Katrineholms kommun har under de senaste tre åren ådragit sig fyrtiotvå (!) betalningsanmärkningar. Det är flest i hela regionen - och av landets 290 kommuner hamnar Katrineholm på en mindre hedrande elfteplats - bland annat före både Norrköping, Helsingborg och Linköping med betydligt större administrationer. I september -08 efterfrågade jag i en debattartikel orsaker till varför kommunen inte klarar av att betala sina räkningar i tid och vilka verksamheter som åsamkat oss skattebetalare efterföljande onödiga utgifter i form av inkassokrav och förseningsavgifter. http://kkuriren.se/ledareasikter/debatt/1.65874 Det handlade då om tjugofem ärenden, vilket nu – på ett halvår - nästan fördubblats. Katrineholm kommuns ekonomichef Anne Andersson svarade mig då - via mail - att det är enheten för upphandling och affärer inom service- och teknikförvaltningen tillsammans med kommunledningsförvaltningen genom ekonomikontoret som bär ansvaret. Hon hänvisade dessutom till gängse standardfraser såsom nya rutiner, tekniska problem, dålig användarteknik osv.
För varje betalningsanmärkning har Katrineholms kommun erhållit fyra betalningspåminnelser! Kommunen har varit föremål för indrivning två gånger! För en privatperson räcker det med en anmärkning för att inte kunna hyra en lägenhet i det kommunala bostadsbolaget KFAB eller för att på annat sätt bli utsatt på grund av bristande tillförlitlighet!
I Östnytt 9 april sa kommunstyrelsens ordförande, Göran Dahlström, att han inte accepterar det här längre. http://svtplay.se/v/1515763/kommunalradet_rasande_pa_sin_stab "Är det så att det här inte åtgärdas och blir klart och färdigt då får folk som har hand om det här sluta i den här kommunen.” ”Det får kommunchefen rätta till nu i veckan som kommer för så här får det inte vara.” ”Människor ute och företag ska inte behöva lida för att vi har klantigt folk som finns ute i kommunen och som inte sköter det här på ett rätt sätt.” ”Det är människor ute som inte sköter det jobb som man ska göra och det är oacceptabelt och så kan vi inte ha det och då måste människor i så fall sluta i vår verksamhet”, sa Dahlström.
Men det kan omöjligt handla om att hänga ut enskilda administratörer på service- och teknikförvaltningen eller ekonomikontoret. De gör oftast det de blir tillsagda utifrån givna förutsättningar (vilka kan vara nog så svårtolkade - men någon bär alltid ansvar för utformningen). Och detta ansvar bör ekonomichefen och hennes närmsta underställda bära. Det är här kompetensen brister som sedan förs vidare ner i organisationen! Göran Dahlström vill sparka de administrativa handläggare som ekonomichef, Anne Andersson, anser bära ansvar för de prekära ekonomiska oegentligheter som uppkommit. Som vanligt slår de som anser sig vara starkast helst på dem som redan ligger! Det skulle vara intressant att höra vad ”syndabockarna” själva har att säga.
torsdag 16 april 2009
måndag 30 mars 2009
Hertzberg undviker kärnfrågan
”Jag ser inte jämställdhet som något som är mellan kvinnor och andra kvinnor.” ”För mig handlar jämställdhet och jämlikhet om att skapa lika rättigheter och skyldigheter mellan kvinnor och män”, säger Marianne Hertzberg i fredagens Katrineholms-Kuriren. http://www.kkuriren.se/kkuriren/arkiv.php?id=281234&avdelning_1=102&avdelning_2=113&arkiv_datum=2009-03-27&go=1 Det är i och för sig bra att hon klarlägger vad en stor del av hennes och socialdemokratins ideologi och motstånd mot vårdnadsbidrag och barnomsorgspeng egentligen handlar om. Men hon undviker kärnfrågan!
Varför ska det ges högre status och ses som mer värdefullt att förvärvsarbeta gentemot att ta hand om sina egna barn och sitt hem?
Jag menar att det finns ett värde i att ta hand om sina egna små barn och sitt hem som är minst lika viktigt för samhället som förvärvsarbete. Och att detta arbete också bör skattas lika högt. Någonstans har det gått fel, när Hertzberg – och likasinnade – framställer hemarbete som något föraktfullt och nedvärderar både det och barnen i sin strävan att bli jämställda en egendefinierad idealiserad man! Enligt mig, vore det vettigare att försöka höja statusen och värdet i att ta hand om sina egna barn och hemmet –för både kvinnan och mannen!
Min utgångspunkt är att de enskilda föräldrarna själva är bäst lämpade att ta ansvar över fördelningen i hemmet utifrån sin högst särpräglade familjesituation och att de i detta arbete behöver tillhandahålla lämpliga verktyg och förutsättningar. Vårdnadsbidrag och barnomsorgspeng – i kombination med – en samhällssyn där arbetet med våra egna barn och i hemmet, tillskrivs högre status och värde skulle, enligt mig, ge möjlighet för fler att vara hemma med sina små barn. Och jag anser - i motsatts till Hertzberg - att det inte behöver ske på bekostnad av att förskolan försämras. Snarare kommer förskolan förbättras i och med mindre barngrupper och mer tid för personalen att ägna sig åt den omsorg som de ytterst är ämnade för och som de allra flesta helst ser sig syssla med.
Jag har aldrig – och kommer aldrig – att påstå att alla män ska förvärvsarbeta eller att inte även män ska kunna vara hemma med sina egna små barn (vilket jag för övrigt själv har varit i stor utsträckning). Och jag är fullt medveten om att det finns mycket att önska när det gäller jämlikhet mellan könen. Men den debatten är – om än så viktig – en helt annan än den som jag försöker frammana.
I dagens samhälle; där fler och fler människor blir av med sina arbeten, där fler och fler tappar fotfästet och hejdlöst slungas ut ur den materialistiska, kommersialistiska och ekonomistiska karusell som snurrat allt fortare och allt mer okontrollerbar de senaste decennierna, och där framför allt –fler och fler barn och ungdomar mår allt sämre – finns det en möjlighet till att ändra samhällssyn. Vi behöver, enligt mig, ta mer hänsyn till aspekter där våra livsbetingelser grundas på mänskliga värden. Hertzberg och hennes gelikar klamrar sig envist fast vid en naiv ekonomism där våra gemensamma skattepengar inte ska gå till att bekosta ett kuriöst vårdnadsbidrag, utan i stället utveckla och förbättra förskolan. Som det ser ut nu går stora delar av våra gemensamma skattepengar till att finansiera en allt växande skara människor som står utan värdefull sysselsättning, som känner sig alltmer utanför samhället och som i allt högre grad drabbas av ohälsa. Dessa människor riskerar inte bara att försumma sig själva, utan även sina egna barn. Hur mycket kostar inte det samhället i det långa loppet krasst ekonomiskt? Är det då inte vettigare att låta de småbarnsföräldrar som vill - arbeta och må bra av det, samtidigt som man låter de småbarnsföräldrar som vill, vara hemma med sina små barn - om de mår bra av det.
Avslutningsvis är det olyckligt att Hertzberg förutsätter mig vilja ge alla förvärvsarbetande mammor dåligt samvete. Det är inte alls min avsikt! Men om det ändå finns mammor (och pappor!) som får dåligt samvete av att lämna sina små barn på dagis – som hon häntyder - kan man betänka vad det beror på och vad man kan göra åt det!
Men som sagt… inte heller något sådant beaktande verkar ingå i hennes eller det socialdemokratiska jämställdhetsperspektivet.
Varför ska det ges högre status och ses som mer värdefullt att förvärvsarbeta gentemot att ta hand om sina egna barn och sitt hem?
Jag menar att det finns ett värde i att ta hand om sina egna små barn och sitt hem som är minst lika viktigt för samhället som förvärvsarbete. Och att detta arbete också bör skattas lika högt. Någonstans har det gått fel, när Hertzberg – och likasinnade – framställer hemarbete som något föraktfullt och nedvärderar både det och barnen i sin strävan att bli jämställda en egendefinierad idealiserad man! Enligt mig, vore det vettigare att försöka höja statusen och värdet i att ta hand om sina egna barn och hemmet –för både kvinnan och mannen!
Min utgångspunkt är att de enskilda föräldrarna själva är bäst lämpade att ta ansvar över fördelningen i hemmet utifrån sin högst särpräglade familjesituation och att de i detta arbete behöver tillhandahålla lämpliga verktyg och förutsättningar. Vårdnadsbidrag och barnomsorgspeng – i kombination med – en samhällssyn där arbetet med våra egna barn och i hemmet, tillskrivs högre status och värde skulle, enligt mig, ge möjlighet för fler att vara hemma med sina små barn. Och jag anser - i motsatts till Hertzberg - att det inte behöver ske på bekostnad av att förskolan försämras. Snarare kommer förskolan förbättras i och med mindre barngrupper och mer tid för personalen att ägna sig åt den omsorg som de ytterst är ämnade för och som de allra flesta helst ser sig syssla med.
Jag har aldrig – och kommer aldrig – att påstå att alla män ska förvärvsarbeta eller att inte även män ska kunna vara hemma med sina egna små barn (vilket jag för övrigt själv har varit i stor utsträckning). Och jag är fullt medveten om att det finns mycket att önska när det gäller jämlikhet mellan könen. Men den debatten är – om än så viktig – en helt annan än den som jag försöker frammana.
I dagens samhälle; där fler och fler människor blir av med sina arbeten, där fler och fler tappar fotfästet och hejdlöst slungas ut ur den materialistiska, kommersialistiska och ekonomistiska karusell som snurrat allt fortare och allt mer okontrollerbar de senaste decennierna, och där framför allt –fler och fler barn och ungdomar mår allt sämre – finns det en möjlighet till att ändra samhällssyn. Vi behöver, enligt mig, ta mer hänsyn till aspekter där våra livsbetingelser grundas på mänskliga värden. Hertzberg och hennes gelikar klamrar sig envist fast vid en naiv ekonomism där våra gemensamma skattepengar inte ska gå till att bekosta ett kuriöst vårdnadsbidrag, utan i stället utveckla och förbättra förskolan. Som det ser ut nu går stora delar av våra gemensamma skattepengar till att finansiera en allt växande skara människor som står utan värdefull sysselsättning, som känner sig alltmer utanför samhället och som i allt högre grad drabbas av ohälsa. Dessa människor riskerar inte bara att försumma sig själva, utan även sina egna barn. Hur mycket kostar inte det samhället i det långa loppet krasst ekonomiskt? Är det då inte vettigare att låta de småbarnsföräldrar som vill - arbeta och må bra av det, samtidigt som man låter de småbarnsföräldrar som vill, vara hemma med sina små barn - om de mår bra av det.
Avslutningsvis är det olyckligt att Hertzberg förutsätter mig vilja ge alla förvärvsarbetande mammor dåligt samvete. Det är inte alls min avsikt! Men om det ändå finns mammor (och pappor!) som får dåligt samvete av att lämna sina små barn på dagis – som hon häntyder - kan man betänka vad det beror på och vad man kan göra åt det!
Men som sagt… inte heller något sådant beaktande verkar ingå i hennes eller det socialdemokratiska jämställdhetsperspektivet.
onsdag 25 mars 2009
Bra sagt RK Pensionär!
RK Pensionär blottlägger en hel del av den kultur som härskar inom vissa delar av det så kallade etablissemanget och ”nedsipprande” konsekvenser i sin insändare i dagens KK. http://www.kkuriren.se/kkuriren/standard_artikel.php?id=280501&avdelning_1=102&avdelning_2=113&t=1525352024 Det är dessutom högst osannolikt att de individer som utgör samhällets grund – den stora massan – ska visa ärlighet, moral och återhållsamhet i ljuset av den girigheten som demonstreras i dessa anständighetsresistenta löner, bonusar och pensionsavtal. Och hur har då denna ”maktelit” tänkt sig kunna åtnjuta vissa rättmätiga fördelar gentemot andra?
måndag 23 mars 2009
Replik till Marianne Hertzberg
På insändarsidan i fredagens Katrineholms-Kuriren svarar Marianne Hertzberg på min debattartikel om vårdnadsbidrag och barnomsorgspeng. http://www.kkuriren.se/kkuriren/arkiv.php?id=279127&avdelning_1=102&avdelning_2=113&arkiv_datum=2009-03-20&go=1
Och i dagens tidning blir hon livligt påhejad av någon som kallar sig "luttrad". http://www.kkuriren.se/kkuriren/standard_artikel.php?id=279819&avdelning_1=102&avdelning_2=113&t=1525354398
Marianne Hertzbergs insändare vill jag gärna replikera med...
Jag har med tiden förstått att det finns vissa ämnen som är mer eller mindre känsliga att ha synpunkter på den offentliga debatten. Ett av dessa mer känsliga ämnen är huruvida föräldrar själva ska kunna bestämma om de ska ta hand om sina egna små barn eller inte.
Som jag skrev i mitt debattinlägg; anser jag att det vore mest jämställt om alla kvinnor ges samma status vare sig de väljer att förvärvsarbeta eller vara hemma med sina små barn. De behöver därför också ges samma möjligheter och förutsättningar till att själva kunna välja om de vill ta hand om och stödja sina egna barns utveckling eller om de delvis vill överlåta den uppgiften åt någon annan. Hertzbergs – och hennes meningsfränders – definition av jämställdhet är att alla kvinnor ska förvärvsarbeta. Skillnaden ligger i: att jag vill upphöja statusen även för de kvinnor som sätter mer värde i att ta hand om sina egna barn medan Hertzberg och likasinnade inte vill tillerkänna varken status eller värde i att ta hand om sina egna barn. Om min åsikt i detta är ”gubbmossigt” kan man fråga sig vad man ska kalla dem som egenmäktigt tar sig mandat som språkrör och ställföreträdare för en hel nations kvinnor! Min avsikt är att belysa debatten från en annan synvinkel, att inte bara låta de som skriker högst och mest enträget förbli oemotsagda. Jag vill bara påvisa på att det finns människor av annan åsikt! Vill man – kan man vara bekväm och kalla mig för ”gubbmossig”. Alternativet är att föra en för ämnet saklig debatt!
Därför Marianne Hetzberg, skulle jag vilja veta vad du menar med att mammor får dåligt samvete av min retorik? På vilket sätt blir det sämre av en annorlunda resursfördelning mellan förskolan och hemmet, och varför måste just dessa enheter polariseras? Går det inte att kombinera en bra förskola med att några själva tar hand om sina egna barn? Finns det inga olikheter kvinnor emellan? Vill verkligen alla kvinnor studera, förvärvsarbeta och/eller driva företag under deras egna barns första levnadsår och vilka belägg har du i så fall för det? Varför förutsätter du att värdet i att ta hand om sina egna barn måste vara så lågt att de som gör det riskerar bli ”fattigpensionärer”? Kan inte statusen i stället höjas även i detta arbete och vara till exempel pensionsgrundande?
Till sist anser jag - precis som du - att det finns mycket att förändra och förbättra i samhället. Inte minst för barnen! Vårdnadsbidraget kan ses som en möjlighet för barnen att kunna få ha sina egna föräldrar närvarande under deras första levnadsår. Detta har inte minst visat sig viktigt för deras anknytning. Jag hävdar dock inte att det är bäst för alla! Men jag är övertygad om att varje förälder generellt själv är bäst lämpad att avgöra vad som är lämpligast för dem och deras egna barn. Till detta har samhället, enligt mig, en skyldighet att tillhandahålla alternativ. Likväl som status, möjligheter och förutsättningar ska ges åt dem som väljer att förvärvsarbeta och placera sina barn i förskolan ska detsamma gälla för dem som väljer att själva ta hand om sina egna små barn. Något annat är, åtminstone för mig, svårt att försvara ur
jämställdhetsperspektiv.
Och i dagens tidning blir hon livligt påhejad av någon som kallar sig "luttrad". http://www.kkuriren.se/kkuriren/standard_artikel.php?id=279819&avdelning_1=102&avdelning_2=113&t=1525354398
Marianne Hertzbergs insändare vill jag gärna replikera med...
Jag har med tiden förstått att det finns vissa ämnen som är mer eller mindre känsliga att ha synpunkter på den offentliga debatten. Ett av dessa mer känsliga ämnen är huruvida föräldrar själva ska kunna bestämma om de ska ta hand om sina egna små barn eller inte.
Som jag skrev i mitt debattinlägg; anser jag att det vore mest jämställt om alla kvinnor ges samma status vare sig de väljer att förvärvsarbeta eller vara hemma med sina små barn. De behöver därför också ges samma möjligheter och förutsättningar till att själva kunna välja om de vill ta hand om och stödja sina egna barns utveckling eller om de delvis vill överlåta den uppgiften åt någon annan. Hertzbergs – och hennes meningsfränders – definition av jämställdhet är att alla kvinnor ska förvärvsarbeta. Skillnaden ligger i: att jag vill upphöja statusen även för de kvinnor som sätter mer värde i att ta hand om sina egna barn medan Hertzberg och likasinnade inte vill tillerkänna varken status eller värde i att ta hand om sina egna barn. Om min åsikt i detta är ”gubbmossigt” kan man fråga sig vad man ska kalla dem som egenmäktigt tar sig mandat som språkrör och ställföreträdare för en hel nations kvinnor! Min avsikt är att belysa debatten från en annan synvinkel, att inte bara låta de som skriker högst och mest enträget förbli oemotsagda. Jag vill bara påvisa på att det finns människor av annan åsikt! Vill man – kan man vara bekväm och kalla mig för ”gubbmossig”. Alternativet är att föra en för ämnet saklig debatt!
Därför Marianne Hetzberg, skulle jag vilja veta vad du menar med att mammor får dåligt samvete av min retorik? På vilket sätt blir det sämre av en annorlunda resursfördelning mellan förskolan och hemmet, och varför måste just dessa enheter polariseras? Går det inte att kombinera en bra förskola med att några själva tar hand om sina egna barn? Finns det inga olikheter kvinnor emellan? Vill verkligen alla kvinnor studera, förvärvsarbeta och/eller driva företag under deras egna barns första levnadsår och vilka belägg har du i så fall för det? Varför förutsätter du att värdet i att ta hand om sina egna barn måste vara så lågt att de som gör det riskerar bli ”fattigpensionärer”? Kan inte statusen i stället höjas även i detta arbete och vara till exempel pensionsgrundande?
Till sist anser jag - precis som du - att det finns mycket att förändra och förbättra i samhället. Inte minst för barnen! Vårdnadsbidraget kan ses som en möjlighet för barnen att kunna få ha sina egna föräldrar närvarande under deras första levnadsår. Detta har inte minst visat sig viktigt för deras anknytning. Jag hävdar dock inte att det är bäst för alla! Men jag är övertygad om att varje förälder generellt själv är bäst lämpad att avgöra vad som är lämpligast för dem och deras egna barn. Till detta har samhället, enligt mig, en skyldighet att tillhandahålla alternativ. Likväl som status, möjligheter och förutsättningar ska ges åt dem som väljer att förvärvsarbeta och placera sina barn i förskolan ska detsamma gälla för dem som väljer att själva ta hand om sina egna små barn. Något annat är, åtminstone för mig, svårt att försvara ur
jämställdhetsperspektiv.
torsdag 19 mars 2009
Katrineholms kommunfullmäktige
Som kommuninvånare i Katrineholm skäms jag över och skräms av våra politikers uppförande i kommunfullmäktige: se http://www.kkuriren.se/kkuriren/standard_artikel.php?id=278464&avdelning_1=101&avdelning_2=101, http://kkuriren.se/kkuriren/standard_artikel.php?id=278497&avdelning_1=101&avdelning_2=101 och http://www.kkuriren.se/kkuriren/standard_artikel.php?id=278780&avdelning_1=102&avdelning_2=109
När våra folkvalda företrädare inte visar varandra mer respekt för det demokratiska samtalet kan man undra vilka signaler det sänder till den övriga kommunala organisationen och oss enskilda medborgare. Detta med tanke på att man ofta för vidare en kultur och ett synsätt som assimileras uppifrån…
Vi har – om man ska följa kommunfullmäktigepolitikernas beteende – inga större förutsättningar till att komma tillrätta med allmängiltiga och grundläggande problem genom saklig diskussion och argumentation, varken på politisk eller på medborgerlig nivå. Vem är beredd att framföra sina åsikter om bemötandet är respektlöst och föraktfullt? (Den kritiske skulle häri kunna urskilja en beräknande avsikt.)
I fullmäktige förutsätts att det förs vitala politiska diskussioner kring övergripande sak- och värderingsfrågor. Kommunfullmäktige har det grundläggande politiska ansvaret och är det enda kommunala organ som väljs direkt av medborgarna. Att de som sitter där ska behöva spendera värdefull tid med att diskutera till synes självklara mötestekniska frågor – som de dessutom tidigare kommit överens om - är tragiskt! Det kan knappast råda brist på mer adekvata angelägenheter att avhandla!
Deras agerande osar frustration och maktfullkomlighet som vida överskrider det acceptabla. Det påvisar dessutom hån mot samhället och oss kommuninvånare. Kan hända har det att göra med att färre förtroendevalda blir politiskt skolade och därigenom inte tvingas tänka igenom sina värderingar och inte heller skolats i politiska beslutsprocesser? Hursomhelst borde lite folkvett räcka långt i det här fallet.
Om inte våra folkvalda representanter visar mer respekt för det demokratiska samtalet finns det inget större hopp för oss vanliga medborgare att delta i utformningen av samhället, vilket ytterst är demokratins grund och som proklameras i regeringsformens portalparagraf: ”All makt utgår från folket.” Jag har å andra sidan alltid undrat vart makten sedan tar vägen…
När våra folkvalda företrädare inte visar varandra mer respekt för det demokratiska samtalet kan man undra vilka signaler det sänder till den övriga kommunala organisationen och oss enskilda medborgare. Detta med tanke på att man ofta för vidare en kultur och ett synsätt som assimileras uppifrån…
Vi har – om man ska följa kommunfullmäktigepolitikernas beteende – inga större förutsättningar till att komma tillrätta med allmängiltiga och grundläggande problem genom saklig diskussion och argumentation, varken på politisk eller på medborgerlig nivå. Vem är beredd att framföra sina åsikter om bemötandet är respektlöst och föraktfullt? (Den kritiske skulle häri kunna urskilja en beräknande avsikt.)
I fullmäktige förutsätts att det förs vitala politiska diskussioner kring övergripande sak- och värderingsfrågor. Kommunfullmäktige har det grundläggande politiska ansvaret och är det enda kommunala organ som väljs direkt av medborgarna. Att de som sitter där ska behöva spendera värdefull tid med att diskutera till synes självklara mötestekniska frågor – som de dessutom tidigare kommit överens om - är tragiskt! Det kan knappast råda brist på mer adekvata angelägenheter att avhandla!
Deras agerande osar frustration och maktfullkomlighet som vida överskrider det acceptabla. Det påvisar dessutom hån mot samhället och oss kommuninvånare. Kan hända har det att göra med att färre förtroendevalda blir politiskt skolade och därigenom inte tvingas tänka igenom sina värderingar och inte heller skolats i politiska beslutsprocesser? Hursomhelst borde lite folkvett räcka långt i det här fallet.
Om inte våra folkvalda representanter visar mer respekt för det demokratiska samtalet finns det inget större hopp för oss vanliga medborgare att delta i utformningen av samhället, vilket ytterst är demokratins grund och som proklameras i regeringsformens portalparagraf: ”All makt utgår från folket.” Jag har å andra sidan alltid undrat vart makten sedan tar vägen…
måndag 16 mars 2009
Socialdemokratiskt jämlikhetsperspektiv
I feminismens och kostnadseffektivitetens namn angriper Laila Bjurling (s) och Caroline Helmerssons-Olsson (s), tisdag 10 mars http://www.kkuriren.se/kkuriren/standard_artikel.php?id=275095&avdelning_1=102&avdelning_2=110, de som önskar värna om barnen genom bland annat barnomsorgspeng och vårdnadsbidrag. Helt i linje med nutidens självcentrerade, kommersialistiska och ekonomistiska anda förutsätter de att alla kvinnor vill göra karriär och tjäna pengar. De visar ingen förståelse eller respekt för att det finns dem som värdesätter att själva ta hand om sina egna barn under barnens första levnadsår, och att fler skulle välja det om möjligheten fanns och samhällssynen var annorlunda. ”Vi socialdemokrater har som ledstjärna att syna varje förslag och reform ur ett jämställdhetsperspektiv”, skriver de. Ett perspektiv som är format av de kvinnor och män som delar deras egen definition av jämställdhet. Ett perspektiv som till stora delar bygger på förakt mot föräldraskapet och som inte tillnärmelsevis ser till alla små barns bästa. I min värld - står jämställdhet för alla kvinnor ges status, möjligheter och förutsättningar till att själv välja om de vill ta hand om och stödja sina egna barns utveckling, eller delvis överlåta den uppgiften åt någon annan! Enligt samma princip ska naturligtvis de kvinnor som väljer att förvärvsarbeta inneha samma status, möjligheter och förutsättningar som män på arbetsmarknaden.
”Vi [socialdemokrater] värnar kvalitén inom dagens utmärkta förskolesystem” uttrycker de allmängiltigt och ohämmat! Hm…det är väl bra att de värnar om kvalitén. Frågan är bara om dagens förskola alltid är så utmärkt.
Med tanke på att de allra flesta svenska barn i dagens samhälle fått sin ”skolning” i detta förskolesystem är det anmärkningsvärt många som idag lider av psykisk ohälsa för att kalla det utmärkt! Borde inte barn och ungdomar av idag må bra efter att ha fått en så förträfflig start i livet? Tyvärr tycks inte statistiken i det hänseendet peka åt rätt håll!
Dagens barnomsorg är en socialdemokratisk konstruktion med anor långt tillbaka i tiden och dess förgrundsgestalt är Alva Myrdal. Hon och socialismen har i första hand sett kvinnans frigörelse som en fråga om arbetarrörelsens frigörelse och inte skytt några som helst medel i den kampen. Alva lär en gång ha sagt, att precis som folk var tvungna till att lära sig äta tomater, fick man också lära dem bo i höghus. Det säger en hel del om hennes jämlikhets- och människosyn.
Utan att generalisera och överdriva tycks dagens barnomsorg i stora delar inneha mer av institutionalisering än omvårdnad. De flesta som arbetar inom förskolan gör ett fantastiskt bra jobb under knappa förhållanden men riskerar ständigt att ge vika i organisations- och kostnadseffektiviseringens namn! Vad gör socialdemokraterna för att deras arbetsförhållanden ska bli bättre? Med vårdnadsbidrag och barnomsorgspeng finns möjlighet till avlastning genom mindre barngrupper och tid till den omsorg som de till ytterst är ämnade för och de allra flesta helst ser sig syssla med.
Vid betraktelse av Lailas och Carolines argumentation kan man konstatera att socialdemokraternas största farhåga numera är att låta våra barn växa upp till autonoma och självtänkande individer. Föräldrars försorg om sina egna barn utgör här deras största hot och de använder kvinnans frigörelse som argument. De anser förskolan vara bäst lämpad till att ta hand om allas våra barn men vill inte tillerkänna den de resurser som den eftersträvar, varken ur personalperspektiv eller sett till barnens individuella behov och förutsättningar. Och de anser det vara mest jämlikt om alla kvinnor förvärvsarbetar. Barnens väl och ve bryr de sig i det avseendet mindre om.
Det socialdemokratiska jämlikhetsperspektivet kan avslutningsvis sammanfattas: Alla är jämlika men somliga är mera jämlika än andra.
”Vi [socialdemokrater] värnar kvalitén inom dagens utmärkta förskolesystem” uttrycker de allmängiltigt och ohämmat! Hm…det är väl bra att de värnar om kvalitén. Frågan är bara om dagens förskola alltid är så utmärkt.
Med tanke på att de allra flesta svenska barn i dagens samhälle fått sin ”skolning” i detta förskolesystem är det anmärkningsvärt många som idag lider av psykisk ohälsa för att kalla det utmärkt! Borde inte barn och ungdomar av idag må bra efter att ha fått en så förträfflig start i livet? Tyvärr tycks inte statistiken i det hänseendet peka åt rätt håll!
Dagens barnomsorg är en socialdemokratisk konstruktion med anor långt tillbaka i tiden och dess förgrundsgestalt är Alva Myrdal. Hon och socialismen har i första hand sett kvinnans frigörelse som en fråga om arbetarrörelsens frigörelse och inte skytt några som helst medel i den kampen. Alva lär en gång ha sagt, att precis som folk var tvungna till att lära sig äta tomater, fick man också lära dem bo i höghus. Det säger en hel del om hennes jämlikhets- och människosyn.
Utan att generalisera och överdriva tycks dagens barnomsorg i stora delar inneha mer av institutionalisering än omvårdnad. De flesta som arbetar inom förskolan gör ett fantastiskt bra jobb under knappa förhållanden men riskerar ständigt att ge vika i organisations- och kostnadseffektiviseringens namn! Vad gör socialdemokraterna för att deras arbetsförhållanden ska bli bättre? Med vårdnadsbidrag och barnomsorgspeng finns möjlighet till avlastning genom mindre barngrupper och tid till den omsorg som de till ytterst är ämnade för och de allra flesta helst ser sig syssla med.
Vid betraktelse av Lailas och Carolines argumentation kan man konstatera att socialdemokraternas största farhåga numera är att låta våra barn växa upp till autonoma och självtänkande individer. Föräldrars försorg om sina egna barn utgör här deras största hot och de använder kvinnans frigörelse som argument. De anser förskolan vara bäst lämpad till att ta hand om allas våra barn men vill inte tillerkänna den de resurser som den eftersträvar, varken ur personalperspektiv eller sett till barnens individuella behov och förutsättningar. Och de anser det vara mest jämlikt om alla kvinnor förvärvsarbetar. Barnens väl och ve bryr de sig i det avseendet mindre om.
Det socialdemokratiska jämlikhetsperspektivet kan avslutningsvis sammanfattas: Alla är jämlika men somliga är mera jämlika än andra.
torsdag 26 februari 2009
Karineholms stadsbussar (avslutning)
Stefan Magnusson, vd för Orusttrafiken har - via mail - svarat på min kritik angående skicket på vissa stadsbussar i Katrineholm.
Hej Kenneth,
Enligt uppgift från vår depåchef i Katrineholm var detta en buss från oss. Det är inte acceptabelt att sätta en buss i trafik med borttagna säten. Vi ser över rutinerna i Katrineholm och ber samtidigt om ursäkt för vårt förfarande och det skall inte upprepas. För övrigt vill jag bara meddela att vi som företag arbetar mycket med förebyggande våld och vandalisering genom att besöka skolor, verka i olika samhällsgrupper (polis, nattvandrare med mera). Detta arbete är på många håll framgångsrikt men Du skall veta att vi ibland för en ojämn kamp där vandaliseringen är till art och omfattning att de flesta människor inte skulle tro det var möjligt. Detta är ingen ursäkt, vi har ett trafiksäkerhetsansvar som Du mycket riktigt påtalar. Är situationen så allvarlig att vi inte med rimlig insats av reservmaterial klarar att köra linjen tvingas vi i värsta fall att inställa turen.
Med vänlig hälsning
Orusttrafiken AB
Stefan Magnusson
VD
Hej Kenneth,
Enligt uppgift från vår depåchef i Katrineholm var detta en buss från oss. Det är inte acceptabelt att sätta en buss i trafik med borttagna säten. Vi ser över rutinerna i Katrineholm och ber samtidigt om ursäkt för vårt förfarande och det skall inte upprepas. För övrigt vill jag bara meddela att vi som företag arbetar mycket med förebyggande våld och vandalisering genom att besöka skolor, verka i olika samhällsgrupper (polis, nattvandrare med mera). Detta arbete är på många håll framgångsrikt men Du skall veta att vi ibland för en ojämn kamp där vandaliseringen är till art och omfattning att de flesta människor inte skulle tro det var möjligt. Detta är ingen ursäkt, vi har ett trafiksäkerhetsansvar som Du mycket riktigt påtalar. Är situationen så allvarlig att vi inte med rimlig insats av reservmaterial klarar att köra linjen tvingas vi i värsta fall att inställa turen.
Med vänlig hälsning
Orusttrafiken AB
Stefan Magnusson
VD
tisdag 24 februari 2009
Katrineholms stadsbussar (replik)
I dagens Katrineholms-kuriren svarar Jan Brobeck, chaufför på Swebus, på min insändare - publicerad i lördags. http://www.kkuriren.se/kkuriren/standard_artikel.php Brobeck hyser tveksamhet till om min kritik verkligen stämmer.
Faktum är: att jag onsdagen den 18 februari klockan 10:32 tog lokaltrafikens buss 3 från Duveholmshallen mot centrum tillsammans med min yngsta dotter. Då hon - liksom många andra barn då de kommer ombord på en buss – i sin iver sprang bakåt i gången var hon ytterst nära att falla handlöst över de vassa metallföremål som jag nämnde i min insändare. Det var dessutom inte ett säte – som Brobeck vill göra gällande - utan fem som var bortslitna! Faktum är också att jag kontaktat länstrafikens chef, Conny Strand, som dock inte behagat ge något svar på frågan; Varför kör länstrafiken omkring med trasiga bussar i Katrineholm? Jag hyser emellertid farhågor över att även han skulle komma med liktydiga floskler som Brobeck om han förmådde svara.
Utan att ha någon insikt i hur upphandlingsavtalet mellan Länstrafiken och ansvarigt bussbolag ser ut anser jag, tvärtemot Brobeck, att ansvaret över säkerheten i bussarna ligger hos just Länstrafiken och detta bussbolag. Att – som Brobeck - skylla på ungdomars allmänna vandalism är, enligt mig, att inte inse problemet! En allvarlig olycka kommer att inträffa om inte sätena sitter på sina platser!
Själv har jag ansvaret i min bil och ser därför till att de som åker med mig uppför sig enligt mina direktiv och att säkerheten är fullgod. Om inte bussbolagens chaufförer kan upprätthålla ordning i sina bussar i enlighet med gängse normer (vilka dessa nu kan vara) – bör man kanske fundera över vad det beror på och vad man i så fall kan göra åt det! Kanske kan Länstrafiken och bussbolagen arbeta mer förebyggande i stället för att med Döbelnsmedicin Otrutet bruka skattebetalarnas pengar till reparationer efter förstörelse. Allra helst då det som nu visar sig att de ekonomiska resurserna inte ens räcker till det allra nödvändigaste – sett ur säkerhetssynpunkt!
Slutligen kan man – som Brobeck så insiktsfullt uttalar – tycka illa om mycket här i världen och kanske till och med lite föraktfullt fnysa åt problem som detta. Men det fyller sitt syfte såtillvida att uppenbara brister klarläggs och att personer som Brobeck till synes ”går i taket” över dem. Men det är givetvis upp till var och en att efter eget omdöme göra sin egen värdering över dess betydelse. För mig kvarstår dock frågan; Varför kör länstrafiken och ansvarigt bussbolag omkring med trasiga bussar i Katrineholm då dessa uppenbarligen utgör en säkerhetsrisk för passagerarna? Den här gången var det min dotter som höll på att spetsas. Vems tur är det när den verkliga olyckan inträffar?
Faktum är: att jag onsdagen den 18 februari klockan 10:32 tog lokaltrafikens buss 3 från Duveholmshallen mot centrum tillsammans med min yngsta dotter. Då hon - liksom många andra barn då de kommer ombord på en buss – i sin iver sprang bakåt i gången var hon ytterst nära att falla handlöst över de vassa metallföremål som jag nämnde i min insändare. Det var dessutom inte ett säte – som Brobeck vill göra gällande - utan fem som var bortslitna! Faktum är också att jag kontaktat länstrafikens chef, Conny Strand, som dock inte behagat ge något svar på frågan; Varför kör länstrafiken omkring med trasiga bussar i Katrineholm? Jag hyser emellertid farhågor över att även han skulle komma med liktydiga floskler som Brobeck om han förmådde svara.
Utan att ha någon insikt i hur upphandlingsavtalet mellan Länstrafiken och ansvarigt bussbolag ser ut anser jag, tvärtemot Brobeck, att ansvaret över säkerheten i bussarna ligger hos just Länstrafiken och detta bussbolag. Att – som Brobeck - skylla på ungdomars allmänna vandalism är, enligt mig, att inte inse problemet! En allvarlig olycka kommer att inträffa om inte sätena sitter på sina platser!
Själv har jag ansvaret i min bil och ser därför till att de som åker med mig uppför sig enligt mina direktiv och att säkerheten är fullgod. Om inte bussbolagens chaufförer kan upprätthålla ordning i sina bussar i enlighet med gängse normer (vilka dessa nu kan vara) – bör man kanske fundera över vad det beror på och vad man i så fall kan göra åt det! Kanske kan Länstrafiken och bussbolagen arbeta mer förebyggande i stället för att med Döbelnsmedicin Otrutet bruka skattebetalarnas pengar till reparationer efter förstörelse. Allra helst då det som nu visar sig att de ekonomiska resurserna inte ens räcker till det allra nödvändigaste – sett ur säkerhetssynpunkt!
Slutligen kan man – som Brobeck så insiktsfullt uttalar – tycka illa om mycket här i världen och kanske till och med lite föraktfullt fnysa åt problem som detta. Men det fyller sitt syfte såtillvida att uppenbara brister klarläggs och att personer som Brobeck till synes ”går i taket” över dem. Men det är givetvis upp till var och en att efter eget omdöme göra sin egen värdering över dess betydelse. För mig kvarstår dock frågan; Varför kör länstrafiken och ansvarigt bussbolag omkring med trasiga bussar i Katrineholm då dessa uppenbarligen utgör en säkerhetsrisk för passagerarna? Den här gången var det min dotter som höll på att spetsas. Vems tur är det när den verkliga olyckan inträffar?
torsdag 19 februari 2009
Katrineholms stadsbussar
I Katrineholm - Sveriges lustgård - transporterar länstrafiken lokalbefolkningen i kraftigt vanskötta rishögar. Och tar betalt för det! Både genom skatter och genom taxor! Säten har slitits bort och interiören kan utan större fantasi liknas vid slumområdets förfall. Vem står för omkostnaden då barn, handikappad, äldre eller vemsomhelst skadar sig på utskjutande vassa metallföremål? Vilken omsorg om underhåll har länstrafiken i övriga delar av sitt bussbestånd? Är bussarna potentiella brandbomber? Är de överhuvud taget besiktigade? Det är hursomhelst häpnadsväckande dålig stil av länstrafiken och Landstinget att inte värdesätta sina kunder
bättre!
bättre!
tisdag 10 februari 2009
Byggavtalet för Aquarena
För nio år sedan byggde Katrineholms kommun ut sitt badhus med en så kallad aquarenadel. Den innehöll förutom två vattenrutschbanor även en minipool för de allra minsta barnen samt bord och stolar där besökare kunde koppla av med medhavd matsäck. Sedan ett år tillbaka är dock aquarenadelen stängd och i det närmaste totalt nedmonterad på grund av mögelskador i väggarna. Kommunen ligger sedan dess i en tvistande process med byggföretaget Tegelstaden som byggde aquarenadelen.
Enligt tidningen byggvärlden 15 oktober, 2008 http://www.byggvarlden.se/ekonomi/article428587.ece skyller Tegelstaden på att personalen använt högtryckssprutor på väggarna som därmed gett upphov till att ångspärren inte hållit tätt. Lars T Eriksson, vd på KFAB (Katrineholms fastighets AB), menar dock att detta inte bär skuld till skadorna och hoppas att reparationerna ska rymmas inom garantin för dolda fel.
Fritidschef Jonas Thorsell anser däremot att felet visst kan ligga i väggarnas utformning och menar att ”kommunens tjänstemän borde reagerat på väggarnas utformning när Aquarena byggdes”. ”- Hade jag jobbat här då och fått se konstruktionen hade jag inte varit nöjd med den tekniska utformningen på väggarna”, säger han.
Hela historien är patetisk! Barnfamiljer och ungdomar väljer (tvingas) numera att ta sig till närliggande kommuners anläggningar eller att helt enkelt avstå från bad. Kostnaden för att hålla aquarenadelen stängd uppgår till miljontals kronor om året. Kommunen väljer dessutom att processa mot byggföretaget Tegelstaden och endast gudarna vet vad denna tvist i slutändan kommer att betinga oss skattebetalare i form av kronor och ören. Borde inte kommunens politiker och tjänstemän först – med hjälp av adekvat juridisk rådgivning – inta en enhällig ställning i frågan? Vet Eriksson något som Thorsell inte vet och tvärtom? Vid gemensamma intressen kan det vara värt att försöka kommunicera!
Sedan ett par månader tillbaka har jag vid ett flertal tillfällen efterfrågat byggavtalet som kommunen tecknat med Tegelstaden inför byggandet av Aquarena; Utan framgång.
Det skulle, enligt mig, vara intressant att ta reda på ifall byggkostnaden står i paritet till vad man kan förvänta sig kvalitetsmässigt och även jämföra Aquarena med liknande byggprojekt för att se om byggkostnaden var rimlig.
Nu väljer man dock från kommunens sida att förvägra mig detta avtal. Man kan undra varför?
Enligt tidningen byggvärlden 15 oktober, 2008 http://www.byggvarlden.se/ekonomi/article428587.ece skyller Tegelstaden på att personalen använt högtryckssprutor på väggarna som därmed gett upphov till att ångspärren inte hållit tätt. Lars T Eriksson, vd på KFAB (Katrineholms fastighets AB), menar dock att detta inte bär skuld till skadorna och hoppas att reparationerna ska rymmas inom garantin för dolda fel.
Fritidschef Jonas Thorsell anser däremot att felet visst kan ligga i väggarnas utformning och menar att ”kommunens tjänstemän borde reagerat på väggarnas utformning när Aquarena byggdes”. ”- Hade jag jobbat här då och fått se konstruktionen hade jag inte varit nöjd med den tekniska utformningen på väggarna”, säger han.
Hela historien är patetisk! Barnfamiljer och ungdomar väljer (tvingas) numera att ta sig till närliggande kommuners anläggningar eller att helt enkelt avstå från bad. Kostnaden för att hålla aquarenadelen stängd uppgår till miljontals kronor om året. Kommunen väljer dessutom att processa mot byggföretaget Tegelstaden och endast gudarna vet vad denna tvist i slutändan kommer att betinga oss skattebetalare i form av kronor och ören. Borde inte kommunens politiker och tjänstemän först – med hjälp av adekvat juridisk rådgivning – inta en enhällig ställning i frågan? Vet Eriksson något som Thorsell inte vet och tvärtom? Vid gemensamma intressen kan det vara värt att försöka kommunicera!
Sedan ett par månader tillbaka har jag vid ett flertal tillfällen efterfrågat byggavtalet som kommunen tecknat med Tegelstaden inför byggandet av Aquarena; Utan framgång.
Det skulle, enligt mig, vara intressant att ta reda på ifall byggkostnaden står i paritet till vad man kan förvänta sig kvalitetsmässigt och även jämföra Aquarena med liknande byggprojekt för att se om byggkostnaden var rimlig.
Nu väljer man dock från kommunens sida att förvägra mig detta avtal. Man kan undra varför?
Misen sexochetthalvt
Det var en av försommarens första varma dagar. Uppemot tjugo grader i luften och vindstilla. På en lilavit tolvtummare kom hon vingligt cyklande från Doktor Levins väg ner mot korsningen vid Bie skola och Kurortsvägen. Efter en dryg veckas intensiv träning varje kväll, där hennes pappa hjälpt henne att hålla balansen genom ett fast grepp om pakethållaren, var hon nu ute på sin första cykeltur på egen hand. Hon hade olovandes gett sig av utan att mamma hade sett henne efter att ha intagit ett snabbt mellanmål direkt efter förskolan. Målet var att ta sig till Anna, hennes bästa kompis, som bodde på andra sidan skolan cirka trehundra meter bort. Detta hade hon bestämt redan tidigare på dagen utan att säga något till Anna. Det skulle bli en överraskning. Hennes händer höll ett stadigt grepp om handtagen på styret. Det var ett grönt och ett rött handtag, och hon hade av sin pappa fått lära sig att det gröna handtaget satt på höger sida och det röda på vänster. Hon tänkte på bland annat det - och minst femton andra saker medan hon cyklade med tungan balanserandes utanför munnen, än var den till vänster, än till höger, beroendes på åt vilket håll cykeln for i sina yviga svängar. Blicken var fast förankrad i vägbanan precis framför framhjulet och inte, som hennes pappa hade lärt henne, ett tiotal meter framåt i vägbanan. Givetvis hade hon också i sin iver glömt pappas förmaningar om hur viktigt det är att skydda sitt huvud med hjälm när man cyklar, men det hade å andra sidan inte spelat någon roll den här dagen i alla fall.
Badung! Smällen var omedelbar, kort och koncis. Däcken skrek vid den kraftiga inbromsningen. Sedan blev det alldeles tyst. Cykeln hade kilat sig fast mellan bilen och vägbanan, och var efter att ha släpats en tiotalmeter, totalt demolerad. Hopskrynklad. Misen låg sju meter bakom bilen med både armar och ben förvridna. Hennes huvud och stora delar av hennes kropp badade i en stor pöl av blod som sakta slingrande spred sig nerför gatan.
Dagarna innan hade hon och hennes pappa kommit förbi min garageuppfart på en av deras träningsrundor. Misen hade då råkat köra rakt in i mitt staket då hennes pappa för ett ögonblick släppt taget om pakethållaren. Inget allvarligt hade hänt och hon var ivrig att snabbt komma upp på cykeln igen. Dock var hon först tvungen att berätta att hon hette Misen och var sexochetthalvt år. Hon frågade vad jag höll på med. Jag svarade att jag sopade uppfarten fri från grus.
Hennes pappa och jag stod sedan en lång stund och pratade medan Misen satt på sin cykel och höll balansen genom att ha sin ena fot på staketet. Först pratade vi om bilar eftersom han var på gång att köpa en sådan som jag hade. Sedan om hur roligt det är när barnen bor så att de lätt kan ta sig till varandra även när de är små. Han sa då bland annat att; ”ja, nu lär man väl få vänja sig med att Misen far omkring som en hottentott på sin cykel här i byn”. Jag hade då en utläggning om hur vansklig jag tyckte att korsningen Doktor Levins väg – Kurortsvägen är. Att jag sedan en tid tillbaka påpekat för tjänstemän, både inom service- och teknikförvaltningen och bildningsförvaltningen, samt berörda politiker hur utsatta barn (och vuxna) är i just den korsningen. Att många bilister kör alldeles för fort och att sikten i stort sett är helt skymd. Dessutom står det ofta en rad av bilar och ibland långtradare parkerade utmed Kurortsvägen på bägge sidor vilket medför ytterligare begränsningar att se om någon hastigt dyker upp. Jag berättade om min ”dialog” med gatuingenjören som brevledes låtit mig veta att korsningen enligt deras trafiknätsanalys inte tillhörde de högst prioriterade. Enligt prioriteringslistan var det främst olycksdrabbade platser, sedan platser där många barn, äldre och handikappade vistas och till sist det övriga gatunätet som var föremål för trafiksäkerhetsförbättrande åtgärder. När jag sedermera påpekade att de trafikhinder som användes vid en för tillfället nedläggande skola för invandrare skulle lämpa sig ypperligt i Bie fick jag till svar att de redan var bokade att sättas upp på Herrgårdsvägen, en gata i de finare villakvarteren i centralkommunen och att man i det här fallet förbigått prioriteringslistan med hänvisning till att tagit sig ”en viss frihet att med, ledning av sin yrkeskompetens och i egenskap av ansvariga väghållare, prioritera de olika objekten utifrån den angelägenhetsgrad som de bedömer vara den mest riktiga”. Jag nämnde också att jag förevisat gatuingenjören att så kallade fartdämpande hinder med tillhörande skyltar kostar cirka 8000 kronor att införskaffa vilket väl får anses vara en mäkta rimlig kostnad sett i perspektiv till vad en olycka kan betinga samhället. Misens pappa fnyste föraktfullt och tyckte att det var för jäkligt - men ändå typiskt - att det får vara på det viset. Men jag tror inte att han var beredd att ta strid tillsammans med mig. Av någon anledning fick jag intryck av att han inte tyckte att det skulle vara mödan värt. Och han hade säkert däri sina egna skäl.
Misen satt under större senare delen av våran pratstund och bekantade sig med våran katt, Oskar. När hon och hennes pappa fortsatte sin färd bortåt gatan stod jag och mindes hur jag själv genom åren enträget hjälpt mina egna barn att lära sig cykla. Misens hjälm åkte än hit, än dit på hennes huvud där hon ivrigt trampade iväg. Den var antingen för stor eller också behövde den spännas åt för att sitta lite bättre.
Nu står det en tillsalu-skylt nedknackad i marken utanför huset där Misen bodde. Hennes mamma har enligt grannarna inte visat sig ute på flera månader, men någon såg henne bli hämtad med ambulans en sen kväll för några veckor sedan. Ryktet säger att hon då försökt ta sitt liv. Jag såg pappan häromdagen på Willys. Hans blick mötte min för en kort stund - en bråkdel av en sekund - men den stunden verkade som en oändlighet. Misen sexochetthalvt brinner som en eld inom oss. Varför?
Badung! Smällen var omedelbar, kort och koncis. Däcken skrek vid den kraftiga inbromsningen. Sedan blev det alldeles tyst. Cykeln hade kilat sig fast mellan bilen och vägbanan, och var efter att ha släpats en tiotalmeter, totalt demolerad. Hopskrynklad. Misen låg sju meter bakom bilen med både armar och ben förvridna. Hennes huvud och stora delar av hennes kropp badade i en stor pöl av blod som sakta slingrande spred sig nerför gatan.
Dagarna innan hade hon och hennes pappa kommit förbi min garageuppfart på en av deras träningsrundor. Misen hade då råkat köra rakt in i mitt staket då hennes pappa för ett ögonblick släppt taget om pakethållaren. Inget allvarligt hade hänt och hon var ivrig att snabbt komma upp på cykeln igen. Dock var hon först tvungen att berätta att hon hette Misen och var sexochetthalvt år. Hon frågade vad jag höll på med. Jag svarade att jag sopade uppfarten fri från grus.
Hennes pappa och jag stod sedan en lång stund och pratade medan Misen satt på sin cykel och höll balansen genom att ha sin ena fot på staketet. Först pratade vi om bilar eftersom han var på gång att köpa en sådan som jag hade. Sedan om hur roligt det är när barnen bor så att de lätt kan ta sig till varandra även när de är små. Han sa då bland annat att; ”ja, nu lär man väl få vänja sig med att Misen far omkring som en hottentott på sin cykel här i byn”. Jag hade då en utläggning om hur vansklig jag tyckte att korsningen Doktor Levins väg – Kurortsvägen är. Att jag sedan en tid tillbaka påpekat för tjänstemän, både inom service- och teknikförvaltningen och bildningsförvaltningen, samt berörda politiker hur utsatta barn (och vuxna) är i just den korsningen. Att många bilister kör alldeles för fort och att sikten i stort sett är helt skymd. Dessutom står det ofta en rad av bilar och ibland långtradare parkerade utmed Kurortsvägen på bägge sidor vilket medför ytterligare begränsningar att se om någon hastigt dyker upp. Jag berättade om min ”dialog” med gatuingenjören som brevledes låtit mig veta att korsningen enligt deras trafiknätsanalys inte tillhörde de högst prioriterade. Enligt prioriteringslistan var det främst olycksdrabbade platser, sedan platser där många barn, äldre och handikappade vistas och till sist det övriga gatunätet som var föremål för trafiksäkerhetsförbättrande åtgärder. När jag sedermera påpekade att de trafikhinder som användes vid en för tillfället nedläggande skola för invandrare skulle lämpa sig ypperligt i Bie fick jag till svar att de redan var bokade att sättas upp på Herrgårdsvägen, en gata i de finare villakvarteren i centralkommunen och att man i det här fallet förbigått prioriteringslistan med hänvisning till att tagit sig ”en viss frihet att med, ledning av sin yrkeskompetens och i egenskap av ansvariga väghållare, prioritera de olika objekten utifrån den angelägenhetsgrad som de bedömer vara den mest riktiga”. Jag nämnde också att jag förevisat gatuingenjören att så kallade fartdämpande hinder med tillhörande skyltar kostar cirka 8000 kronor att införskaffa vilket väl får anses vara en mäkta rimlig kostnad sett i perspektiv till vad en olycka kan betinga samhället. Misens pappa fnyste föraktfullt och tyckte att det var för jäkligt - men ändå typiskt - att det får vara på det viset. Men jag tror inte att han var beredd att ta strid tillsammans med mig. Av någon anledning fick jag intryck av att han inte tyckte att det skulle vara mödan värt. Och han hade säkert däri sina egna skäl.
Misen satt under större senare delen av våran pratstund och bekantade sig med våran katt, Oskar. När hon och hennes pappa fortsatte sin färd bortåt gatan stod jag och mindes hur jag själv genom åren enträget hjälpt mina egna barn att lära sig cykla. Misens hjälm åkte än hit, än dit på hennes huvud där hon ivrigt trampade iväg. Den var antingen för stor eller också behövde den spännas åt för att sitta lite bättre.
Nu står det en tillsalu-skylt nedknackad i marken utanför huset där Misen bodde. Hennes mamma har enligt grannarna inte visat sig ute på flera månader, men någon såg henne bli hämtad med ambulans en sen kväll för några veckor sedan. Ryktet säger att hon då försökt ta sitt liv. Jag såg pappan häromdagen på Willys. Hans blick mötte min för en kort stund - en bråkdel av en sekund - men den stunden verkade som en oändlighet. Misen sexochetthalvt brinner som en eld inom oss. Varför?
fredag 6 februari 2009
Barnens säkerhet utanför Bie skola
Är säkerheten för barnen i Bie mindre värd än säkerheten för dem som bor på Herrgårdsvägen i centralkommunen? Lars Ramstedt, "gatuingenjör" och avdelningschef för myndigheten för nyproduktion inom service- och teknikförvaltningen i Katrineholms kommun, tycks anse det!
Under sensommaren 2008 framförde jag till Ramstedt önskemål om så kallade fartdämpande hinder utanför Bie skola i korsningen Kurortsvägen-Doktor Levins väg. Detta eftersom; dels biltrafiken emellanåt håller en alldeles för hög hastighet med hänsyn till barn och sikten i korsningen (vilket inte underlättas av att Kurortsvägen används som parkeringsplats för både bilar och långtradare under stora delar av dygnet), dels därför att alla övriga skolor i kommunen på ett eller annat vis har utrustats med någon eller några trafiksäkerhetshöjande hjälpmedel. Detta kan vara i form av nedsatt hastighet, trafiksignaler, fartdämpande hinder och/eller övergångsställen. Behovet vidimerades av Jan Andersson, rektor på Bie skola, och flera Biebor har framhållit att behovet och önskemålet ingalunda är nytt. Det har under årens lopp - dock utan gehör från berörd myndighet - vid upprepade tillfällen framförts önskningar om höjd trafiksäkerhet för de barn som dagligdags tvingas passera över Kurortsvägen på sin väg till och från skolan. I det här fallet berörs även de barn som väntar på sin skolskjuts och givetvis även de som utanför skoltid på ett eller annat vis vistas i området.
Ramstedt svarade: att man inom service- och teknikförvaltningen prioriterar planerade åtgärder enligt en trafiknätsanalys. Denna analys har till syfte att ge besked om hur gatunätet ska användas, vilka trafiksäkerhetsåtgärder som är lämpliga att vidta på olika platser och inte minst hur dessa skall prioriteras. Enligt förordad prioriteringslista skall trafiksäkerhetsåtgärder främst beröra olycksdrabbade platser. I andra hand förordas platser där många barn, äldre och handikappade vistas och i tredje hand det övriga gatunätet. Det torde därmed inte råda några tveksamheter till att korsningen i Bie enligt prioriteringslistan tillhör kategori två.
I samband med min förfrågan föreslog jag att de trafikhinder, som användes utanför den vid tillfället nedläggande Rådmanskolan på Västgötagatan, med fördel skulle kunna användas i Bie (med tillägget att i andra hand se över vad som i övrigt finns i kommunens förråd). Jag har vid senare tillfällen även visat på ett antal exempel på fartdämpande hinder för Ramstedt som kan införskaffas till den förhållandevis anspråkslösa kostnaden av cirka 8 000 kronor - vilket i rimlighetens namn ändå bör ses som en ringa kostnad sett i perspektiv till vad en olycka kan innebära ekonomiskt.
Vid tillfället tog jag även kontakt med utbildningsförvaltningens chef, Ingrid Nandrup, eftersom barns säkerhet till och från skolan lyder under arbetsmiljölagstiftningen samt att berörd skolstyrelse ansvarar för att skolskjutshållplatserna är ändamålsenligt och trafiksäkert utformade (barnen stiger som sagts tidigare på och av skolbussarna invid nämnd korsning). Dessutom informerades de flesta förtroendevalda inom service- och tekniknämnden samt bildningsnämnden om ärendet.
Via mail den 8 december fick jag av Ramstedt veta; att de av mig föreslagna trafikhindren vid Rådmanskolan placerats ut på Herrgårdsvägen! En gata belägen i utkanten av centralkommunen intill den vackra Djulösjön vid Djulökvarn.Min förvåning var givetvis stor och jag efterfrågade omedelbart de dokument som säkerställer att Herrgårdsvägen är mer olycksdrabbad än korsningen Kurortsvägen-Doktor Levins väg. Vilket rimligen borde vara fallet vid efterlevnad av tidigare förevisad trafiknätanalys.
Någon sådan analys var inte genomförd, enligt Ramstedt. Han hänvisade nu i stället till att man inom förvaltningens "samlade yrkeskompetens" gjort bedömningen att trafiksäkerheten för de boende på Herrgårdsvägen i det här fallet var viktigare än för de små barnen i Bie.
Man kan i detta avseende fundera över; dels hur våra makthavare förfogar och fördelar våra gemensamma resurser och vad och vem det är som styr deras handlande, men även över hur vi medborgare ska förhålla oss till att dessa makthavare helt enkelt vid behov anpassar spelreglerna efter egna behag. I det här fallet har man uttryckligen - från början - hänvisat till en viss prioriteringsordning men när det uppdagats oegentligheter omformat den och skapat en helt annan version. Men hur ska då jag - som enkel medborgare - kunna veta vad det är som gäller? Ska jag inte - vid en rak fråga vid kontakt med myndighet - kunna förutsätta ett adekvat svar?
Jo! Givetvis! En myndighet - i besittning av för verksamheten överensstämmande kompetens - ska alltid ge klara och begripliga besked vid kontakt med medborgarna. Dessa besked ska sedan obönhörligen efterlevas och inte stöpas om efter infall när andan faller på såsom Ramstedt i det här fallet har gjort! Han har - initialt - hänvisat till att hans myndighet styrs av vissa föreskrifter vilka han också offentliggjort. När det sedan visat sig att dessa föreskrifter förbigåtts tar han fräckt och ogenerat avstånd från dem genom att egenmäktigt ändra på reglementet.
I det här fallet handlar det om barns säkerhet vid en skola i kommunen.Ramstedt anser uppenbarligen att dessa barns säkerhet är mindre värd än de boendes på Herrgårdsvägen i centralkommunen och styr därför med alla medel över medborgarnas gemensamma disponibla resurser dit. Man kan undra varför och vem kommer härnäst att drabbas av hans nycker?
Under sensommaren 2008 framförde jag till Ramstedt önskemål om så kallade fartdämpande hinder utanför Bie skola i korsningen Kurortsvägen-Doktor Levins väg. Detta eftersom; dels biltrafiken emellanåt håller en alldeles för hög hastighet med hänsyn till barn och sikten i korsningen (vilket inte underlättas av att Kurortsvägen används som parkeringsplats för både bilar och långtradare under stora delar av dygnet), dels därför att alla övriga skolor i kommunen på ett eller annat vis har utrustats med någon eller några trafiksäkerhetshöjande hjälpmedel. Detta kan vara i form av nedsatt hastighet, trafiksignaler, fartdämpande hinder och/eller övergångsställen. Behovet vidimerades av Jan Andersson, rektor på Bie skola, och flera Biebor har framhållit att behovet och önskemålet ingalunda är nytt. Det har under årens lopp - dock utan gehör från berörd myndighet - vid upprepade tillfällen framförts önskningar om höjd trafiksäkerhet för de barn som dagligdags tvingas passera över Kurortsvägen på sin väg till och från skolan. I det här fallet berörs även de barn som väntar på sin skolskjuts och givetvis även de som utanför skoltid på ett eller annat vis vistas i området.
Ramstedt svarade: att man inom service- och teknikförvaltningen prioriterar planerade åtgärder enligt en trafiknätsanalys. Denna analys har till syfte att ge besked om hur gatunätet ska användas, vilka trafiksäkerhetsåtgärder som är lämpliga att vidta på olika platser och inte minst hur dessa skall prioriteras. Enligt förordad prioriteringslista skall trafiksäkerhetsåtgärder främst beröra olycksdrabbade platser. I andra hand förordas platser där många barn, äldre och handikappade vistas och i tredje hand det övriga gatunätet. Det torde därmed inte råda några tveksamheter till att korsningen i Bie enligt prioriteringslistan tillhör kategori två.
I samband med min förfrågan föreslog jag att de trafikhinder, som användes utanför den vid tillfället nedläggande Rådmanskolan på Västgötagatan, med fördel skulle kunna användas i Bie (med tillägget att i andra hand se över vad som i övrigt finns i kommunens förråd). Jag har vid senare tillfällen även visat på ett antal exempel på fartdämpande hinder för Ramstedt som kan införskaffas till den förhållandevis anspråkslösa kostnaden av cirka 8 000 kronor - vilket i rimlighetens namn ändå bör ses som en ringa kostnad sett i perspektiv till vad en olycka kan innebära ekonomiskt.
Vid tillfället tog jag även kontakt med utbildningsförvaltningens chef, Ingrid Nandrup, eftersom barns säkerhet till och från skolan lyder under arbetsmiljölagstiftningen samt att berörd skolstyrelse ansvarar för att skolskjutshållplatserna är ändamålsenligt och trafiksäkert utformade (barnen stiger som sagts tidigare på och av skolbussarna invid nämnd korsning). Dessutom informerades de flesta förtroendevalda inom service- och tekniknämnden samt bildningsnämnden om ärendet.
Via mail den 8 december fick jag av Ramstedt veta; att de av mig föreslagna trafikhindren vid Rådmanskolan placerats ut på Herrgårdsvägen! En gata belägen i utkanten av centralkommunen intill den vackra Djulösjön vid Djulökvarn.Min förvåning var givetvis stor och jag efterfrågade omedelbart de dokument som säkerställer att Herrgårdsvägen är mer olycksdrabbad än korsningen Kurortsvägen-Doktor Levins väg. Vilket rimligen borde vara fallet vid efterlevnad av tidigare förevisad trafiknätanalys.
Någon sådan analys var inte genomförd, enligt Ramstedt. Han hänvisade nu i stället till att man inom förvaltningens "samlade yrkeskompetens" gjort bedömningen att trafiksäkerheten för de boende på Herrgårdsvägen i det här fallet var viktigare än för de små barnen i Bie.
Man kan i detta avseende fundera över; dels hur våra makthavare förfogar och fördelar våra gemensamma resurser och vad och vem det är som styr deras handlande, men även över hur vi medborgare ska förhålla oss till att dessa makthavare helt enkelt vid behov anpassar spelreglerna efter egna behag. I det här fallet har man uttryckligen - från början - hänvisat till en viss prioriteringsordning men när det uppdagats oegentligheter omformat den och skapat en helt annan version. Men hur ska då jag - som enkel medborgare - kunna veta vad det är som gäller? Ska jag inte - vid en rak fråga vid kontakt med myndighet - kunna förutsätta ett adekvat svar?
Jo! Givetvis! En myndighet - i besittning av för verksamheten överensstämmande kompetens - ska alltid ge klara och begripliga besked vid kontakt med medborgarna. Dessa besked ska sedan obönhörligen efterlevas och inte stöpas om efter infall när andan faller på såsom Ramstedt i det här fallet har gjort! Han har - initialt - hänvisat till att hans myndighet styrs av vissa föreskrifter vilka han också offentliggjort. När det sedan visat sig att dessa föreskrifter förbigåtts tar han fräckt och ogenerat avstånd från dem genom att egenmäktigt ändra på reglementet.
I det här fallet handlar det om barns säkerhet vid en skola i kommunen.Ramstedt anser uppenbarligen att dessa barns säkerhet är mindre värd än de boendes på Herrgårdsvägen i centralkommunen och styr därför med alla medel över medborgarnas gemensamma disponibla resurser dit. Man kan undra varför och vem kommer härnäst att drabbas av hans nycker?
onsdag 4 februari 2009
Självinsiktens paradox
Jag dagtingar med min trovärdighet. Jag sviker mina ideal, min inre övertygelse, mitt samvete - och dras allt längre ner i en spiral av ökat självförakt vilket i sin tur leder till en allt större distinktion mellan den jag framstår att vara och den jag verkligen är. Numera sker dock detta med mitt medvetande, men länge framstod det som en ständigt molande odefinierbar, subtil känsla av obehag. Ett obehag som kräver oupphörlig kamp för att avhållas från just – medvetandet. Men jag är ju så förbannat rädd för att möta mig själv!
Jag säger så självklart att jag värnar om barnen, de gamla, de svaga i samhället – och givetvis gör jag också det – innerst inne i min medvetenhet. Men vid de tillfällen då jag verkligen får möjlighet till att uttrycka mina normer - i åsikter eller praktisk handling - tar jag av någon ”outgrundlig” anledning oftast minsta motståndets väg och väljer att framstå som en opålitlig kappvändare och svågerpolitiker. Men jag är ju så förbannat rädd att hamna utanför människosläktets flock och gemenskap!
Min huvudsakliga vakna tid går åt till bekymmer över den negativa samhällsutvecklingen. Jag våndas över mina barn och barnbarns framtid, över deras möjligheter till att anpassas till kommande livsmiljöer och grunnar på till vilka livsmiljöer de ämnas anpassas till. Jag förblindas och förhindras av samtidens dystopi - till egen påverkan och tradering av kunskaper, lärdomar och goda mönster. Trots att jag vet; att mitt liv på jorden och i tiden är strikt begränsat och endast kommer att vara spårbart i högst två generationer fram. Mitt sunda förnuft säger mig att jag under min levnad borde vara mer mån om mina möjligheter till att påverka goda framtida livsbetingelser - utan egen vinning. Att det inte är ondskan utan tystnaden och resignationen bland de goda som är det kritiska i samhällsutvecklingen. Men jag har ju så förbannat svårt att visa min rädsla och svaghet!
Jag lever nuet i egoism och självupptagenhet, i en dröm mellan det som har varit och en bild av det som ska komma. Det förgångna är ständigt närvarande och oåterkalleligt men tillfredsställer min tillflykt med trygghet när den närvarande stunden känns alltför ängsligt påträngande. Min historia och mina möten uppfyller mig liksom din historia och dina möten uppfyller dig! Jag har präglats av min omgivning och jag kommer att prägla de som kommer i min närhet framöver liksom du har präglats av din omgivning och kommer att prägla de som kommer i din närhet framöver. Framtiden tillhör oss - bara delvis - men berör oss och kan formas av oss - i nuet - till sin helhet. Men det är ju så förbannat svårt att bryta livsmönster!
Jag säger så självklart att jag värnar om barnen, de gamla, de svaga i samhället – och givetvis gör jag också det – innerst inne i min medvetenhet. Men vid de tillfällen då jag verkligen får möjlighet till att uttrycka mina normer - i åsikter eller praktisk handling - tar jag av någon ”outgrundlig” anledning oftast minsta motståndets väg och väljer att framstå som en opålitlig kappvändare och svågerpolitiker. Men jag är ju så förbannat rädd att hamna utanför människosläktets flock och gemenskap!
Min huvudsakliga vakna tid går åt till bekymmer över den negativa samhällsutvecklingen. Jag våndas över mina barn och barnbarns framtid, över deras möjligheter till att anpassas till kommande livsmiljöer och grunnar på till vilka livsmiljöer de ämnas anpassas till. Jag förblindas och förhindras av samtidens dystopi - till egen påverkan och tradering av kunskaper, lärdomar och goda mönster. Trots att jag vet; att mitt liv på jorden och i tiden är strikt begränsat och endast kommer att vara spårbart i högst två generationer fram. Mitt sunda förnuft säger mig att jag under min levnad borde vara mer mån om mina möjligheter till att påverka goda framtida livsbetingelser - utan egen vinning. Att det inte är ondskan utan tystnaden och resignationen bland de goda som är det kritiska i samhällsutvecklingen. Men jag har ju så förbannat svårt att visa min rädsla och svaghet!
Jag lever nuet i egoism och självupptagenhet, i en dröm mellan det som har varit och en bild av det som ska komma. Det förgångna är ständigt närvarande och oåterkalleligt men tillfredsställer min tillflykt med trygghet när den närvarande stunden känns alltför ängsligt påträngande. Min historia och mina möten uppfyller mig liksom din historia och dina möten uppfyller dig! Jag har präglats av min omgivning och jag kommer att prägla de som kommer i min närhet framöver liksom du har präglats av din omgivning och kommer att prägla de som kommer i din närhet framöver. Framtiden tillhör oss - bara delvis - men berör oss och kan formas av oss - i nuet - till sin helhet. Men det är ju så förbannat svårt att bryta livsmönster!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
