inleda med att tala om att även jag anser att det inte är acceptabelt att inkassokrav uppstår. De är - förutom den olägenhet det orsakar leverantören som drabbas - ett tecken på att något brustit i våra rutiner. De senaste fyra åren har alltså sammanlagt 25 fakturor av de drygt 250 000 faktuor som hanterats under denna tidsperiod (ca 65 000 fakturor per år hanteras) inneburit inkassokrav. Av dessa 25 , är det 5 som gått till anmärkning, medan de övriga 20 betalats innan anmärkning uppstått. De 5 som inneburit anmärkning, uppgår beloppsmässigt till ca 5 000 kr sammanlagt. Det är alltså inte en likvidmässig fråga, dvs att kommunen inte har pengar att betala med. Utan istället tecken på brister i rutinerna någonstans i fakturahanteringen, när betalning inte skett i rimlig tid. Varje post har medfört en direkt merkostnad på några hundralappar, eftersom det blivit en räntekostnad och en fast avgift. Men det är ingen ursäkt för sen betalning, utan mer en kompletterande information.Kommunens fakturahantering har under senare år genomgått en omställningsprocess, från en mer manuell till en idag alltmer elektronisk hantering. Syftet är att genom att använda ny teknik förenkla och över tiden göra hanteringen mer kostnadseffektiv. I korthet innebär det bl a att merparten av alla fakturor idag passerar en central enhet som scannar in pappersfakturor till elektronisk form, så att sedan den elektroniska fakturan kan ingå i ett systematiskt attestförfarande i organisationen. I och med att kommunen är en organisatoriskt relativt komplex organisation, med inslag som delegerat budgetansvar till olika ansvarsnivåer, skall varje faktura styras till rätt attestanter. Dessa ska i tur och ordning bl a granskningsattestera och beslutsattestera fakturan. Det innebär bl a kontroll av att fakturan är rätt, dvs varan eller tjänsten har levererats till kommunen, att rätt bokföring sker, och att betalningen godkännes. Vikten av att ha ett fungerande kontrollsystem kan inte nog framhållas. Ansvaret för fakturahanteringen i den elektroniska miljön ligger, i de delar som avser scanning av fakturor och uppbyggnad av det elektroniska leverantörsregistret, i kommunens service och teknikförvaltning. Där är det enheten för upphandling och affärer som har ansvaret. En bärande tanke är att styra inköp mot upphandlade avtal, och att successivt utveckla elektroniska fakturor från alla leverantörer i samband med inköp. När fakturakontrollen är genomförd på det sätt som ovan beskrivits, samlas dagens alla godkända betalningar i en fil som tillställs ekonomikontoret, som ansvarar för att själva betalningen sker genom direktiv till banken. Ekonomikontoret ansvarar även för att redovisningen i ekonomisystemet är korrekt, bl a att alla utbetalade poster är korrekt bokförda.Detta system har utvecklats i olika steg under de senaste åren, och jag ville ge dig denna kanske lite långa beskrivning för att försöka beskriva att ansvaret för de för sent betalda fakturorna inte i första hand går att härleda till en enskild enhet eller förvaltning. Det är vi som har det samlade ansvaret för fakturahanteringen - service och teknikförvaltningen genom sin enhet upphandling och affärer, och kommunledningsförvaltningen genom ekonomikontoret - som får ta på oss ansvaret för att inkassokrav uppstått. Under de år som uppbyggnad av de nya rutinerna skett, har det bl a varit olika problem av teknisk karaktär, vid olika tillfällen. Bland annat har det varit vissa problem med att få det nya inköps- och leveratörssystemet att kommunicera 100% väl med ekonomisystemet. Det har bl a inneburit missar i att hålla vissa betalningstider. Därutöver har användartekniken inte varit klockren, och service och teknikförvaltningen har lagt så mycket möda man kunnat på att lära alla användare det nya systemets funktionalitet, och håller kontinuerlig information till användare, ibland med viss medverkan från ekonomikontoret. Jag vill slutligen beskriva ett exempel, ett detaljproblem, som också kan bidra till att sen betalning kan uppstå. Ibland - under sommarsäsongen lite oftare än annars - mottager kommunen s k bluffakturor. Det innebär att någon sänder en faktura som inte motsvarar en levererad vara eller tjänst i hopp om att den skall "slinka igenom" det kontrollnät som kommunen likt varje annan organisation eller företag satt upp. Det betyder att även vissa korrekta fakturor kan bli stoppade i väntan på att "rätt" kontrollperson/attestant skall kunna bekräfta att fakturan verkligen avser levererad vara eller tjänst. Även helt korrekta fakturor kan därför "råka ut" för våra egna krav på kontroller av varje faktura, i synnerhet under semesterperioder när ordinarie personal inte alltid är på plats. Men, så långt som till inkassokrav av korrekta fakturor ska det aldrig behöva gå. Jag vill berätta för dig att vi inte tar med lätthet på våra betalningsrutiner, och att vi ser varje inkassokrav som ett inte acceptabelt misstag. Precis som du framhåller, är det skattebetalares medel vi förvaltar. Jag vill försäkra dig om att just insikten om det är en viktig ledstjärna i min och andras drivkraft kring frågor som rör en effektiv hantering av de olika resurer vi är satta att förvalta.Enheten för upphandling och affärer arbetar intensivt med att utveckla området elektronisk fakturahantering, med målsättningen att i slutet av året skall 40% av alla leverantörers fakturor anlända elektroniskt. Detta räknar vi med kommer att effektivisera hanteringen ytterliggare. Jag hoppas att du har fått mer information än du hade kring detta område. Tyvärr är det alltså inte så enkelt att sända över en lista med "syndabockar" som ansvariga för inkassokraven, annat än att rikta kritiken i första hand mot de funktionsansvariga enheterna, alltså upphandling och affärer och även ekonomikontoret. Vi försöker ta konsekvenserna och ansvaret genom att fortsätta arbetet med att förbättra och förfina rutinerna, och enheterna arbetar tillsammans med detta.Med vänlig hälsning Anne Andersson Ekonomichef Katrineholms kommun0150-570 85
Med anledning härav uppkommer ytterligare frågor och reflektioner som jag delgav Anne Johansson den 19:e september:
Tack Anne för din uttömmande beskrivning av kommunens fakturahanering. Det ger dock upphov till ytterligare frågor såsom…
- Vilket system kan omöjligt tillhandahålla ingående information om var eventuella brister i betalning kontra förfallodag uppstår? Har kommunen inhandlat ett faktureringssystem som inte kan ge vid handen var eventuella fel begås kommer heller aldrig, enligt mig, någon större noggrannhet eller bemödande om rätt förfarande kunna etableras hos ansvariga ute i organisationen. Alltså…kan man, eller kan man inte i Katrineholms kommun, härleda uppkomna prekära ekonomiska oegentligheter till berörda enheter och förvaltningar och därigenom ansvarig tjänsteman? Om nej, är det föremål för vidare diskussion! Om ja, tillhandahåll mig då namnen på de enheter och förvaltningar samt tjänstemän som ansvarar för uppkomna inkassokrav och förseningsavgifter!
- Har andra kommuner fortfarande kvar sin manuella fakturahantering eftersom de inte har lika många inkassokrav och förseningsavgifter och måste Katrineholm i så fall vara så snabba på ett, som det verkar, skenande tåg?
- Hur pass utprovad är det nya elektroniska system som Katrineholm valt att använda sig av för fakturahantering? Är Katrineholm ”försökskanin”?
- Har andra kommuner mindre problem med så kallade bluffakturor och vad beror det i så fall på? Eller har de andra rutiner vid hanteringen av dessa bluffakturor som Katrineholm då skulle kunna ta efter?
Tacksam för svar,
Hälsningar Kenneth
Var och en kan utifrån denna information nu fundera över Katrineholm kommuns ekonomiska administration...
Vem har orsakat kostnaderna för de prekära förseningsavgifter och inkassokrav som åsamkats skattebetalarna i Katrineholms kommun? Jag önskar ta del av vem och vilka kommunala verksamheter som ansvarar för att dylika förseningsavgifter och inkassokrav uppkommit.
Hälsningar
Kenneth Malm
Jansson vidarebefordrade i sin tur frågan till kommunens ekonomichef, Anne Johansson, och hennes svar som erhölls den 15:e september lyder:
Hej!
Jag har genom biträdande kommunchef Mattias Jansson tagit del av dina frågor med anledning av den senaste tidens fokus på kommunens förseningsavgifter och inkassokrav. Jag har även läst din debattartikel i Katrineholmskuriren. Jag vill inleda med att tala om att även jag anser att det inte är acceptabelt att inkassokrav uppstår. De är - förutom den olägenhet det orsakar leverantören som drabbas - ett tecken på att något brustit i våra rutiner. De senaste fyra åren har alltså sammanlagt 25 fakturor av de drygt 250 000 faktuor som hanterats under denna tidsperiod (ca 65 000 fakturor per år hanteras) inneburit inkassokrav. Av dessa 25 , är det 5 som gått till anmärkning, medan de övriga 20 betalats innan anmärkning uppstått. De 5 som inneburit anmärkning, uppgår beloppsmässigt till ca 5 000 kr sammanlagt. Det är alltså inte en likvidmässig fråga, dvs att kommunen inte har pengar att betala med. Utan istället tecken på brister i rutinerna någonstans i fakturahanteringen, när betalning inte skett i rimlig tid. Varje post har medfört en direkt merkostnad på några hundralappar, eftersom det blivit en räntekostnad och en fast avgift. Men det är ingen ursäkt för sen betalning, utan mer en kompletterande information.Kommunens fakturahantering har under senare år genomgått en omställningsprocess, från en mer manuell till en idag alltmer elektronisk hantering. Syftet är att genom att använda ny teknik förenkla och över tiden göra hanteringen mer kostnadseffektiv. I korthet innebär det bl a att merparten av alla fakturor idag passerar en central enhet som scannar in pappersfakturor till elektronisk form, så att sedan den elektroniska fakturan kan ingå i ett systematiskt attestförfarande i organisationen. I och med att kommunen är en organisatoriskt relativt komplex organisation, med inslag som delegerat budgetansvar till olika ansvarsnivåer, skall varje faktura styras till rätt attestanter. Dessa ska i tur och ordning bl a granskningsattestera och beslutsattestera fakturan. Det innebär bl a kontroll av att fakturan är rätt, dvs varan eller tjänsten har levererats till kommunen, att rätt bokföring sker, och att betalningen godkännes. Vikten av att ha ett fungerande kontrollsystem kan inte nog framhållas. Ansvaret för fakturahanteringen i den elektroniska miljön ligger, i de delar som avser scanning av fakturor och uppbyggnad av det elektroniska leverantörsregistret, i kommunens service och teknikförvaltning. Där är det enheten för upphandling och affärer som har ansvaret. En bärande tanke är att styra inköp mot upphandlade avtal, och att successivt utveckla elektroniska fakturor från alla leverantörer i samband med inköp. När fakturakontrollen är genomförd på det sätt som ovan beskrivits, samlas dagens alla godkända betalningar i en fil som tillställs ekonomikontoret, som ansvarar för att själva betalningen sker genom direktiv till banken. Ekonomikontoret ansvarar även för att redovisningen i ekonomisystemet är korrekt, bl a att alla utbetalade poster är korrekt bokförda.Detta system har utvecklats i olika steg under de senaste åren, och jag ville ge dig denna kanske lite långa beskrivning för att försöka beskriva att ansvaret för de för sent betalda fakturorna inte i första hand går att härleda till en enskild enhet eller förvaltning. Det är vi som har det samlade ansvaret för fakturahanteringen - service och teknikförvaltningen genom sin enhet upphandling och affärer, och kommunledningsförvaltningen genom ekonomikontoret - som får ta på oss ansvaret för att inkassokrav uppstått. Under de år som uppbyggnad av de nya rutinerna skett, har det bl a varit olika problem av teknisk karaktär, vid olika tillfällen. Bland annat har det varit vissa problem med att få det nya inköps- och leveratörssystemet att kommunicera 100% väl med ekonomisystemet. Det har bl a inneburit missar i att hålla vissa betalningstider. Därutöver har användartekniken inte varit klockren, och service och teknikförvaltningen har lagt så mycket möda man kunnat på att lära alla användare det nya systemets funktionalitet, och håller kontinuerlig information till användare, ibland med viss medverkan från ekonomikontoret. Jag vill slutligen beskriva ett exempel, ett detaljproblem, som också kan bidra till att sen betalning kan uppstå. Ibland - under sommarsäsongen lite oftare än annars - mottager kommunen s k bluffakturor. Det innebär att någon sänder en faktura som inte motsvarar en levererad vara eller tjänst i hopp om att den skall "slinka igenom" det kontrollnät som kommunen likt varje annan organisation eller företag satt upp. Det betyder att även vissa korrekta fakturor kan bli stoppade i väntan på att "rätt" kontrollperson/attestant skall kunna bekräfta att fakturan verkligen avser levererad vara eller tjänst. Även helt korrekta fakturor kan därför "råka ut" för våra egna krav på kontroller av varje faktura, i synnerhet under semesterperioder när ordinarie personal inte alltid är på plats. Men, så långt som till inkassokrav av korrekta fakturor ska det aldrig behöva gå. Jag vill berätta för dig att vi inte tar med lätthet på våra betalningsrutiner, och att vi ser varje inkassokrav som ett inte acceptabelt misstag. Precis som du framhåller, är det skattebetalares medel vi förvaltar. Jag vill försäkra dig om att just insikten om det är en viktig ledstjärna i min och andras drivkraft kring frågor som rör en effektiv hantering av de olika resurer vi är satta att förvalta.Enheten för upphandling och affärer arbetar intensivt med att utveckla området elektronisk fakturahantering, med målsättningen att i slutet av året skall 40% av alla leverantörers fakturor anlända elektroniskt. Detta räknar vi med kommer att effektivisera hanteringen ytterliggare. Jag hoppas att du har fått mer information än du hade kring detta område. Tyvärr är det alltså inte så enkelt att sända över en lista med "syndabockar" som ansvariga för inkassokraven, annat än att rikta kritiken i första hand mot de funktionsansvariga enheterna, alltså upphandling och affärer och även ekonomikontoret. Vi försöker ta konsekvenserna och ansvaret genom att fortsätta arbetet med att förbättra och förfina rutinerna, och enheterna arbetar tillsammans med detta.Med vänlig hälsning Anne Andersson Ekonomichef Katrineholms kommun0150-570 85
Med anledning härav uppkommer ytterligare frågor och reflektioner som jag delgav Anne Johansson den 19:e september:
Tack Anne för din uttömmande beskrivning av kommunens fakturahanering. Det ger dock upphov till ytterligare frågor såsom…
- Vilket system kan omöjligt tillhandahålla ingående information om var eventuella brister i betalning kontra förfallodag uppstår? Har kommunen inhandlat ett faktureringssystem som inte kan ge vid handen var eventuella fel begås kommer heller aldrig, enligt mig, någon större noggrannhet eller bemödande om rätt förfarande kunna etableras hos ansvariga ute i organisationen. Alltså…kan man, eller kan man inte i Katrineholms kommun, härleda uppkomna prekära ekonomiska oegentligheter till berörda enheter och förvaltningar och därigenom ansvarig tjänsteman? Om nej, är det föremål för vidare diskussion! Om ja, tillhandahåll mig då namnen på de enheter och förvaltningar samt tjänstemän som ansvarar för uppkomna inkassokrav och förseningsavgifter!
- Har andra kommuner fortfarande kvar sin manuella fakturahantering eftersom de inte har lika många inkassokrav och förseningsavgifter och måste Katrineholm i så fall vara så snabba på ett, som det verkar, skenande tåg?
- Hur pass utprovad är det nya elektroniska system som Katrineholm valt att använda sig av för fakturahantering? Är Katrineholm ”försökskanin”?
- Har andra kommuner mindre problem med så kallade bluffakturor och vad beror det i så fall på? Eller har de andra rutiner vid hanteringen av dessa bluffakturor som Katrineholm då skulle kunna ta efter?
Tacksam för svar,
Hälsningar Kenneth
Var och en kan utifrån denna information nu fundera över Katrineholm kommuns ekonomiska administration...
måndag 22 september 2008
Bloggeri i allmänhetens tjänst
Katrineholms-Kurirens gästkrönikör Sivert Öholm, ifrågasätter på debattsidan 11/9, bloggeriets berättigande och han hyser farhågor för ”att bloggeriet håller på att föra oss in i ett formidabelt elitsamhälle, där samhällsdebatt, kultur, politik, nöje blir en exklusivitet för ett fåtal”. http://www.kkuriren.se/kkuriren/standard_artikel.php?id=223436&avdelning_1=102&avdelning_2=112
I sju, i och för sig, vettiga och allmängiltiga punkter redogör han för hur allmänheten som mediekonsument bör förhålla sig till bloggar och till det, av andra förda, offentliga samtalet. Här kan den uppmärksamme notera Öholms syn på människans egen intelligens att själv kunna avgöra vad som är adekvat informationshämtning. Öholm förutsätter att det ytliga och glättiga regerar, och att seriös åsiktsbildning endast förs ”i de finare salongerna”. Den uppmärksamme kan även notera Öholms åsikt att samhällsdebatt, politik, kultur, nöje med mera till dags dato varit var man förunnat och att det i och med bloggeriet riskerar bli en exklusivitet för ett fåtal!!? Här är vi nog många som har missat den tids-era som Öholm verkar ha levt i, och hänvisar till.
Vi har, i och med IT – revolutionen, gått in i en ny medial tidsålder. Det seriösa bloggeriets tillkomst kommer utifrån ett behov av forum där man kan göra sig hörd och/eller finna sina åsikters gelikar. Jag instämmer helt och fullt med Öholm, i att det finns en hel del skit i bloggsfären. Men varför skulle den vara annorlunda än medievärlden och samhället i övrigt, som ändå haft åtskillig tid att anpassa sig till något bättre? Bloggsfären blir heller inte till något annat än vad vi gör den till! Vill man bidra till att föra seriös samhällsdebatt och opinion på nätet, så gör man det. Vill man däremot föra förnedringstraditionen vidare från andra medier, så gör man det! Här finns ändå bara samma ansvar som innan ”blogg-eran”. Vi kan endast, alla och envar, bidra till att försöka påverka blogg-utvecklingen i den för samhället mest gynnsamma riktningen.
Om Öholms skepsis mot det offentliga samtalet i bloggar baserar sig på att han själv tillhör(t) den tredje statsmakten, och stundom kallats debattprogrammens konung, eller om det bottnar i hans icke alltid rumsrena historia och påföljande exploatering på nätet, låter jag vara osagt. Det är dock, enligt mig, anmärkningsvärt att han innehar en människosyn som inte beaktar individens egen förmåga till sund tankeverksamhet. Han förutsätter att bloggvärlden kommer att domineras av rättshaverister, snobb-bloggare, oetik, Schulamaner och ren spekulation i intelligent dekadens. Han hävdar dessutom att bloggeriet isolerar människor ifrån varandra. Med sådana personer i den massmediala maktsfären är i alla fall jag tacksam för att det numer finns alternativa forum för samhällsdebatt.
Bloggeriet fyller en viktig funktion där var och en står fri att finna och ge argument och motargument hos gelikar och opponenter. För att demokratin ska kunna utvecklas krävs kunniga, medvetna och engagerade medborgare, vilket i sin tur kräver medier som låter olika åsikter komma fram. Bloggeriet är ett sådan media. Ett media som endast kräver en dator och en Internetuppkoppling (och gärna lite sunt förnuft). Givetvis uppfattas detta som ett makthot hos den tredje statsmakten och hos dem som hittills kunnat diktera villkoren för det offentliga samtalet. Men att enskilda människor diskuterar, debatterar och engagerar sig på gräsrotsnivå bör inte uppfattas som ett hot. Det kommer att främja demokratin och både det egna landets och mänsklighetens välfärd på lång sikt. Bloggeriet står härmed i allmänhetens tjänst. Vive la bloggeri!
I sju, i och för sig, vettiga och allmängiltiga punkter redogör han för hur allmänheten som mediekonsument bör förhålla sig till bloggar och till det, av andra förda, offentliga samtalet. Här kan den uppmärksamme notera Öholms syn på människans egen intelligens att själv kunna avgöra vad som är adekvat informationshämtning. Öholm förutsätter att det ytliga och glättiga regerar, och att seriös åsiktsbildning endast förs ”i de finare salongerna”. Den uppmärksamme kan även notera Öholms åsikt att samhällsdebatt, politik, kultur, nöje med mera till dags dato varit var man förunnat och att det i och med bloggeriet riskerar bli en exklusivitet för ett fåtal!!? Här är vi nog många som har missat den tids-era som Öholm verkar ha levt i, och hänvisar till.
Vi har, i och med IT – revolutionen, gått in i en ny medial tidsålder. Det seriösa bloggeriets tillkomst kommer utifrån ett behov av forum där man kan göra sig hörd och/eller finna sina åsikters gelikar. Jag instämmer helt och fullt med Öholm, i att det finns en hel del skit i bloggsfären. Men varför skulle den vara annorlunda än medievärlden och samhället i övrigt, som ändå haft åtskillig tid att anpassa sig till något bättre? Bloggsfären blir heller inte till något annat än vad vi gör den till! Vill man bidra till att föra seriös samhällsdebatt och opinion på nätet, så gör man det. Vill man däremot föra förnedringstraditionen vidare från andra medier, så gör man det! Här finns ändå bara samma ansvar som innan ”blogg-eran”. Vi kan endast, alla och envar, bidra till att försöka påverka blogg-utvecklingen i den för samhället mest gynnsamma riktningen.
Om Öholms skepsis mot det offentliga samtalet i bloggar baserar sig på att han själv tillhör(t) den tredje statsmakten, och stundom kallats debattprogrammens konung, eller om det bottnar i hans icke alltid rumsrena historia och påföljande exploatering på nätet, låter jag vara osagt. Det är dock, enligt mig, anmärkningsvärt att han innehar en människosyn som inte beaktar individens egen förmåga till sund tankeverksamhet. Han förutsätter att bloggvärlden kommer att domineras av rättshaverister, snobb-bloggare, oetik, Schulamaner och ren spekulation i intelligent dekadens. Han hävdar dessutom att bloggeriet isolerar människor ifrån varandra. Med sådana personer i den massmediala maktsfären är i alla fall jag tacksam för att det numer finns alternativa forum för samhällsdebatt.
Bloggeriet fyller en viktig funktion där var och en står fri att finna och ge argument och motargument hos gelikar och opponenter. För att demokratin ska kunna utvecklas krävs kunniga, medvetna och engagerade medborgare, vilket i sin tur kräver medier som låter olika åsikter komma fram. Bloggeriet är ett sådan media. Ett media som endast kräver en dator och en Internetuppkoppling (och gärna lite sunt förnuft). Givetvis uppfattas detta som ett makthot hos den tredje statsmakten och hos dem som hittills kunnat diktera villkoren för det offentliga samtalet. Men att enskilda människor diskuterar, debatterar och engagerar sig på gräsrotsnivå bör inte uppfattas som ett hot. Det kommer att främja demokratin och både det egna landets och mänsklighetens välfärd på lång sikt. Bloggeriet står härmed i allmänhetens tjänst. Vive la bloggeri!
fredag 19 september 2008
Kommunal självstyrelse är allas ansvar
En demokrati lever för och genom sina medborgare. Den äger ingen annan legitimitet än den som medborgarna ger den. Demokratins allmänna ide bygger på att den politiska makten ytterst utövas av folket. Den enskilde medborgaren bör därför inneha ett visst mått av kunskap och handlingsberedskap för att värna sina intressen. Det, i sin tur, förutsätter att medborgaren kan bilda sig en egen uppfattning om frågor som berör hennes liv, och att hon kan överblicka konsekvenserna av sina handlingar tillräckligt väl för att ta ansvar för dem. Som enskild medborgare kan man aldrig hänvisa till någon annan och säga att den personen får ta ställning för mig. Tar vi inte vårat politiska ansvar får vi de politiker som vi förtjänar. Tigandet är en tillflykt undan fördömandet av det som sker, en metod att komma ifrån den pinsamma insikten, att göra försoning med ondskan uthärdlig, att undvika ansvar med ett inte alltför tungt samvete. Den frispråkige har rättighet till delaktighet och möjlighet till påverkan, den tigande är piskad att underordna sig omständigheterna.
Demokrati kan ses som en process, en metod genom vilken ett samhälle reflekterar och genom debatt formar sina gemensamma regler. Dess beslutsmetod bygger på möjligheten att samtala och att kritisera. I regeringsformen betonas den kommunala självstyrelsens roll för demokratin på följande sätt: ”Genom den kommunala självstyrelsen kan demokratins medinflytande på angelägenheter som berör medborgarna förverkligas i vid omfattning.” Demokrati är därmed allas vårt ansvar, vi måste alla engagera oss och den som inte gör det får skylla sig själv. I ett sådant sammanhang blir politikerförakt detsamma som självförakt och det har vi inte mycket glädje av.
Kommunens mål är i första hand att tillfredsställa medborgarnas behov. Det är också medborgarna som står för den avgörande delen av finansieringen. De förtroendevaldas främsta uppdragsgivare är medborgarna; de som givit politikerna sitt förtroende att företräda dom i det gemensamma beslutsfattandet. De förtroendevalda ska därför, dels lyssna på och föra fram medborgarnas önskemål, dels prioritera mellan dessa önskemål. Det som gör en demokrati till en demokrati är inte att vi är eniga utan att vi har rätt till att vara oeniga. Ett politiskt beslut bör dock, i något så när demokratisk anda, spegla en viss opinion hos medborgarna. Allmänhetens överinseende är sedan säkert stort, även över till synes felaktiga beslut, bara beslutets grunder är klargörande, att man har utgått ifrån de som berörs och att källan till kunskapen har varit de som berörs verklighet.
De förtroendevaldas uppgift är att göra tydligt för förvaltningen vad dom förväntar sig, vilka resurser som dom ställer till förfogande, vilka resultat som ska uppnås och de begränsningar som de kan vilja sätta för förvaltningens handlingsutrymme. När dessa beslut väl är fattade måste förvaltningen få möjlighet att ta ett helhetsansvar för tillämpningen, givetvis efter att ha förankrat ett förtroende för tillämpningen i organisationen. Om förvaltningen inte anser att det är möjligt eller uppfattar det politiska beslutet stå i stark motsättning till de värden som präglar verksamheten bör protest framläggas.
De förtroendevalda är inte de enda politikerna i reell mening. Förvaltningen har stor makt på grundval av sin närvaro överallt i processen, sin kontinuitet och kunskap. Från initiativ till verkställande finns det tjänstemän. Förvaltningen avgör också vilken policy som verksamheten ska präglas av. De politiska organen fattar besluten men det är ändå förvaltningen som vidtar de konkreta åtgärderna och bestämmer vad politiken faktiskt blir. Tjänstemännen bör därför vara medvetna om att de sysslar med politik och medverkar till vem som ska få vad, när och hur. Han eller hon bör därför fundera över vilka värderingar som styr deras handlande och utifrån det bygga en självförståelse för sin roll i demokratin.
En kommuns offentliga sektor är en kollektiv tillgång. Något som tillkommit under lång tid och som ska överlämnas till framtida generationer. Det ska helst överlämnas förbättrat, men åtminstone inte försämrat. I en organisation för man vidare en kultur och ett synsätt som man assimilerar uppifrån. En organisations kultur är dess skötsel. Inom den kommunala offentliga sektorns organisation verkar politiker, tjänstemän och annan personal inom förvaltningar såsom rektorer, lärare, sköterskor, städpersonal, läkare, renhållningsarbetare med flera. Dessa personer återspeglar organisationens grundläggande värderingar utåt sett oavsett om de överinstämmer eller ej med deras egna värderingar. Att som enskild individ då gå emot någon överordnad i organisationen och ifrågasätta en policy kräver ett oerhört civilkurage. Det är lätt att det uppstår en falsk glättig yta, där alla är överens, medan det samtidigt finns ett förakt mot överheten. Ve den som vågar säga att kejsaren är naken.
Ibland behöver man dock skilja på vad någonting kostar och vad det är värt. Det kan därför tidvis vara värt att klä skott och låta det egna namnet lysa i eldskrift för det man tror på…även om det kan kosta utsatthet för vedergällning.
Demokrati kan ses som en process, en metod genom vilken ett samhälle reflekterar och genom debatt formar sina gemensamma regler. Dess beslutsmetod bygger på möjligheten att samtala och att kritisera. I regeringsformen betonas den kommunala självstyrelsens roll för demokratin på följande sätt: ”Genom den kommunala självstyrelsen kan demokratins medinflytande på angelägenheter som berör medborgarna förverkligas i vid omfattning.” Demokrati är därmed allas vårt ansvar, vi måste alla engagera oss och den som inte gör det får skylla sig själv. I ett sådant sammanhang blir politikerförakt detsamma som självförakt och det har vi inte mycket glädje av.
Kommunens mål är i första hand att tillfredsställa medborgarnas behov. Det är också medborgarna som står för den avgörande delen av finansieringen. De förtroendevaldas främsta uppdragsgivare är medborgarna; de som givit politikerna sitt förtroende att företräda dom i det gemensamma beslutsfattandet. De förtroendevalda ska därför, dels lyssna på och föra fram medborgarnas önskemål, dels prioritera mellan dessa önskemål. Det som gör en demokrati till en demokrati är inte att vi är eniga utan att vi har rätt till att vara oeniga. Ett politiskt beslut bör dock, i något så när demokratisk anda, spegla en viss opinion hos medborgarna. Allmänhetens överinseende är sedan säkert stort, även över till synes felaktiga beslut, bara beslutets grunder är klargörande, att man har utgått ifrån de som berörs och att källan till kunskapen har varit de som berörs verklighet.
De förtroendevaldas uppgift är att göra tydligt för förvaltningen vad dom förväntar sig, vilka resurser som dom ställer till förfogande, vilka resultat som ska uppnås och de begränsningar som de kan vilja sätta för förvaltningens handlingsutrymme. När dessa beslut väl är fattade måste förvaltningen få möjlighet att ta ett helhetsansvar för tillämpningen, givetvis efter att ha förankrat ett förtroende för tillämpningen i organisationen. Om förvaltningen inte anser att det är möjligt eller uppfattar det politiska beslutet stå i stark motsättning till de värden som präglar verksamheten bör protest framläggas.
De förtroendevalda är inte de enda politikerna i reell mening. Förvaltningen har stor makt på grundval av sin närvaro överallt i processen, sin kontinuitet och kunskap. Från initiativ till verkställande finns det tjänstemän. Förvaltningen avgör också vilken policy som verksamheten ska präglas av. De politiska organen fattar besluten men det är ändå förvaltningen som vidtar de konkreta åtgärderna och bestämmer vad politiken faktiskt blir. Tjänstemännen bör därför vara medvetna om att de sysslar med politik och medverkar till vem som ska få vad, när och hur. Han eller hon bör därför fundera över vilka värderingar som styr deras handlande och utifrån det bygga en självförståelse för sin roll i demokratin.
En kommuns offentliga sektor är en kollektiv tillgång. Något som tillkommit under lång tid och som ska överlämnas till framtida generationer. Det ska helst överlämnas förbättrat, men åtminstone inte försämrat. I en organisation för man vidare en kultur och ett synsätt som man assimilerar uppifrån. En organisations kultur är dess skötsel. Inom den kommunala offentliga sektorns organisation verkar politiker, tjänstemän och annan personal inom förvaltningar såsom rektorer, lärare, sköterskor, städpersonal, läkare, renhållningsarbetare med flera. Dessa personer återspeglar organisationens grundläggande värderingar utåt sett oavsett om de överinstämmer eller ej med deras egna värderingar. Att som enskild individ då gå emot någon överordnad i organisationen och ifrågasätta en policy kräver ett oerhört civilkurage. Det är lätt att det uppstår en falsk glättig yta, där alla är överens, medan det samtidigt finns ett förakt mot överheten. Ve den som vågar säga att kejsaren är naken.
Ibland behöver man dock skilja på vad någonting kostar och vad det är värt. Det kan därför tidvis vara värt att klä skott och låta det egna namnet lysa i eldskrift för det man tror på…även om det kan kosta utsatthet för vedergällning.
fredag 12 september 2008
Partipiskan viner
Oroväckande många av Katrineholms politiker uttalar missnöje och frustration över att inte få ge uttryck för sina egna åsikter i den interna och externa politiska debatten. Partipiskan viner och ni tvingas underordna er en hållning som ett fåtal starka personligheter i partiet framhävdar eller i bästa fall partimajoriteten står bakom. Vid omröstningar förmås ni med avvikande mening anmäla detta som en reservation innan den riktiga omröstningen. Ni som inte vill rösta emot eran övertygelse uppmanas att ”stanna hemma” eller hitta på någon ursäkt för att inte närvara vid omröstningen. Partiet ser helst att alla är överens. Eran framtid inom partiet kan vara slut om ni röstar emot partiets hållning eftersom det riskerar ända i att det inte bli några fler uppdrag för eran del.
En del av er verkar, i politiken, ha funnit ett bekvämt tillhåll att fly undan era vardagliga sysslor. Att med en relativt ringa insats uppbära politiska arvoden och slå dank under någorlunda gemytliga former. Ni dyker ofta upp till möten dåligt initierade och pålästa i frågor som ska behandlas och utan att till synes ha ägnat några djupare tankar åt beslutens eventuella konsekvenser. Eller har tillvant er med inskränkningen att över huvud taget kunna påverka? Att det ändå inte spelar någon roll vad ni tycker eller uttrycker! Det kommer att bli som ”ledarflocken” bestämmer i alla fall! I så fall kan man undra om ni någon gång haft förtröstan i att, genom politiken, verka för ”det goda samhället”, och om så var fallet, varför och när ni föll in i likgiltighetens och underkuvandets dimma?
Politik kräver civilkurage! Att man vågar riskera att hamna utanför den till synes etablerade ”flocken”! Att tordas stå för sin övertygelse! Men det kräver också att man är beredd att ge efter då denna övertygelse konfronteras och ertappas med brister! Inte sällan visar sig dock intuitionen vara en god ledstjärna, och att fler kommit till samma insikt som en själv då förnuftet får råda. Detta kan då ge då upphov till att man skapar en ny ”flock” eller till att man i samförstånd enas om att ersätta befintliga ledare i ”flocken” med nya.
Demokrati kommer aldrig kräva att vi alla ska vara fullständigt eniga! Demokrati kräver däremot att vi alla är beredda att försvara var och ens rätt till att ha sin egen åsikt! Men om inte ni, politiker, folkets företrädare och samhällsutvecklingens portalfigurer, törs uttrycka era egna åsikter i frågor som berör just samhället och medborgarna, samt vågar stå för dessa åsikter, hur kan ni då någonsin begära att medborgarna i sin tur ska försvara demokratin?
All heder åt Reijo Eriksson (s) som har kurage nog att ifrågasätta sitt eget partis interna demokrati. http://kkuriren.se/kkuriren/standard_artikel.php?id=223707&avdelning_1=102&avdelning_2=113&t=1123631568 Fler av hans sort behövs för att blottlägga det som är uppenbart för de allra flesta av oss. Partierna och politiken lider brist på demokrati. Partipiskan viner och ett fåtal håller i skaftet. Ingen kedja är dock starkare än sin svagaste länk.
En del av er verkar, i politiken, ha funnit ett bekvämt tillhåll att fly undan era vardagliga sysslor. Att med en relativt ringa insats uppbära politiska arvoden och slå dank under någorlunda gemytliga former. Ni dyker ofta upp till möten dåligt initierade och pålästa i frågor som ska behandlas och utan att till synes ha ägnat några djupare tankar åt beslutens eventuella konsekvenser. Eller har tillvant er med inskränkningen att över huvud taget kunna påverka? Att det ändå inte spelar någon roll vad ni tycker eller uttrycker! Det kommer att bli som ”ledarflocken” bestämmer i alla fall! I så fall kan man undra om ni någon gång haft förtröstan i att, genom politiken, verka för ”det goda samhället”, och om så var fallet, varför och när ni föll in i likgiltighetens och underkuvandets dimma?
Politik kräver civilkurage! Att man vågar riskera att hamna utanför den till synes etablerade ”flocken”! Att tordas stå för sin övertygelse! Men det kräver också att man är beredd att ge efter då denna övertygelse konfronteras och ertappas med brister! Inte sällan visar sig dock intuitionen vara en god ledstjärna, och att fler kommit till samma insikt som en själv då förnuftet får råda. Detta kan då ge då upphov till att man skapar en ny ”flock” eller till att man i samförstånd enas om att ersätta befintliga ledare i ”flocken” med nya.
Demokrati kommer aldrig kräva att vi alla ska vara fullständigt eniga! Demokrati kräver däremot att vi alla är beredda att försvara var och ens rätt till att ha sin egen åsikt! Men om inte ni, politiker, folkets företrädare och samhällsutvecklingens portalfigurer, törs uttrycka era egna åsikter i frågor som berör just samhället och medborgarna, samt vågar stå för dessa åsikter, hur kan ni då någonsin begära att medborgarna i sin tur ska försvara demokratin?
All heder åt Reijo Eriksson (s) som har kurage nog att ifrågasätta sitt eget partis interna demokrati. http://kkuriren.se/kkuriren/standard_artikel.php?id=223707&avdelning_1=102&avdelning_2=113&t=1123631568 Fler av hans sort behövs för att blottlägga det som är uppenbart för de allra flesta av oss. Partierna och politiken lider brist på demokrati. Partipiskan viner och ett fåtal håller i skaftet. Ingen kedja är dock starkare än sin svagaste länk.
Att rätta mun efter matsäck
Katrineholms bildningsförvaltnings chef, Ingrid Nandrups, ingångslön år 2003 var 36800 kronor. Samma förvaltningschefs lön år 2008 är 58000 kronor! Hon har därmed haft en löneökning med c:a 37 % under den senaste femårsperioden, eller c:a 10 %/år. Dessutom har hon en avtalspension som garanterar henne 69.5 % av slutlönen december 2009... Och sedan bedyrar vissa att det inte finns pengar inom skolväsendet till landsortsskolor, lärarlöner, skolmåltider, biblioteksfilialer med mera...
tisdag 9 september 2008
"Sveriges lustgård"
Grundläggande varumärkesbyggande handlar om att i förhållande till konkurrenterna skilja ut och differentiera det som varumärket representerar.För Katrineholm som symbol gäller det att hitta det som är unikt för kommunen och som andra kommuner i stort saknar. Varhelst, och av vemhelst, Katrineholm kommer på tal ska positiva associationer framträda. Det gäller därför att hitta de särskilda kvaliteter som kommunen har och står för, vilket sedermera ska formuleras i ett eventuellt varumärkeslöfte. Vad lovar Katrineholms kommun invånarna, företagen eller besökarna? Detta löfte behöver man kommunicera på ett så trovärdigt sätt som möjligt. Det ska vidare engagera målgruppen tillräckligt mycket för att få den att reagera och agera på önskat sätt. Målgruppen ska, i första hand, stanna kvar, men även besöka, flytta till eller etablera sig i kommunen.Det gäller därför att arbeta medvetet, planerat och strukturerat för att uppskattas av omvärlden på ett önskat sätt.Genom att vara, agera och visa sig på ett visst sätt och stå för det, kan man lägga grunden till hur man vill bli uppfattad, vilket är fundamentalt för varumärket.
Förutom att en kommun inte kan vara något som den inte är, finns det inga begränsningar i hur man väljer att visualisera och dramatisera sitt löfte. Framgångsrikt varumärkesbyggande sker dock alltid inifrån, det vill säga genom en autentisk organisation med respekt för konsumenterna eller användarna. De främsta marknadsförarna är oftast de som redan är bekanta med "varan" och kan därför med fördel ses som goda ambassadörer i det strategiska arbetet.Därför bör man i arbetet med att lansera Katrineholm som ett varumärke i första hand förtjäna kommuninvånarnas förtroende.Det är vi som lever och verkar här, och som förhoppningsvis ska stanna kvar här, som är kommunens främsta ansikte utåt.Genom våra möten med andra människor gestaltas deras uppfattning om Katrineholm. De kommuner som på sikt ska överleva måste därför arbeta konsekvent med att visa sig värdiga sina invånare och företag i första hand. Därigenom kan man skapa den tillväxt som är så viktig för alla kommuner genom fler invånare, fler företag och fler besökare.
KFV Marknadsföring AB är ett nybildat bolag som ska verka för att lyfta fram Sveriges Lustgård (Katrineholm) som en attraktiv plats för lokalbefolkning, besökare, företagare och folk som funderar på att flytta hit. Därtill kommer bolaget att jobba med marknadsutveckling för att exempelvis få hit fler publikdragande evenemang. Näringslivet står för majoritetsägandet och Katrineholms kommun har beslutat att gå in med ett 30%-igt delägarskap, vilket innebär att KFV Marknadsföring AB till 30% är skattefinansierat genom kommuninvånarna!
Frågan är då om bolaget är seriöst i sin satsning eller ej? Har man till avsikt att utarbeta ett koncept som kommer att etableras över partigränserna och som inte behöver omarbetas eller förkastas vid ett eventuellt regimskifte i kommunen? Är man tillräckligt varsam i sin hantering av kommuninvånarnas skattemedel så att inte bara pengarna rinner iväg, ner i någons ficka, eller utan att ge någon som helst avkastning i form av tillväxt? Detta är inte bara frågor befogade av misstro, utan mer av den samhälleliga tidsandan. Vi lever tyvärr i en kultur där inte alltid den högra handen vet eller vill veta vad den vänstra gör.
Genom att ihärdigt marknadsföra Katrineholm med varumärket "Sveriges lustgård" bidrar man, enligt mig, endast med ännu en tillintetsägandes slogan i det kommunassociativa bruset. Vilken kommun i Sverige skulle inte kunna kalla sig för Sveriges lustgård sett till omgivningarna? Och om man nu har en höggradigare mening med associationen gäller det, som sagts tidigare, att först förverkliga denna samhälleliga örtagård hos dem som främst berörs. Och där påvisar bland annat SCB:s nypublicerade medborgarundersökning att det finns en hel del att arbeta med i kommunen!
Katrineholm ligger som ett nav i en storstadsregion med Stockholm, Södertälje, Nyköping, Norrköping, Örebro, Eskilstuna och Västerås som "kranskommuner", vilket ger fantastiskt goda logistiska möjligheter för både tåg och vägtransporter. Vi har ett sjukhus som rätt marknadsfört skulle kunna privatiseras eller användas i något landstings regi inom något specialområde. Det kräver visserligen, i det senare fallet, kommunalpolitisk handlingskraft gentemot landstingspolitikerna, men det är sannerligen på tiden att Katrineholm får något utlokaliserat till sig efter alla neddragningar, inom såväl stat som landsting? Backaområdet, med möjlighet till så gott som alla idrottsliga aktiviteter, är unikt. Rätt lanserat skulle ett stort antal föreningar kunna förlägga sina läger dit och flera aktiviteter skulle kunna försiggå dagligen; året runt. Med en pittoresk centralkommun och sju natursköna tätorter kan man säkerligen locka stressade storstadsbor som ser miljö- och levnadsmässiga vinningar i både boende och transporter, och dessutom med tidsmässiga fördelar om man väljer att fortsätta pendla till och från arbetet på annan ort. Det förutsätter dock att man inte nedmonterar landsbygden genom bland annat fortsatta skolnedläggningar och dylikt eller att centrum "avkommersialiseras" eller förvanskas genom ohejdad exploatering utan större insikt om konsekvenserna. Lokalhyra och/eller kostnad för nybyggnation är inte tillnärmelsevis lika betungande här som i större städer. Vilket företag beaktar inte det?Men den största resursen Katrineholm har är dess arbetskraft! Inom de flesta verksamhetsområden finns det numera människor tillgängliga i kommunen, antingen de nu är arbetslösa eller pendlande. Det finns därmed lysande förutsättningar för statliga eller privata företag att här förse sig med lojala och arbetsvilliga medarbetare. Mitt bidrag till hur Katrineholm ska marknadsföra sig blir därför: Bearbeta till att börja med oss invånare genom att med handlingskraftig välvilja tillgodose våra intressen i största möjliga mån. Upprätta i förvaltningar såväl som i den politiska organisationen offentliga handlingsplaner för hur Katrineholm som kommun ska ta sig igenom ett stålbad som utmynnar i att vi som kommuninvånare kan känna oss stolta och därigenom, i allehanda sammanhang, omnämna vår stad i positiva ordalag. Om det sker bäst under ledning av ett marknadsföringsbolag eller inte, låter jag vara osagt, men det handlar i första hand om att ta hjälp av dem som berörs och som innehar kunskap; kommuninvånare, besökare, näringsliv, benchmarking av kommuner som har vänt liknande negativa trender med mera. Utifrån det kommer säkerligen ett varumärke att utkristalliseras om så behövs. Med långsiktig strategi och insiktsfull ambition kommer man långt. Så långt att det kan räcka med att säga Katrineholm - och alla vet att det är kommunen som ser till sitt eget bästa, med medborgarnas mandat.
Förutom att en kommun inte kan vara något som den inte är, finns det inga begränsningar i hur man väljer att visualisera och dramatisera sitt löfte. Framgångsrikt varumärkesbyggande sker dock alltid inifrån, det vill säga genom en autentisk organisation med respekt för konsumenterna eller användarna. De främsta marknadsförarna är oftast de som redan är bekanta med "varan" och kan därför med fördel ses som goda ambassadörer i det strategiska arbetet.Därför bör man i arbetet med att lansera Katrineholm som ett varumärke i första hand förtjäna kommuninvånarnas förtroende.Det är vi som lever och verkar här, och som förhoppningsvis ska stanna kvar här, som är kommunens främsta ansikte utåt.Genom våra möten med andra människor gestaltas deras uppfattning om Katrineholm. De kommuner som på sikt ska överleva måste därför arbeta konsekvent med att visa sig värdiga sina invånare och företag i första hand. Därigenom kan man skapa den tillväxt som är så viktig för alla kommuner genom fler invånare, fler företag och fler besökare.
KFV Marknadsföring AB är ett nybildat bolag som ska verka för att lyfta fram Sveriges Lustgård (Katrineholm) som en attraktiv plats för lokalbefolkning, besökare, företagare och folk som funderar på att flytta hit. Därtill kommer bolaget att jobba med marknadsutveckling för att exempelvis få hit fler publikdragande evenemang. Näringslivet står för majoritetsägandet och Katrineholms kommun har beslutat att gå in med ett 30%-igt delägarskap, vilket innebär att KFV Marknadsföring AB till 30% är skattefinansierat genom kommuninvånarna!
Frågan är då om bolaget är seriöst i sin satsning eller ej? Har man till avsikt att utarbeta ett koncept som kommer att etableras över partigränserna och som inte behöver omarbetas eller förkastas vid ett eventuellt regimskifte i kommunen? Är man tillräckligt varsam i sin hantering av kommuninvånarnas skattemedel så att inte bara pengarna rinner iväg, ner i någons ficka, eller utan att ge någon som helst avkastning i form av tillväxt? Detta är inte bara frågor befogade av misstro, utan mer av den samhälleliga tidsandan. Vi lever tyvärr i en kultur där inte alltid den högra handen vet eller vill veta vad den vänstra gör.
Genom att ihärdigt marknadsföra Katrineholm med varumärket "Sveriges lustgård" bidrar man, enligt mig, endast med ännu en tillintetsägandes slogan i det kommunassociativa bruset. Vilken kommun i Sverige skulle inte kunna kalla sig för Sveriges lustgård sett till omgivningarna? Och om man nu har en höggradigare mening med associationen gäller det, som sagts tidigare, att först förverkliga denna samhälleliga örtagård hos dem som främst berörs. Och där påvisar bland annat SCB:s nypublicerade medborgarundersökning att det finns en hel del att arbeta med i kommunen!
Katrineholm ligger som ett nav i en storstadsregion med Stockholm, Södertälje, Nyköping, Norrköping, Örebro, Eskilstuna och Västerås som "kranskommuner", vilket ger fantastiskt goda logistiska möjligheter för både tåg och vägtransporter. Vi har ett sjukhus som rätt marknadsfört skulle kunna privatiseras eller användas i något landstings regi inom något specialområde. Det kräver visserligen, i det senare fallet, kommunalpolitisk handlingskraft gentemot landstingspolitikerna, men det är sannerligen på tiden att Katrineholm får något utlokaliserat till sig efter alla neddragningar, inom såväl stat som landsting? Backaområdet, med möjlighet till så gott som alla idrottsliga aktiviteter, är unikt. Rätt lanserat skulle ett stort antal föreningar kunna förlägga sina läger dit och flera aktiviteter skulle kunna försiggå dagligen; året runt. Med en pittoresk centralkommun och sju natursköna tätorter kan man säkerligen locka stressade storstadsbor som ser miljö- och levnadsmässiga vinningar i både boende och transporter, och dessutom med tidsmässiga fördelar om man väljer att fortsätta pendla till och från arbetet på annan ort. Det förutsätter dock att man inte nedmonterar landsbygden genom bland annat fortsatta skolnedläggningar och dylikt eller att centrum "avkommersialiseras" eller förvanskas genom ohejdad exploatering utan större insikt om konsekvenserna. Lokalhyra och/eller kostnad för nybyggnation är inte tillnärmelsevis lika betungande här som i större städer. Vilket företag beaktar inte det?Men den största resursen Katrineholm har är dess arbetskraft! Inom de flesta verksamhetsområden finns det numera människor tillgängliga i kommunen, antingen de nu är arbetslösa eller pendlande. Det finns därmed lysande förutsättningar för statliga eller privata företag att här förse sig med lojala och arbetsvilliga medarbetare. Mitt bidrag till hur Katrineholm ska marknadsföra sig blir därför: Bearbeta till att börja med oss invånare genom att med handlingskraftig välvilja tillgodose våra intressen i största möjliga mån. Upprätta i förvaltningar såväl som i den politiska organisationen offentliga handlingsplaner för hur Katrineholm som kommun ska ta sig igenom ett stålbad som utmynnar i att vi som kommuninvånare kan känna oss stolta och därigenom, i allehanda sammanhang, omnämna vår stad i positiva ordalag. Om det sker bäst under ledning av ett marknadsföringsbolag eller inte, låter jag vara osagt, men det handlar i första hand om att ta hjälp av dem som berörs och som innehar kunskap; kommuninvånare, besökare, näringsliv, benchmarking av kommuner som har vänt liknande negativa trender med mera. Utifrån det kommer säkerligen ett varumärke att utkristalliseras om så behövs. Med långsiktig strategi och insiktsfull ambition kommer man långt. Så långt att det kan räcka med att säga Katrineholm - och alla vet att det är kommunen som ser till sitt eget bästa, med medborgarnas mandat.
måndag 8 september 2008
SMS - lån
Antalet unga som hamnar i skuldfälla ökar katastrofalt! En bidragande orsak till detta är de så kallade snabblånen eller SMS – lånen, där låneinstitut med aggressiv marknadsföring lockar till sig mindre insiktsfulla, desperata ”måste ha” – indoktrinerade ungdomar (och ibland givetvis även äldre). Bakom dessa ”givmilda” låneerbjudanden står ofta ett inkassoföretag som gentilt lånar ut pengar till kreditföretagen. Detta innebär; att antingen tjänar skurkarna på låneinstituten pengar genom ockerräntor, eller också tjänar banditerna på inkassoföretagen pengar via förseningsavgifter och inkassokrav. Inte sällan är skurken och banditen en och samma person! Nutidens ”måste ha” – kultur skyr här inga moraliska hinder då det handlar om att äta eller ätas! Människans uppfinnelserikedom är i vissa hänseenden stor, och skulle rätt riktad kunna generera åtskilligt gott.
Åsikten bland åtskilliga av oss är att dessa ”omdömeslösa” unga kredittagare bör stå sitt kast och skylla sig själva. Är de nu så urbota dumma att de låter sig luras av dessa procentare kan de gott lida ”all helvetes kval” och obevekligt ta konsekvenserna av sitt handlande. Problemet är dock mer komplicerat än så. Konsekvenserna innefattar inte bara dessa individer och deras eget lidande, utan har även stor påverkan på samhället i allmänhet och på övriga medborgare i synnerhet eftersom allas våra begränsade resurser behöver finansiera de kostnader som åsamkas.
Brottslighet, missbruk, mentalt och socialt utanförskap samt ytterligare skuldsättning är inte sällan följder för den som hamnat i snabblånekarusellen. Detta är kostnader som samhället tvingas finansiera på ett eller annat vis. Därför behöver det ställas höga krav från samhällets sida i form av lagar och förordningar som eliminerar eller åtminstone begränsar detta ofog med oförbehållen utlåning till unga människor!
En sådan lagstiftning är inte mer radikal än den som idag försöker förebygga och reglera alkoholmissbruk och därigenom uppkomna skador, genom att man infört vissa restriktioner i marknadsföringen av alkoholhaltiga drycker. Den är heller inte mer radikal än att alla cigarettpaket, enligt lag, idag är påförda varningstexter och att man måste vara 18 år för att få inhandla dylika ”giftpinnar”. Givetvis kommer en reglering att frambringa avarter i form av en svart marknad (precis som inom alkohol- och tobakshandeln) men det måste ändå vara samhällets primära skyldighet att i största möjliga utsträckning kväsa uppenbart ogynnsamma tendenser. Framför allt då dessa tendenser tenderar ge en outsläckligt besk eftersmak i så gott som var mans mun! Problemet med SMS – och andra snabblån är att de skapar asociala beteenden och kostnader för samhället. Skulle vi stillatigande se på om Sveriges skolgårdar hejdlöst bemannades av givmilda langare som under aggressiva former försåg våra ungdomar med alkohol och cigaretter för att i ett senare skede avkräva betalning eller locka över dem till tyngre preparat? Om inte, vilka krafter är det då som verkar för att ge legitimitet åt dessa omoraliska kvartsfigurer?
Åsikten bland åtskilliga av oss är att dessa ”omdömeslösa” unga kredittagare bör stå sitt kast och skylla sig själva. Är de nu så urbota dumma att de låter sig luras av dessa procentare kan de gott lida ”all helvetes kval” och obevekligt ta konsekvenserna av sitt handlande. Problemet är dock mer komplicerat än så. Konsekvenserna innefattar inte bara dessa individer och deras eget lidande, utan har även stor påverkan på samhället i allmänhet och på övriga medborgare i synnerhet eftersom allas våra begränsade resurser behöver finansiera de kostnader som åsamkas.
Brottslighet, missbruk, mentalt och socialt utanförskap samt ytterligare skuldsättning är inte sällan följder för den som hamnat i snabblånekarusellen. Detta är kostnader som samhället tvingas finansiera på ett eller annat vis. Därför behöver det ställas höga krav från samhällets sida i form av lagar och förordningar som eliminerar eller åtminstone begränsar detta ofog med oförbehållen utlåning till unga människor!
En sådan lagstiftning är inte mer radikal än den som idag försöker förebygga och reglera alkoholmissbruk och därigenom uppkomna skador, genom att man infört vissa restriktioner i marknadsföringen av alkoholhaltiga drycker. Den är heller inte mer radikal än att alla cigarettpaket, enligt lag, idag är påförda varningstexter och att man måste vara 18 år för att få inhandla dylika ”giftpinnar”. Givetvis kommer en reglering att frambringa avarter i form av en svart marknad (precis som inom alkohol- och tobakshandeln) men det måste ändå vara samhällets primära skyldighet att i största möjliga utsträckning kväsa uppenbart ogynnsamma tendenser. Framför allt då dessa tendenser tenderar ge en outsläckligt besk eftersmak i så gott som var mans mun! Problemet med SMS – och andra snabblån är att de skapar asociala beteenden och kostnader för samhället. Skulle vi stillatigande se på om Sveriges skolgårdar hejdlöst bemannades av givmilda langare som under aggressiva former försåg våra ungdomar med alkohol och cigaretter för att i ett senare skede avkräva betalning eller locka över dem till tyngre preparat? Om inte, vilka krafter är det då som verkar för att ge legitimitet åt dessa omoraliska kvartsfigurer?
onsdag 3 september 2008
SCB:s medborgarundersökning
30% av Katrineholmarna avråder sina vänner och bekanta att flytta till Katrineholm enligt SCB:s nyligen publicerade medborgarundersökning. http://www.medborgarundersokning.scb.se/ Det är osannolikt att det skulle kunna vara allmänt missbehag och behov av att vara gnälliga som ligger till grund för denna inställning. Snarare har attityder formats på sakliga grunder såsom hur politiken bedrivs, hur kommunens framtid verkar te sig, yttre miljö samt hur man som kommuninvånare blivit bemöt vid kontakt med olika myndigheter och offentliga instanser.
Kommunstyrelsens ordförande, Göran Dahlström, säger att de (politikerna?) tar åt sig av svaren men verkar mest nöjd över att de vågade fråga!!? Andra kommuner verkar vara rädda för svaren, enligt Dahlström.
http://www.kkuriren.se/kkuriren/standard_artikel.php?id=221058&avdelning_1=101&avdelning_2=101
Visst är det modigt och på alla vis förträffligt att Katrineholms politiker törs ta emot sina kommuninvånares åsikter på det här viset. Visst ska man vara tacksam för att det trots allt också visade sig att 29% av invånarna faktiskt starkt skulle rekommendera vänner och bekanta att flytta hit. Men man kan vidare undra över åsikten hos resterande 41% och om deras svar ska betraktas som tillfredsställande?
Skrämmande är att det bland de 30% som skulle avråda sina vänner och bekanta att flytta till Katrineholm säkerligen återfinns en skara föräldrar som har samma inställning gentemot sina barn, dvs. att de avråder sina barn att ha sin framtid här. Hur ska Katrineholm kunna utvecklas till något bättre om inte ungdomarna stannar eller kommer tillbaka efter avslutade studier?
Mest anmärkningsvärt är att Katrineholmarnas betyg på sin hemkommun, i undersökningen, ligger flera enheter under medelbetyget som i sin tur motsvarar betyget ICKE GODKÄNT. Det är också besynnerligt att Dahlström mest verkar vilja framhålla modet att våga fråga oss kommuninvånare om vad vi tycker! Detta när det egentligen borde vara framlagda fakta som ska fånga hans uppmärksamhet! Man kan av Dahlströms attityd därför begrunda varför kommunen anmälde sitt intresse till att vara med i undersökningen över huvud taget? Fanns det några funderingar kring dess egentliga syfte eller förväntade man sig helt enkelt (i sin enfald) att undersökningen skulle ge vid handen ett positivt utfall och därmed täppa till truten på kommunens kritiker?
Klart positivt är dock den planerade medborgarpanelen. Men den kommer omöjligt att tjäna sitt syfte om inte de som har möjlighet att beslutsmässigt påverka medborgarnas situation till det bättre, är villiga att hålla rätt fokus i de frågor som väcks. Genom ärlig debatt, diskussion och offentliggörande av det som missbehagar Katrineholmarna kan emellertid den negativa opinionen vändas.
Kommunstyrelsens ordförande, Göran Dahlström, säger att de (politikerna?) tar åt sig av svaren men verkar mest nöjd över att de vågade fråga!!? Andra kommuner verkar vara rädda för svaren, enligt Dahlström.
http://www.kkuriren.se/kkuriren/standard_artikel.php?id=221058&avdelning_1=101&avdelning_2=101
Visst är det modigt och på alla vis förträffligt att Katrineholms politiker törs ta emot sina kommuninvånares åsikter på det här viset. Visst ska man vara tacksam för att det trots allt också visade sig att 29% av invånarna faktiskt starkt skulle rekommendera vänner och bekanta att flytta hit. Men man kan vidare undra över åsikten hos resterande 41% och om deras svar ska betraktas som tillfredsställande?
Skrämmande är att det bland de 30% som skulle avråda sina vänner och bekanta att flytta till Katrineholm säkerligen återfinns en skara föräldrar som har samma inställning gentemot sina barn, dvs. att de avråder sina barn att ha sin framtid här. Hur ska Katrineholm kunna utvecklas till något bättre om inte ungdomarna stannar eller kommer tillbaka efter avslutade studier?
Mest anmärkningsvärt är att Katrineholmarnas betyg på sin hemkommun, i undersökningen, ligger flera enheter under medelbetyget som i sin tur motsvarar betyget ICKE GODKÄNT. Det är också besynnerligt att Dahlström mest verkar vilja framhålla modet att våga fråga oss kommuninvånare om vad vi tycker! Detta när det egentligen borde vara framlagda fakta som ska fånga hans uppmärksamhet! Man kan av Dahlströms attityd därför begrunda varför kommunen anmälde sitt intresse till att vara med i undersökningen över huvud taget? Fanns det några funderingar kring dess egentliga syfte eller förväntade man sig helt enkelt (i sin enfald) att undersökningen skulle ge vid handen ett positivt utfall och därmed täppa till truten på kommunens kritiker?
Klart positivt är dock den planerade medborgarpanelen. Men den kommer omöjligt att tjäna sitt syfte om inte de som har möjlighet att beslutsmässigt påverka medborgarnas situation till det bättre, är villiga att hålla rätt fokus i de frågor som väcks. Genom ärlig debatt, diskussion och offentliggörande av det som missbehagar Katrineholmarna kan emellertid den negativa opinionen vändas.
tisdag 2 september 2008
Dahlström vs Carle
Det finns en paradox i, att ju nöjdare vi människor är, desto mer kräver vi. I det perspektivet skulle Dahlströms utspel (eller uteblivna utspel) gentemot Jan Carle, kommunstyrelsens ordförande i Nyköping, kunna tolkas som en strategisk manifestation i avsikt att kvarhålla dominansen över kommuninvånarna.
http://www.sr.se/sormland/nyheter/artikel.asp?artikel=2254324 Detta då paradoxen i sin andra ytterlighet innebär att: desto missnöjdare vi medborgare är, desto mindre kräver vi! En annan förklaring till Dahlströms agerande skulle kunna vara att han helt enkelt saknar den retorik och handlingskraft som krävs för debatt och argumentation i frågan, och därför fogligt ställer sig med mössan i hand och räknar med att allt nog i slutändan kommer att ordna sig till det bästa genom andras försorg. Den katrineholmska undergivenheten visavi en av storebröderna i regionen tar sig då uttryck i form av underkuvat lillebrorskomplex. Ett tredje alternativ, om så finns, hoppas jag Dahlström själv kan presentera.
Dahlström har givetvis rätt i att landstingspolitikerna har ansvar för sjukhusfrågan och att de bör få jobba med att ta fram ett klokt förslag. Men under den resans gång behövs en kraftfull lobbying från Katrineholmarna - för Katrineholm. Vi behöver uppmärksamma landstingspolitikerna på att: Nu får det vara nog! Katrineholm tar inte mer skit! Vi vägrar bli en regional soptipp där alla kan dumpa sin dynga, ett förruttnat lik som en galen obducent obekymrat amputerar och skär i, och vi vägrar framför allt att bli en frånvänd spökstad i ett ingenmansland, avskuret från omvärlden, bortglömd, övergiven och endast existerande i vårt eget elände - tills siste man tar med sig kommunflaggan. Om Katrineholms politiker, för att förhindra detta, behöver ge sig in i en ”barnslig” pajkastning och tjafsa om vilket sjukhus som ska läggas ner: Gör det! Det finns dessutom även en hel del sakliga argument som talar för att Katrineholm är nog hemsökt och därför snart behöver få något positivt tilldelat.
Relativt nöjda medborgare kräver oftast endast relativt god välfärd. Och välfärd är, för mig, att färdas någotsånär väl genom livet. Jag gör det gärna i Katrineholm - men jag har inte för avsikt att ta med mig kommunflaggan!
http://www.sr.se/sormland/nyheter/artikel.asp?artikel=2254324 Detta då paradoxen i sin andra ytterlighet innebär att: desto missnöjdare vi medborgare är, desto mindre kräver vi! En annan förklaring till Dahlströms agerande skulle kunna vara att han helt enkelt saknar den retorik och handlingskraft som krävs för debatt och argumentation i frågan, och därför fogligt ställer sig med mössan i hand och räknar med att allt nog i slutändan kommer att ordna sig till det bästa genom andras försorg. Den katrineholmska undergivenheten visavi en av storebröderna i regionen tar sig då uttryck i form av underkuvat lillebrorskomplex. Ett tredje alternativ, om så finns, hoppas jag Dahlström själv kan presentera.
Dahlström har givetvis rätt i att landstingspolitikerna har ansvar för sjukhusfrågan och att de bör få jobba med att ta fram ett klokt förslag. Men under den resans gång behövs en kraftfull lobbying från Katrineholmarna - för Katrineholm. Vi behöver uppmärksamma landstingspolitikerna på att: Nu får det vara nog! Katrineholm tar inte mer skit! Vi vägrar bli en regional soptipp där alla kan dumpa sin dynga, ett förruttnat lik som en galen obducent obekymrat amputerar och skär i, och vi vägrar framför allt att bli en frånvänd spökstad i ett ingenmansland, avskuret från omvärlden, bortglömd, övergiven och endast existerande i vårt eget elände - tills siste man tar med sig kommunflaggan. Om Katrineholms politiker, för att förhindra detta, behöver ge sig in i en ”barnslig” pajkastning och tjafsa om vilket sjukhus som ska läggas ner: Gör det! Det finns dessutom även en hel del sakliga argument som talar för att Katrineholm är nog hemsökt och därför snart behöver få något positivt tilldelat.
Relativt nöjda medborgare kräver oftast endast relativt god välfärd. Och välfärd är, för mig, att färdas någotsånär väl genom livet. Jag gör det gärna i Katrineholm - men jag har inte för avsikt att ta med mig kommunflaggan!
måndag 1 september 2008
Snabblån
Apropå att antalet unga satt i skuldfälla ökar: http://www.kkuriren.se/kkuriren/standard_artikel.php?id=94186&avdelning_1=101&avdelning_2=101 och KK, sista sidan, 1/9 2008.
Vissa av de så kallade snabblånebolagen drivs och finansieras av inkassoföretag. Det innebär att antingen tjänar dessa skurkar pengar genom ockerräntor, eller via försenings- och inkassoavgifter. Nutidens ”måste ha”-kultur skyr inga moraliska hinder då det gäller att äta eller ätas.
Dagens ungdomar är morgondagens vuxna och de som ska utforma det framtida samhället. En av dagens samhälles primära uppgifter är att forma medborgarnas attityder.
Vem kan sedan undra varför samhället ser ut som det gör inom vissa områden!?
Vissa av de så kallade snabblånebolagen drivs och finansieras av inkassoföretag. Det innebär att antingen tjänar dessa skurkar pengar genom ockerräntor, eller via försenings- och inkassoavgifter. Nutidens ”måste ha”-kultur skyr inga moraliska hinder då det gäller att äta eller ätas.
Dagens ungdomar är morgondagens vuxna och de som ska utforma det framtida samhället. En av dagens samhälles primära uppgifter är att forma medborgarnas attityder.
Vem kan sedan undra varför samhället ser ut som det gör inom vissa områden!?
Dragana Luketa
Dragana Luketa, socialdemokratisk politiker i K-holm, blir mörkrädd över att politiker tillåter sig att tystas och att de missbrukar sin makt. Se http://www.kkuriren.se/kkuriren/standard_artikel.php?id=219328&avdelning_1=102&avdelning_2=113 och http://www.kkuriren.se/kkuriren/standard_artikel.php?id=219017&avdelning_1=102&avdelning_2=113&t=1123631568. Själv har hon minsann förstått sin uppgift: att kämpa emot maktmissbruk, fusk och människor som innehar politiska uppdrag endast på grund av dess arvode. Dragana förespråkar vidare sanningen, godheten, allas lika värde, demokrati, solidaritet och rättvisa. Rädsla bör inte vara en av ledtrådarna genom livet, enligt Dragana. Trots att hon själv är just…mörkrädd!
Dragana Luketa, socialdemokratisk politiker i K-holm, blir mörkrädd över att SIOS, ”ett partipolitiskt och religiöst obundet samarbetsorgan som består av frivilliga sammanslagningar av etniska minoriteter och som vill samarbeta med alla demokratiska krafter som verkar för ett mångkulturellt samhälle”, nekas erhålla 946 480 kronor av Katrineholms kommun för att öppna ett demokratikontor. Se http://www.kkuriren.se/kkuriren/standard_artikel.php?id=219946&avdelning_1=102&avdelning_2=110&t=1123631568.
Jag blir mörkrädd över:
- Att Dragana Luketa, partipolitiskt aktiv i K-holm, lyckats behålla en sådan naiv föreställning om politikervärlden att hon ännu inte sett och förstått en stor del av dess mentalitet. Men det är bra att hon själv har ”goda” ledstjärnor. Ännu bättre vore dock om hon inte lät sin självgodhet ta sig uttryck i att fördöma dem som kommit till insikt om sina fel och brister och öppet deklarerar politikens irrgångar. Det är de som fortfarande är vilsna som behöver ledas rätt!
- Att Dragana Luketa, partipolitiskt aktiv i K-holm, gnäller som ett tjurigt barn, när hon inte utan vidare tilldelas nästan en miljon kronor ur kommunkassan för att öppna ett demokratikontor! Detta då vi inte ens kan tillfredsställa den stora gruppen kommuninvånares grundläggande behov inom skola, vård och omsorg. Hon kan gärna fortsätta att verka för sina feministiska och etniska ideal, men så länge det inte finns något grundläggande rättvisepatos i samhället, människor emellan, är det enligt mig odemokratiskt att hävda enskilda minoriteters större rätt till de fördelningsbara resurserna. Dessutom börjar man inte med taket när man bygger ett hus!
Dragana Luketa, socialdemokratisk politiker i K-holm, blir mörkrädd över att SIOS, ”ett partipolitiskt och religiöst obundet samarbetsorgan som består av frivilliga sammanslagningar av etniska minoriteter och som vill samarbeta med alla demokratiska krafter som verkar för ett mångkulturellt samhälle”, nekas erhålla 946 480 kronor av Katrineholms kommun för att öppna ett demokratikontor. Se http://www.kkuriren.se/kkuriren/standard_artikel.php?id=219946&avdelning_1=102&avdelning_2=110&t=1123631568.
Jag blir mörkrädd över:
- Att Dragana Luketa, partipolitiskt aktiv i K-holm, lyckats behålla en sådan naiv föreställning om politikervärlden att hon ännu inte sett och förstått en stor del av dess mentalitet. Men det är bra att hon själv har ”goda” ledstjärnor. Ännu bättre vore dock om hon inte lät sin självgodhet ta sig uttryck i att fördöma dem som kommit till insikt om sina fel och brister och öppet deklarerar politikens irrgångar. Det är de som fortfarande är vilsna som behöver ledas rätt!
- Att Dragana Luketa, partipolitiskt aktiv i K-holm, gnäller som ett tjurigt barn, när hon inte utan vidare tilldelas nästan en miljon kronor ur kommunkassan för att öppna ett demokratikontor! Detta då vi inte ens kan tillfredsställa den stora gruppen kommuninvånares grundläggande behov inom skola, vård och omsorg. Hon kan gärna fortsätta att verka för sina feministiska och etniska ideal, men så länge det inte finns något grundläggande rättvisepatos i samhället, människor emellan, är det enligt mig odemokratiskt att hävda enskilda minoriteters större rätt till de fördelningsbara resurserna. Dessutom börjar man inte med taket när man bygger ett hus!
lördag 30 augusti 2008
Utbrändhet
Stressrelaterade sjukdomar ökar lavinartat. Depression är idag den näst mest utbredda formen av ohälsa efter hjärtsjukdomar. Den antidepressiva medicinen Prozac är världens mest sålda läkemedel och en tredjedel av Sveriges invånare är minst en gång i livet så deprimerade att de behöver medicinsk hjälp i form av dylika ”flytvästpiller”. Vi lever idag i en guldålder för läkemedelsindustrin där dess starka intressen samvetslöst skor sig på människors olycka och ständigt uppfinner nya avtrubbningsmedel för oss att ta del av, då den till synes yttre verkligheten går stick i stäv med våran inre övertygelse. Det är inte utan att man känner en viss beundran för både Orwell och Huxley, som redan för ett drygt halvsekel sedan i sina respektive skrämmande framtidsskildringar, kunde förutse hur människans tillvaro skulle framlevas i liknöjdhetens dimma.
Få människor får numera ekvationen arbete/arbetslöshet/sjukskrivning+ hem+ familj+ fritid att gå ihop. De som arbetar, arbetar allt mer och är borta från hemmet allt längre tid, medan de arbetslösa eller sjukskrivna känner sig allt mer betydelselösa och försummar sina närmaste av det skälet. Slit- och slängmentaliteten gäller numera inte bara prylar, utan även människor. Fler och fler slits ut på ett eller annat vis, och slängs, för att sedermera bli en siffra i någon statistik någonstans. Har man ett arbete kan man dock inte känna sig alltför trygg med det, utan ständigt vara medveten om att arbetsplatsen kan komma att flyttas eller läggas ner. Är man arbetslös eller sjukskriven finns det alltid en överhängande risk för tvångsförflyttning eller ytterligare inskränkningar i det alltmer grovmaskiga välfärdssamhällets skyddsnät. Få människor är idag utan oro över sin sociala tillvaro vilket i sin tur, likt ett ekorrhjul, ofta påverkar den sociala tillvaron negativt i form av splittrade relationer med mera.
Kommunikationssamhälle – Informationssamhälle – Prylsamhälle – Valsamhälle – Kunskapssamhälle – Tjänstesamhälle, eller kanske Stressamhälle där tid är den stora bristvaran och där stressen är orsakad av obalans mellan det vi tror oss stå för och verkligen orkar med, och det liv vi faktiskt lever? Vad skulle hända om vi skärskådade de samhällsförändringar som har vållat det höga ohälsotalet, och om vi sedan vidtog förebyggande åtgärder utifrån det som då framkommer, istället för att i efterhand ständigt behöva hantera dem som drabbats av dylika samhällsförändringar? Vad skulle hända om vi tittade mer på, och funderade mer över, hur samhället och tidsandan har drabbat oss, istället för att återkommande med Döbelnsmedicin behandla dem som far illa och ideligen förfäras över samhällets utveckling?
Utbrändhet och det ökande ohälsotalet beror enligt många på att samhället, arbetsplatserna och familjelivet har förändrats så mycket, så snabbt. Gränsen mellan hemmet och arbetsplatsen håller på att suddas ut vilket leder till sammanblandning av tiden. Det finns ingen strikt arbetstid längre, ingen hemmatid, ingen fritid, ingen ställtid mellan olika aktiviteter. Den personliga integriteten utplånas. Vi ska ständigt vara tillgängliga, för alla, 24/7/365. Känslan av otillräcklighet är ständigt närvarande i det mesta vi gör. Det dåliga samvetet för barnen är inte längre endast förbehållet föräldrar utan håller även på att sprida sig upp till mor- och farföräldrar. Miljöproblem oroar, ökande brottslighet skrämmer och ekonomiska bekymmer, både världsliga och i den egna plånboken, pådyvlas konstant tyngd till våra sinnen. Vi ska helst aldrig stanna upp och fundera över tillvarons mening, aldrig se till vårt inre eller lyssna till vårat samvetes röst, eftersom det då finns risk för att vi ifrågasätter våran existens och därmed måhända ser till att göra någonting radikalt åt den!
Nutid är en lukrativ tid för läkemedelsindustrin, kvacksalvare och andra humbugar vars verksamheter osentimentalt drar vinning av människors utsatthet. Det är också en tacksam tid för makten att hålla folket i sina ledband. Livegna människor i beroendeställning fogar sig förnöjt i leden. Allra helst när man samtidigt tilldelar dem sinnesavtrubbande lyckopiller. Frågan är bara till vilket samhälle det mänskliga släktet ämnas anpassas till?
Få människor får numera ekvationen arbete/arbetslöshet/sjukskrivning+ hem+ familj+ fritid att gå ihop. De som arbetar, arbetar allt mer och är borta från hemmet allt längre tid, medan de arbetslösa eller sjukskrivna känner sig allt mer betydelselösa och försummar sina närmaste av det skälet. Slit- och slängmentaliteten gäller numera inte bara prylar, utan även människor. Fler och fler slits ut på ett eller annat vis, och slängs, för att sedermera bli en siffra i någon statistik någonstans. Har man ett arbete kan man dock inte känna sig alltför trygg med det, utan ständigt vara medveten om att arbetsplatsen kan komma att flyttas eller läggas ner. Är man arbetslös eller sjukskriven finns det alltid en överhängande risk för tvångsförflyttning eller ytterligare inskränkningar i det alltmer grovmaskiga välfärdssamhällets skyddsnät. Få människor är idag utan oro över sin sociala tillvaro vilket i sin tur, likt ett ekorrhjul, ofta påverkar den sociala tillvaron negativt i form av splittrade relationer med mera.
Kommunikationssamhälle – Informationssamhälle – Prylsamhälle – Valsamhälle – Kunskapssamhälle – Tjänstesamhälle, eller kanske Stressamhälle där tid är den stora bristvaran och där stressen är orsakad av obalans mellan det vi tror oss stå för och verkligen orkar med, och det liv vi faktiskt lever? Vad skulle hända om vi skärskådade de samhällsförändringar som har vållat det höga ohälsotalet, och om vi sedan vidtog förebyggande åtgärder utifrån det som då framkommer, istället för att i efterhand ständigt behöva hantera dem som drabbats av dylika samhällsförändringar? Vad skulle hända om vi tittade mer på, och funderade mer över, hur samhället och tidsandan har drabbat oss, istället för att återkommande med Döbelnsmedicin behandla dem som far illa och ideligen förfäras över samhällets utveckling?
Utbrändhet och det ökande ohälsotalet beror enligt många på att samhället, arbetsplatserna och familjelivet har förändrats så mycket, så snabbt. Gränsen mellan hemmet och arbetsplatsen håller på att suddas ut vilket leder till sammanblandning av tiden. Det finns ingen strikt arbetstid längre, ingen hemmatid, ingen fritid, ingen ställtid mellan olika aktiviteter. Den personliga integriteten utplånas. Vi ska ständigt vara tillgängliga, för alla, 24/7/365. Känslan av otillräcklighet är ständigt närvarande i det mesta vi gör. Det dåliga samvetet för barnen är inte längre endast förbehållet föräldrar utan håller även på att sprida sig upp till mor- och farföräldrar. Miljöproblem oroar, ökande brottslighet skrämmer och ekonomiska bekymmer, både världsliga och i den egna plånboken, pådyvlas konstant tyngd till våra sinnen. Vi ska helst aldrig stanna upp och fundera över tillvarons mening, aldrig se till vårt inre eller lyssna till vårat samvetes röst, eftersom det då finns risk för att vi ifrågasätter våran existens och därmed måhända ser till att göra någonting radikalt åt den!
Nutid är en lukrativ tid för läkemedelsindustrin, kvacksalvare och andra humbugar vars verksamheter osentimentalt drar vinning av människors utsatthet. Det är också en tacksam tid för makten att hålla folket i sina ledband. Livegna människor i beroendeställning fogar sig förnöjt i leden. Allra helst när man samtidigt tilldelar dem sinnesavtrubbande lyckopiller. Frågan är bara till vilket samhälle det mänskliga släktet ämnas anpassas till?
fredag 29 augusti 2008
Framtidsanda
En av årets hittills största händelser i Katrineholm utspelade sig fredagen den 22/8 i Woodyhallen då finskt hockeyguld mötte svenskt hockeysilver i form av Kärpät mot Linköping. Inte så mycket på grund av själva matchen eftersom den mestadels höll försäsongs- och uppbyggnadstempo, utan mer på grund av arrangemanget som sådant. Här påvisas att det i kommunen finns driftighet, engagemang och kunskap till att göra någonting positivt och stärkande i framtidsanda och marknadsföringshänseende bland många av kommunens invånare. Omdömet var också gott i efterhand. Enligt klubbens ordförande och eldsjäl, Jim Lautakoski, var lagen mycket nöjda. De blev till och med bättre emottagna i Katrineholm, än vad de vanligen blir under ordinarie seriesäsong! Mer av sådant och kommunen går en ljusnande framtid till mötes. Matchen slutade välförtjänt 3-1 till Linköping.
torsdag 28 augusti 2008
Hot och förmaningar
William Pitt, brittisk premiärminister på 1770-talet lär ha sagt: ”Obegränsad makt är ägnad att korrumpera själva sinnelaget hos dem som kommer i besittning av den.” Paralleller dras osökt till den socialdemokratiska ledningen i bildningsnämnden samt bildningsförvaltningens chef, Ingrid Nandrup, och deras hållning gentemot en etablering av friskola i Flodafors. Dessa ansvariga politiker och tjänstemän hotar oss medborgare med repressalier i form av ytterligare nedläggningar av skolor i kommunen om skolverket ger klartecken till en friskola i Flodafors. Vi kommuninvånare som värnar om barnen ska därmed bli medvetna om; att om vi jävlas och opponerar oss gentemot deras skolpolitik, kommer de att jävlas etter värre med oss och våra barn senare. Maktfullkomligheten tycks ha stigit dem totalt åt huvudet! Detta är dock inget nytt. Hot och förmaningar har mer eller mindre präglat skolpolitiken i Katrineholm under en lång, lång period, både gentemot de som fört debatt i offentlighetens ljus och/eller gentemot dem som på ett, mer eller mindre, lågmält sätt ifrågasatt eller antytt oegentligheter i verksamheten. Denna förkastliga ”vendettapolitik” har säkerligen också varit framgångsrik såtillvida, att många har förstått att sätta munkavle på sig (själva) då beslutsfattarna anspelat på deras rädsla att själva bli drabbade eller utsatta för repressalier. Störst sorg lider dock de som tvingas underställa sig en sådan rudimentär organisation, där ledarna ser sig själva som ofelbara och allsmäktiga potentater som utan besinning och samvetskval kan förhäva sig till att i maktens namn utfästa vedergällningar emot dem som inte följer i deras ledband!
På all kommunal skolverksamhet måste man normalt kunna ställa kravet att den kan anpassa sig till förändrade förutsättningar. Orsakerna till sådana förändringar kan vara många, till exempel att elevunderlaget varierar på grund av in- och utflyttning, att årskullarnas storlek växlar eller att olika många barn vill börja grundskolan som sexåringar. De flesta kommuner förutsätts kunna hantera en etablering av friskolor utan alltför påtagliga negativa konsekvenser för de egna skolorna. Om kommunen ändå hävdar att en etablering av friskola innebär påtagliga negativa följder för kommunens eget skolväsende måste också kommunen kunna redovisa ett underlag för denna bedömning genom bland annat elevprognoser och uppgifter om vilka omställningsolägenheter som inte går att hantera på ett acceptabelt sätt.
Därmed inställer sig två frågeställningar: 1. Har eller har man inte inom Katrineholms skolverksamhet beredskap för förändrade förutsättningar, och/eller 2. Har eller har man inte prognostiserat för nästa ”babyboom”, då 90-talskullarnas egna barn ska in och igenom grundskolan? Kommunens yttrande drar i detta perspektiv ett löjets skimmer över sig. Skolverket kommer inte att förhindra att en friskola etableras i Flodafors och det vet ansvariga politiker och tjänstemän. Därav dessa hot och förmaningar utom all demokratisk rim och reson.
Oavsett om Katrineholm är betjänt av en friskola eller ej är det oroväckande när folkvalda politiker och deras så kallade expertombud frånhåller sig att argumentera på ett sakligt och för allmänheten förståeligt sätt. När de uttalar kristallklara hotelser gentemot medborgarna, vilka de har till uppdrag att företräda!, har de med råge överträtt gränsen för vad demokratin tillåter. Det enda glädjande i allt elände är att det därmed blir synligt för alla och envar vilken människosyn och moral dessa personer besitter (eller brister i att besitta). Skolväsendet i Katrineholm är till delar en tragik, en verksamhet som akut kräver nytt blod i form av nya skolpolitiker och ny förvaltningschef. Nuvarande befattningshavares förtroende är och bör vara förbrukat! Politik är skapande verksamhet. Politik är strategiska beslut. Politik är argumentation och diskussion. Politik är inte hot och förmaningar…förutom i en diktatur…
På all kommunal skolverksamhet måste man normalt kunna ställa kravet att den kan anpassa sig till förändrade förutsättningar. Orsakerna till sådana förändringar kan vara många, till exempel att elevunderlaget varierar på grund av in- och utflyttning, att årskullarnas storlek växlar eller att olika många barn vill börja grundskolan som sexåringar. De flesta kommuner förutsätts kunna hantera en etablering av friskolor utan alltför påtagliga negativa konsekvenser för de egna skolorna. Om kommunen ändå hävdar att en etablering av friskola innebär påtagliga negativa följder för kommunens eget skolväsende måste också kommunen kunna redovisa ett underlag för denna bedömning genom bland annat elevprognoser och uppgifter om vilka omställningsolägenheter som inte går att hantera på ett acceptabelt sätt.
Därmed inställer sig två frågeställningar: 1. Har eller har man inte inom Katrineholms skolverksamhet beredskap för förändrade förutsättningar, och/eller 2. Har eller har man inte prognostiserat för nästa ”babyboom”, då 90-talskullarnas egna barn ska in och igenom grundskolan? Kommunens yttrande drar i detta perspektiv ett löjets skimmer över sig. Skolverket kommer inte att förhindra att en friskola etableras i Flodafors och det vet ansvariga politiker och tjänstemän. Därav dessa hot och förmaningar utom all demokratisk rim och reson.
Oavsett om Katrineholm är betjänt av en friskola eller ej är det oroväckande när folkvalda politiker och deras så kallade expertombud frånhåller sig att argumentera på ett sakligt och för allmänheten förståeligt sätt. När de uttalar kristallklara hotelser gentemot medborgarna, vilka de har till uppdrag att företräda!, har de med råge överträtt gränsen för vad demokratin tillåter. Det enda glädjande i allt elände är att det därmed blir synligt för alla och envar vilken människosyn och moral dessa personer besitter (eller brister i att besitta). Skolväsendet i Katrineholm är till delar en tragik, en verksamhet som akut kräver nytt blod i form av nya skolpolitiker och ny förvaltningschef. Nuvarande befattningshavares förtroende är och bör vara förbrukat! Politik är skapande verksamhet. Politik är strategiska beslut. Politik är argumentation och diskussion. Politik är inte hot och förmaningar…förutom i en diktatur…
måndag 25 augusti 2008
Inkassokrav och förseningsavgifter
Återigen utmärker sig Katrineholm i negativ bemärkelse på en så kallad kommunlista. Denna gång handlar det om registrerade betalningsanmärkningar, där det visar sig att kommunens skattebetalare, på grund av slarv hos ekonomiskt ansvariga, tvingas betala extra avgifter i form av förseningsavgifter och inkassokrav. Av länets nio kommuner, där det genomsnittliga antalet betalningsanmärkningar är fyra, har Katrineholm hittills i år registrerats för tjugofem, hos upplysningscentralen. Låt oss då säga, att varje ärende, lågt räknat kostar kommunen 1000 kronor styck, så landar totalsumman på omkring 25000 kronor. Detta är inte att förakta för en kommun som sägs ha stora ekonomiska problem inom de flesta verksamhetsområden. Och då tas ändå inte i beaktande att det tillkommer ytterligare administrativa kostnader, både i tid och pengar för tjänstemän i kommunen och på kronofogden när de senare ska reda ut ärendena!
Om inte de ekonomiskt ansvariga visar större respekt för skattebetalarna och den kommunala budgeten, kan och kommer heller ingen att ställa några högre krav på övriga i organisationen.
Dels därför att de ansvariga bakbinder sig själva och försitter möjlighet att kritisera andra (på ett förtroendefullt sätt) för liknande hållning genom sitt eget agerande, dels därför att man successivt inför ett förhållningssätt som assimileras av övriga medarbetare tills hela organisationen genomsyras av samma inställning till offentliga medel. Eller… har man inom Katrineholms offentliga sektor förankrat den enfaldiges devis: gör som jag säger, inte som jag gör?
Frågan är om dessa ekonomiskt ansvariga har samma syn på sin egen ekonomi som på hur man ska handskas med skattemedel? Visar de samma nonchalans när det gäller sina egna räkningar? Om inte, varför har de då inte större respekt för offentliga medel? Är det måhända så att det sitter fel slags människor på rätt befattningar och att rätt slags människor därmed har förvisats till fel befattningar? Offentligt ljus behöver kasta sken över alla slags oegentligheter. Därmed önskar jag att ytterst ansvarig ekonomichef lägger korten på bordet och redovisar vem och vilka verksamheter som har orsakat dessa onödiga utgifter. Det skulle ses som en fin och respektfull gest mot kommunens invånare, vilka till syvende och sist besörjer den finansiella standarden hos både de som företräder verksamheterna som hos verksamheterna i sig självt.
Om inte de ekonomiskt ansvariga visar större respekt för skattebetalarna och den kommunala budgeten, kan och kommer heller ingen att ställa några högre krav på övriga i organisationen.
Dels därför att de ansvariga bakbinder sig själva och försitter möjlighet att kritisera andra (på ett förtroendefullt sätt) för liknande hållning genom sitt eget agerande, dels därför att man successivt inför ett förhållningssätt som assimileras av övriga medarbetare tills hela organisationen genomsyras av samma inställning till offentliga medel. Eller… har man inom Katrineholms offentliga sektor förankrat den enfaldiges devis: gör som jag säger, inte som jag gör?
Frågan är om dessa ekonomiskt ansvariga har samma syn på sin egen ekonomi som på hur man ska handskas med skattemedel? Visar de samma nonchalans när det gäller sina egna räkningar? Om inte, varför har de då inte större respekt för offentliga medel? Är det måhända så att det sitter fel slags människor på rätt befattningar och att rätt slags människor därmed har förvisats till fel befattningar? Offentligt ljus behöver kasta sken över alla slags oegentligheter. Därmed önskar jag att ytterst ansvarig ekonomichef lägger korten på bordet och redovisar vem och vilka verksamheter som har orsakat dessa onödiga utgifter. Det skulle ses som en fin och respektfull gest mot kommunens invånare, vilka till syvende och sist besörjer den finansiella standarden hos både de som företräder verksamheterna som hos verksamheterna i sig självt.
söndag 24 augusti 2008
Vårdnadsbidraget
Enligt socialdemokraterna riskerar ett införande av vårdnadsbidrag i Katrineholm rasera hela förskolans verksamhet. De säger att det skulle kosta avsevärda summor om de som idag väljer att O-kompenserat vara hemma med sina barn plötsligt skulle få möjlighet till att ta ut en mindre ekonomisk kompensation för detta. Socialdemokraterna nämner dock inte hur mycket det skulle kosta kommunen om alla de som idag väljer att vara hemma med sina små barn O-kompenserat, i stället skulle kräva en förskoleplats. Kan det vara så att socialdemokraterna i det här fallet både vill äta upp och behålla kakan?
Från argument som kvinnofälla, pensionsfälla och att vårdnadsbidraget endast gynnar de redan välbärgade har nu socialdemokraterna landat i en åsikt som går ut på att skuldbelägga de som redan idag, och i framtiden, väljer eller har tankar om att vilja vara hemma med sina små barn. Dessa föräldrar ska ha klart för sig att deras eventuella krav på ekonomisk kompensation i form av 3000:- i månaden riskerar rämna hela den socialdemokratiska iden om ett pedagogiskt(!) innehåll för de något äldre barnen i förskolan. Därmed utsätter man inte bara dem som står i valet och kvalet om de ska försvara vårdnadsbidraget eller ej för svåra moraliska dilemman och kraftiga påtryckningar, utan uppenbarar även att deras förskolepolitik bygger på att det är de små barnen, de mellan ett och tre år och som endast brukar förskolan som en torftig förvaringsinstitution, som bekostar de äldre barnens, de mellan fyra och sex års eventuella pedagogiska tilldelning. Var och en kan fundera över det moraliskt riktiga i denna politik!
Ingen förälder ska behöva känna skuld över hur de löser omsorgen om sina barn. Alla föräldrar bör däremot ges möjlighet till att kunna påverka hur de löser omsorgen om sina barn. Det torde ligga i samhällets intresse att först och främst fostra samhällsdugliga medborgare. För detta krävs beaktande av långsiktiga mänskliga aspekter.
- Vad är bäst för barnen?
- Vad är bäst för föräldrarna?
De som väljer att placera sina barn i förskolan under barnens första levnadsår ska ha (och har generellt) full respekt och acceptans för detta. Inte många ifrågasätter deras val. De som väljer att själva ta hand om sina barn under samma tid bör givetvis ses med samma aktning och godkännande. De ska dessutom kunna ta detta beslut utan att lida alltför stora ekonomiska förluster. Då är vårdnadsbidraget ett första steg för somliga.
Från argument som kvinnofälla, pensionsfälla och att vårdnadsbidraget endast gynnar de redan välbärgade har nu socialdemokraterna landat i en åsikt som går ut på att skuldbelägga de som redan idag, och i framtiden, väljer eller har tankar om att vilja vara hemma med sina små barn. Dessa föräldrar ska ha klart för sig att deras eventuella krav på ekonomisk kompensation i form av 3000:- i månaden riskerar rämna hela den socialdemokratiska iden om ett pedagogiskt(!) innehåll för de något äldre barnen i förskolan. Därmed utsätter man inte bara dem som står i valet och kvalet om de ska försvara vårdnadsbidraget eller ej för svåra moraliska dilemman och kraftiga påtryckningar, utan uppenbarar även att deras förskolepolitik bygger på att det är de små barnen, de mellan ett och tre år och som endast brukar förskolan som en torftig förvaringsinstitution, som bekostar de äldre barnens, de mellan fyra och sex års eventuella pedagogiska tilldelning. Var och en kan fundera över det moraliskt riktiga i denna politik!
Ingen förälder ska behöva känna skuld över hur de löser omsorgen om sina barn. Alla föräldrar bör däremot ges möjlighet till att kunna påverka hur de löser omsorgen om sina barn. Det torde ligga i samhällets intresse att först och främst fostra samhällsdugliga medborgare. För detta krävs beaktande av långsiktiga mänskliga aspekter.
- Vad är bäst för barnen?
- Vad är bäst för föräldrarna?
De som väljer att placera sina barn i förskolan under barnens första levnadsår ska ha (och har generellt) full respekt och acceptans för detta. Inte många ifrågasätter deras val. De som väljer att själva ta hand om sina barn under samma tid bör givetvis ses med samma aktning och godkännande. De ska dessutom kunna ta detta beslut utan att lida alltför stora ekonomiska förluster. Då är vårdnadsbidraget ett första steg för somliga.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
