Stefan Magnusson, vd för Orusttrafiken har - via mail - svarat på min kritik angående skicket på vissa stadsbussar i Katrineholm.
Hej Kenneth,
Enligt uppgift från vår depåchef i Katrineholm var detta en buss från oss. Det är inte acceptabelt att sätta en buss i trafik med borttagna säten. Vi ser över rutinerna i Katrineholm och ber samtidigt om ursäkt för vårt förfarande och det skall inte upprepas. För övrigt vill jag bara meddela att vi som företag arbetar mycket med förebyggande våld och vandalisering genom att besöka skolor, verka i olika samhällsgrupper (polis, nattvandrare med mera). Detta arbete är på många håll framgångsrikt men Du skall veta att vi ibland för en ojämn kamp där vandaliseringen är till art och omfattning att de flesta människor inte skulle tro det var möjligt. Detta är ingen ursäkt, vi har ett trafiksäkerhetsansvar som Du mycket riktigt påtalar. Är situationen så allvarlig att vi inte med rimlig insats av reservmaterial klarar att köra linjen tvingas vi i värsta fall att inställa turen.
Med vänlig hälsning
Orusttrafiken AB
Stefan Magnusson
VD
torsdag 26 februari 2009
tisdag 24 februari 2009
Katrineholms stadsbussar (replik)
I dagens Katrineholms-kuriren svarar Jan Brobeck, chaufför på Swebus, på min insändare - publicerad i lördags. http://www.kkuriren.se/kkuriren/standard_artikel.php Brobeck hyser tveksamhet till om min kritik verkligen stämmer.
Faktum är: att jag onsdagen den 18 februari klockan 10:32 tog lokaltrafikens buss 3 från Duveholmshallen mot centrum tillsammans med min yngsta dotter. Då hon - liksom många andra barn då de kommer ombord på en buss – i sin iver sprang bakåt i gången var hon ytterst nära att falla handlöst över de vassa metallföremål som jag nämnde i min insändare. Det var dessutom inte ett säte – som Brobeck vill göra gällande - utan fem som var bortslitna! Faktum är också att jag kontaktat länstrafikens chef, Conny Strand, som dock inte behagat ge något svar på frågan; Varför kör länstrafiken omkring med trasiga bussar i Katrineholm? Jag hyser emellertid farhågor över att även han skulle komma med liktydiga floskler som Brobeck om han förmådde svara.
Utan att ha någon insikt i hur upphandlingsavtalet mellan Länstrafiken och ansvarigt bussbolag ser ut anser jag, tvärtemot Brobeck, att ansvaret över säkerheten i bussarna ligger hos just Länstrafiken och detta bussbolag. Att – som Brobeck - skylla på ungdomars allmänna vandalism är, enligt mig, att inte inse problemet! En allvarlig olycka kommer att inträffa om inte sätena sitter på sina platser!
Själv har jag ansvaret i min bil och ser därför till att de som åker med mig uppför sig enligt mina direktiv och att säkerheten är fullgod. Om inte bussbolagens chaufförer kan upprätthålla ordning i sina bussar i enlighet med gängse normer (vilka dessa nu kan vara) – bör man kanske fundera över vad det beror på och vad man i så fall kan göra åt det! Kanske kan Länstrafiken och bussbolagen arbeta mer förebyggande i stället för att med Döbelnsmedicin Otrutet bruka skattebetalarnas pengar till reparationer efter förstörelse. Allra helst då det som nu visar sig att de ekonomiska resurserna inte ens räcker till det allra nödvändigaste – sett ur säkerhetssynpunkt!
Slutligen kan man – som Brobeck så insiktsfullt uttalar – tycka illa om mycket här i världen och kanske till och med lite föraktfullt fnysa åt problem som detta. Men det fyller sitt syfte såtillvida att uppenbara brister klarläggs och att personer som Brobeck till synes ”går i taket” över dem. Men det är givetvis upp till var och en att efter eget omdöme göra sin egen värdering över dess betydelse. För mig kvarstår dock frågan; Varför kör länstrafiken och ansvarigt bussbolag omkring med trasiga bussar i Katrineholm då dessa uppenbarligen utgör en säkerhetsrisk för passagerarna? Den här gången var det min dotter som höll på att spetsas. Vems tur är det när den verkliga olyckan inträffar?
Faktum är: att jag onsdagen den 18 februari klockan 10:32 tog lokaltrafikens buss 3 från Duveholmshallen mot centrum tillsammans med min yngsta dotter. Då hon - liksom många andra barn då de kommer ombord på en buss – i sin iver sprang bakåt i gången var hon ytterst nära att falla handlöst över de vassa metallföremål som jag nämnde i min insändare. Det var dessutom inte ett säte – som Brobeck vill göra gällande - utan fem som var bortslitna! Faktum är också att jag kontaktat länstrafikens chef, Conny Strand, som dock inte behagat ge något svar på frågan; Varför kör länstrafiken omkring med trasiga bussar i Katrineholm? Jag hyser emellertid farhågor över att även han skulle komma med liktydiga floskler som Brobeck om han förmådde svara.
Utan att ha någon insikt i hur upphandlingsavtalet mellan Länstrafiken och ansvarigt bussbolag ser ut anser jag, tvärtemot Brobeck, att ansvaret över säkerheten i bussarna ligger hos just Länstrafiken och detta bussbolag. Att – som Brobeck - skylla på ungdomars allmänna vandalism är, enligt mig, att inte inse problemet! En allvarlig olycka kommer att inträffa om inte sätena sitter på sina platser!
Själv har jag ansvaret i min bil och ser därför till att de som åker med mig uppför sig enligt mina direktiv och att säkerheten är fullgod. Om inte bussbolagens chaufförer kan upprätthålla ordning i sina bussar i enlighet med gängse normer (vilka dessa nu kan vara) – bör man kanske fundera över vad det beror på och vad man i så fall kan göra åt det! Kanske kan Länstrafiken och bussbolagen arbeta mer förebyggande i stället för att med Döbelnsmedicin Otrutet bruka skattebetalarnas pengar till reparationer efter förstörelse. Allra helst då det som nu visar sig att de ekonomiska resurserna inte ens räcker till det allra nödvändigaste – sett ur säkerhetssynpunkt!
Slutligen kan man – som Brobeck så insiktsfullt uttalar – tycka illa om mycket här i världen och kanske till och med lite föraktfullt fnysa åt problem som detta. Men det fyller sitt syfte såtillvida att uppenbara brister klarläggs och att personer som Brobeck till synes ”går i taket” över dem. Men det är givetvis upp till var och en att efter eget omdöme göra sin egen värdering över dess betydelse. För mig kvarstår dock frågan; Varför kör länstrafiken och ansvarigt bussbolag omkring med trasiga bussar i Katrineholm då dessa uppenbarligen utgör en säkerhetsrisk för passagerarna? Den här gången var det min dotter som höll på att spetsas. Vems tur är det när den verkliga olyckan inträffar?
torsdag 19 februari 2009
Katrineholms stadsbussar
I Katrineholm - Sveriges lustgård - transporterar länstrafiken lokalbefolkningen i kraftigt vanskötta rishögar. Och tar betalt för det! Både genom skatter och genom taxor! Säten har slitits bort och interiören kan utan större fantasi liknas vid slumområdets förfall. Vem står för omkostnaden då barn, handikappad, äldre eller vemsomhelst skadar sig på utskjutande vassa metallföremål? Vilken omsorg om underhåll har länstrafiken i övriga delar av sitt bussbestånd? Är bussarna potentiella brandbomber? Är de överhuvud taget besiktigade? Det är hursomhelst häpnadsväckande dålig stil av länstrafiken och Landstinget att inte värdesätta sina kunder
bättre!
bättre!
tisdag 10 februari 2009
Byggavtalet för Aquarena
För nio år sedan byggde Katrineholms kommun ut sitt badhus med en så kallad aquarenadel. Den innehöll förutom två vattenrutschbanor även en minipool för de allra minsta barnen samt bord och stolar där besökare kunde koppla av med medhavd matsäck. Sedan ett år tillbaka är dock aquarenadelen stängd och i det närmaste totalt nedmonterad på grund av mögelskador i väggarna. Kommunen ligger sedan dess i en tvistande process med byggföretaget Tegelstaden som byggde aquarenadelen.
Enligt tidningen byggvärlden 15 oktober, 2008 http://www.byggvarlden.se/ekonomi/article428587.ece skyller Tegelstaden på att personalen använt högtryckssprutor på väggarna som därmed gett upphov till att ångspärren inte hållit tätt. Lars T Eriksson, vd på KFAB (Katrineholms fastighets AB), menar dock att detta inte bär skuld till skadorna och hoppas att reparationerna ska rymmas inom garantin för dolda fel.
Fritidschef Jonas Thorsell anser däremot att felet visst kan ligga i väggarnas utformning och menar att ”kommunens tjänstemän borde reagerat på väggarnas utformning när Aquarena byggdes”. ”- Hade jag jobbat här då och fått se konstruktionen hade jag inte varit nöjd med den tekniska utformningen på väggarna”, säger han.
Hela historien är patetisk! Barnfamiljer och ungdomar väljer (tvingas) numera att ta sig till närliggande kommuners anläggningar eller att helt enkelt avstå från bad. Kostnaden för att hålla aquarenadelen stängd uppgår till miljontals kronor om året. Kommunen väljer dessutom att processa mot byggföretaget Tegelstaden och endast gudarna vet vad denna tvist i slutändan kommer att betinga oss skattebetalare i form av kronor och ören. Borde inte kommunens politiker och tjänstemän först – med hjälp av adekvat juridisk rådgivning – inta en enhällig ställning i frågan? Vet Eriksson något som Thorsell inte vet och tvärtom? Vid gemensamma intressen kan det vara värt att försöka kommunicera!
Sedan ett par månader tillbaka har jag vid ett flertal tillfällen efterfrågat byggavtalet som kommunen tecknat med Tegelstaden inför byggandet av Aquarena; Utan framgång.
Det skulle, enligt mig, vara intressant att ta reda på ifall byggkostnaden står i paritet till vad man kan förvänta sig kvalitetsmässigt och även jämföra Aquarena med liknande byggprojekt för att se om byggkostnaden var rimlig.
Nu väljer man dock från kommunens sida att förvägra mig detta avtal. Man kan undra varför?
Enligt tidningen byggvärlden 15 oktober, 2008 http://www.byggvarlden.se/ekonomi/article428587.ece skyller Tegelstaden på att personalen använt högtryckssprutor på väggarna som därmed gett upphov till att ångspärren inte hållit tätt. Lars T Eriksson, vd på KFAB (Katrineholms fastighets AB), menar dock att detta inte bär skuld till skadorna och hoppas att reparationerna ska rymmas inom garantin för dolda fel.
Fritidschef Jonas Thorsell anser däremot att felet visst kan ligga i väggarnas utformning och menar att ”kommunens tjänstemän borde reagerat på väggarnas utformning när Aquarena byggdes”. ”- Hade jag jobbat här då och fått se konstruktionen hade jag inte varit nöjd med den tekniska utformningen på väggarna”, säger han.
Hela historien är patetisk! Barnfamiljer och ungdomar väljer (tvingas) numera att ta sig till närliggande kommuners anläggningar eller att helt enkelt avstå från bad. Kostnaden för att hålla aquarenadelen stängd uppgår till miljontals kronor om året. Kommunen väljer dessutom att processa mot byggföretaget Tegelstaden och endast gudarna vet vad denna tvist i slutändan kommer att betinga oss skattebetalare i form av kronor och ören. Borde inte kommunens politiker och tjänstemän först – med hjälp av adekvat juridisk rådgivning – inta en enhällig ställning i frågan? Vet Eriksson något som Thorsell inte vet och tvärtom? Vid gemensamma intressen kan det vara värt att försöka kommunicera!
Sedan ett par månader tillbaka har jag vid ett flertal tillfällen efterfrågat byggavtalet som kommunen tecknat med Tegelstaden inför byggandet av Aquarena; Utan framgång.
Det skulle, enligt mig, vara intressant att ta reda på ifall byggkostnaden står i paritet till vad man kan förvänta sig kvalitetsmässigt och även jämföra Aquarena med liknande byggprojekt för att se om byggkostnaden var rimlig.
Nu väljer man dock från kommunens sida att förvägra mig detta avtal. Man kan undra varför?
Misen sexochetthalvt
Det var en av försommarens första varma dagar. Uppemot tjugo grader i luften och vindstilla. På en lilavit tolvtummare kom hon vingligt cyklande från Doktor Levins väg ner mot korsningen vid Bie skola och Kurortsvägen. Efter en dryg veckas intensiv träning varje kväll, där hennes pappa hjälpt henne att hålla balansen genom ett fast grepp om pakethållaren, var hon nu ute på sin första cykeltur på egen hand. Hon hade olovandes gett sig av utan att mamma hade sett henne efter att ha intagit ett snabbt mellanmål direkt efter förskolan. Målet var att ta sig till Anna, hennes bästa kompis, som bodde på andra sidan skolan cirka trehundra meter bort. Detta hade hon bestämt redan tidigare på dagen utan att säga något till Anna. Det skulle bli en överraskning. Hennes händer höll ett stadigt grepp om handtagen på styret. Det var ett grönt och ett rött handtag, och hon hade av sin pappa fått lära sig att det gröna handtaget satt på höger sida och det röda på vänster. Hon tänkte på bland annat det - och minst femton andra saker medan hon cyklade med tungan balanserandes utanför munnen, än var den till vänster, än till höger, beroendes på åt vilket håll cykeln for i sina yviga svängar. Blicken var fast förankrad i vägbanan precis framför framhjulet och inte, som hennes pappa hade lärt henne, ett tiotal meter framåt i vägbanan. Givetvis hade hon också i sin iver glömt pappas förmaningar om hur viktigt det är att skydda sitt huvud med hjälm när man cyklar, men det hade å andra sidan inte spelat någon roll den här dagen i alla fall.
Badung! Smällen var omedelbar, kort och koncis. Däcken skrek vid den kraftiga inbromsningen. Sedan blev det alldeles tyst. Cykeln hade kilat sig fast mellan bilen och vägbanan, och var efter att ha släpats en tiotalmeter, totalt demolerad. Hopskrynklad. Misen låg sju meter bakom bilen med både armar och ben förvridna. Hennes huvud och stora delar av hennes kropp badade i en stor pöl av blod som sakta slingrande spred sig nerför gatan.
Dagarna innan hade hon och hennes pappa kommit förbi min garageuppfart på en av deras träningsrundor. Misen hade då råkat köra rakt in i mitt staket då hennes pappa för ett ögonblick släppt taget om pakethållaren. Inget allvarligt hade hänt och hon var ivrig att snabbt komma upp på cykeln igen. Dock var hon först tvungen att berätta att hon hette Misen och var sexochetthalvt år. Hon frågade vad jag höll på med. Jag svarade att jag sopade uppfarten fri från grus.
Hennes pappa och jag stod sedan en lång stund och pratade medan Misen satt på sin cykel och höll balansen genom att ha sin ena fot på staketet. Först pratade vi om bilar eftersom han var på gång att köpa en sådan som jag hade. Sedan om hur roligt det är när barnen bor så att de lätt kan ta sig till varandra även när de är små. Han sa då bland annat att; ”ja, nu lär man väl få vänja sig med att Misen far omkring som en hottentott på sin cykel här i byn”. Jag hade då en utläggning om hur vansklig jag tyckte att korsningen Doktor Levins väg – Kurortsvägen är. Att jag sedan en tid tillbaka påpekat för tjänstemän, både inom service- och teknikförvaltningen och bildningsförvaltningen, samt berörda politiker hur utsatta barn (och vuxna) är i just den korsningen. Att många bilister kör alldeles för fort och att sikten i stort sett är helt skymd. Dessutom står det ofta en rad av bilar och ibland långtradare parkerade utmed Kurortsvägen på bägge sidor vilket medför ytterligare begränsningar att se om någon hastigt dyker upp. Jag berättade om min ”dialog” med gatuingenjören som brevledes låtit mig veta att korsningen enligt deras trafiknätsanalys inte tillhörde de högst prioriterade. Enligt prioriteringslistan var det främst olycksdrabbade platser, sedan platser där många barn, äldre och handikappade vistas och till sist det övriga gatunätet som var föremål för trafiksäkerhetsförbättrande åtgärder. När jag sedermera påpekade att de trafikhinder som användes vid en för tillfället nedläggande skola för invandrare skulle lämpa sig ypperligt i Bie fick jag till svar att de redan var bokade att sättas upp på Herrgårdsvägen, en gata i de finare villakvarteren i centralkommunen och att man i det här fallet förbigått prioriteringslistan med hänvisning till att tagit sig ”en viss frihet att med, ledning av sin yrkeskompetens och i egenskap av ansvariga väghållare, prioritera de olika objekten utifrån den angelägenhetsgrad som de bedömer vara den mest riktiga”. Jag nämnde också att jag förevisat gatuingenjören att så kallade fartdämpande hinder med tillhörande skyltar kostar cirka 8000 kronor att införskaffa vilket väl får anses vara en mäkta rimlig kostnad sett i perspektiv till vad en olycka kan betinga samhället. Misens pappa fnyste föraktfullt och tyckte att det var för jäkligt - men ändå typiskt - att det får vara på det viset. Men jag tror inte att han var beredd att ta strid tillsammans med mig. Av någon anledning fick jag intryck av att han inte tyckte att det skulle vara mödan värt. Och han hade säkert däri sina egna skäl.
Misen satt under större senare delen av våran pratstund och bekantade sig med våran katt, Oskar. När hon och hennes pappa fortsatte sin färd bortåt gatan stod jag och mindes hur jag själv genom åren enträget hjälpt mina egna barn att lära sig cykla. Misens hjälm åkte än hit, än dit på hennes huvud där hon ivrigt trampade iväg. Den var antingen för stor eller också behövde den spännas åt för att sitta lite bättre.
Nu står det en tillsalu-skylt nedknackad i marken utanför huset där Misen bodde. Hennes mamma har enligt grannarna inte visat sig ute på flera månader, men någon såg henne bli hämtad med ambulans en sen kväll för några veckor sedan. Ryktet säger att hon då försökt ta sitt liv. Jag såg pappan häromdagen på Willys. Hans blick mötte min för en kort stund - en bråkdel av en sekund - men den stunden verkade som en oändlighet. Misen sexochetthalvt brinner som en eld inom oss. Varför?
Badung! Smällen var omedelbar, kort och koncis. Däcken skrek vid den kraftiga inbromsningen. Sedan blev det alldeles tyst. Cykeln hade kilat sig fast mellan bilen och vägbanan, och var efter att ha släpats en tiotalmeter, totalt demolerad. Hopskrynklad. Misen låg sju meter bakom bilen med både armar och ben förvridna. Hennes huvud och stora delar av hennes kropp badade i en stor pöl av blod som sakta slingrande spred sig nerför gatan.
Dagarna innan hade hon och hennes pappa kommit förbi min garageuppfart på en av deras träningsrundor. Misen hade då råkat köra rakt in i mitt staket då hennes pappa för ett ögonblick släppt taget om pakethållaren. Inget allvarligt hade hänt och hon var ivrig att snabbt komma upp på cykeln igen. Dock var hon först tvungen att berätta att hon hette Misen och var sexochetthalvt år. Hon frågade vad jag höll på med. Jag svarade att jag sopade uppfarten fri från grus.
Hennes pappa och jag stod sedan en lång stund och pratade medan Misen satt på sin cykel och höll balansen genom att ha sin ena fot på staketet. Först pratade vi om bilar eftersom han var på gång att köpa en sådan som jag hade. Sedan om hur roligt det är när barnen bor så att de lätt kan ta sig till varandra även när de är små. Han sa då bland annat att; ”ja, nu lär man väl få vänja sig med att Misen far omkring som en hottentott på sin cykel här i byn”. Jag hade då en utläggning om hur vansklig jag tyckte att korsningen Doktor Levins väg – Kurortsvägen är. Att jag sedan en tid tillbaka påpekat för tjänstemän, både inom service- och teknikförvaltningen och bildningsförvaltningen, samt berörda politiker hur utsatta barn (och vuxna) är i just den korsningen. Att många bilister kör alldeles för fort och att sikten i stort sett är helt skymd. Dessutom står det ofta en rad av bilar och ibland långtradare parkerade utmed Kurortsvägen på bägge sidor vilket medför ytterligare begränsningar att se om någon hastigt dyker upp. Jag berättade om min ”dialog” med gatuingenjören som brevledes låtit mig veta att korsningen enligt deras trafiknätsanalys inte tillhörde de högst prioriterade. Enligt prioriteringslistan var det främst olycksdrabbade platser, sedan platser där många barn, äldre och handikappade vistas och till sist det övriga gatunätet som var föremål för trafiksäkerhetsförbättrande åtgärder. När jag sedermera påpekade att de trafikhinder som användes vid en för tillfället nedläggande skola för invandrare skulle lämpa sig ypperligt i Bie fick jag till svar att de redan var bokade att sättas upp på Herrgårdsvägen, en gata i de finare villakvarteren i centralkommunen och att man i det här fallet förbigått prioriteringslistan med hänvisning till att tagit sig ”en viss frihet att med, ledning av sin yrkeskompetens och i egenskap av ansvariga väghållare, prioritera de olika objekten utifrån den angelägenhetsgrad som de bedömer vara den mest riktiga”. Jag nämnde också att jag förevisat gatuingenjören att så kallade fartdämpande hinder med tillhörande skyltar kostar cirka 8000 kronor att införskaffa vilket väl får anses vara en mäkta rimlig kostnad sett i perspektiv till vad en olycka kan betinga samhället. Misens pappa fnyste föraktfullt och tyckte att det var för jäkligt - men ändå typiskt - att det får vara på det viset. Men jag tror inte att han var beredd att ta strid tillsammans med mig. Av någon anledning fick jag intryck av att han inte tyckte att det skulle vara mödan värt. Och han hade säkert däri sina egna skäl.
Misen satt under större senare delen av våran pratstund och bekantade sig med våran katt, Oskar. När hon och hennes pappa fortsatte sin färd bortåt gatan stod jag och mindes hur jag själv genom åren enträget hjälpt mina egna barn att lära sig cykla. Misens hjälm åkte än hit, än dit på hennes huvud där hon ivrigt trampade iväg. Den var antingen för stor eller också behövde den spännas åt för att sitta lite bättre.
Nu står det en tillsalu-skylt nedknackad i marken utanför huset där Misen bodde. Hennes mamma har enligt grannarna inte visat sig ute på flera månader, men någon såg henne bli hämtad med ambulans en sen kväll för några veckor sedan. Ryktet säger att hon då försökt ta sitt liv. Jag såg pappan häromdagen på Willys. Hans blick mötte min för en kort stund - en bråkdel av en sekund - men den stunden verkade som en oändlighet. Misen sexochetthalvt brinner som en eld inom oss. Varför?
fredag 6 februari 2009
Barnens säkerhet utanför Bie skola
Är säkerheten för barnen i Bie mindre värd än säkerheten för dem som bor på Herrgårdsvägen i centralkommunen? Lars Ramstedt, "gatuingenjör" och avdelningschef för myndigheten för nyproduktion inom service- och teknikförvaltningen i Katrineholms kommun, tycks anse det!
Under sensommaren 2008 framförde jag till Ramstedt önskemål om så kallade fartdämpande hinder utanför Bie skola i korsningen Kurortsvägen-Doktor Levins väg. Detta eftersom; dels biltrafiken emellanåt håller en alldeles för hög hastighet med hänsyn till barn och sikten i korsningen (vilket inte underlättas av att Kurortsvägen används som parkeringsplats för både bilar och långtradare under stora delar av dygnet), dels därför att alla övriga skolor i kommunen på ett eller annat vis har utrustats med någon eller några trafiksäkerhetshöjande hjälpmedel. Detta kan vara i form av nedsatt hastighet, trafiksignaler, fartdämpande hinder och/eller övergångsställen. Behovet vidimerades av Jan Andersson, rektor på Bie skola, och flera Biebor har framhållit att behovet och önskemålet ingalunda är nytt. Det har under årens lopp - dock utan gehör från berörd myndighet - vid upprepade tillfällen framförts önskningar om höjd trafiksäkerhet för de barn som dagligdags tvingas passera över Kurortsvägen på sin väg till och från skolan. I det här fallet berörs även de barn som väntar på sin skolskjuts och givetvis även de som utanför skoltid på ett eller annat vis vistas i området.
Ramstedt svarade: att man inom service- och teknikförvaltningen prioriterar planerade åtgärder enligt en trafiknätsanalys. Denna analys har till syfte att ge besked om hur gatunätet ska användas, vilka trafiksäkerhetsåtgärder som är lämpliga att vidta på olika platser och inte minst hur dessa skall prioriteras. Enligt förordad prioriteringslista skall trafiksäkerhetsåtgärder främst beröra olycksdrabbade platser. I andra hand förordas platser där många barn, äldre och handikappade vistas och i tredje hand det övriga gatunätet. Det torde därmed inte råda några tveksamheter till att korsningen i Bie enligt prioriteringslistan tillhör kategori två.
I samband med min förfrågan föreslog jag att de trafikhinder, som användes utanför den vid tillfället nedläggande Rådmanskolan på Västgötagatan, med fördel skulle kunna användas i Bie (med tillägget att i andra hand se över vad som i övrigt finns i kommunens förråd). Jag har vid senare tillfällen även visat på ett antal exempel på fartdämpande hinder för Ramstedt som kan införskaffas till den förhållandevis anspråkslösa kostnaden av cirka 8 000 kronor - vilket i rimlighetens namn ändå bör ses som en ringa kostnad sett i perspektiv till vad en olycka kan innebära ekonomiskt.
Vid tillfället tog jag även kontakt med utbildningsförvaltningens chef, Ingrid Nandrup, eftersom barns säkerhet till och från skolan lyder under arbetsmiljölagstiftningen samt att berörd skolstyrelse ansvarar för att skolskjutshållplatserna är ändamålsenligt och trafiksäkert utformade (barnen stiger som sagts tidigare på och av skolbussarna invid nämnd korsning). Dessutom informerades de flesta förtroendevalda inom service- och tekniknämnden samt bildningsnämnden om ärendet.
Via mail den 8 december fick jag av Ramstedt veta; att de av mig föreslagna trafikhindren vid Rådmanskolan placerats ut på Herrgårdsvägen! En gata belägen i utkanten av centralkommunen intill den vackra Djulösjön vid Djulökvarn.Min förvåning var givetvis stor och jag efterfrågade omedelbart de dokument som säkerställer att Herrgårdsvägen är mer olycksdrabbad än korsningen Kurortsvägen-Doktor Levins väg. Vilket rimligen borde vara fallet vid efterlevnad av tidigare förevisad trafiknätanalys.
Någon sådan analys var inte genomförd, enligt Ramstedt. Han hänvisade nu i stället till att man inom förvaltningens "samlade yrkeskompetens" gjort bedömningen att trafiksäkerheten för de boende på Herrgårdsvägen i det här fallet var viktigare än för de små barnen i Bie.
Man kan i detta avseende fundera över; dels hur våra makthavare förfogar och fördelar våra gemensamma resurser och vad och vem det är som styr deras handlande, men även över hur vi medborgare ska förhålla oss till att dessa makthavare helt enkelt vid behov anpassar spelreglerna efter egna behag. I det här fallet har man uttryckligen - från början - hänvisat till en viss prioriteringsordning men när det uppdagats oegentligheter omformat den och skapat en helt annan version. Men hur ska då jag - som enkel medborgare - kunna veta vad det är som gäller? Ska jag inte - vid en rak fråga vid kontakt med myndighet - kunna förutsätta ett adekvat svar?
Jo! Givetvis! En myndighet - i besittning av för verksamheten överensstämmande kompetens - ska alltid ge klara och begripliga besked vid kontakt med medborgarna. Dessa besked ska sedan obönhörligen efterlevas och inte stöpas om efter infall när andan faller på såsom Ramstedt i det här fallet har gjort! Han har - initialt - hänvisat till att hans myndighet styrs av vissa föreskrifter vilka han också offentliggjort. När det sedan visat sig att dessa föreskrifter förbigåtts tar han fräckt och ogenerat avstånd från dem genom att egenmäktigt ändra på reglementet.
I det här fallet handlar det om barns säkerhet vid en skola i kommunen.Ramstedt anser uppenbarligen att dessa barns säkerhet är mindre värd än de boendes på Herrgårdsvägen i centralkommunen och styr därför med alla medel över medborgarnas gemensamma disponibla resurser dit. Man kan undra varför och vem kommer härnäst att drabbas av hans nycker?
Under sensommaren 2008 framförde jag till Ramstedt önskemål om så kallade fartdämpande hinder utanför Bie skola i korsningen Kurortsvägen-Doktor Levins väg. Detta eftersom; dels biltrafiken emellanåt håller en alldeles för hög hastighet med hänsyn till barn och sikten i korsningen (vilket inte underlättas av att Kurortsvägen används som parkeringsplats för både bilar och långtradare under stora delar av dygnet), dels därför att alla övriga skolor i kommunen på ett eller annat vis har utrustats med någon eller några trafiksäkerhetshöjande hjälpmedel. Detta kan vara i form av nedsatt hastighet, trafiksignaler, fartdämpande hinder och/eller övergångsställen. Behovet vidimerades av Jan Andersson, rektor på Bie skola, och flera Biebor har framhållit att behovet och önskemålet ingalunda är nytt. Det har under årens lopp - dock utan gehör från berörd myndighet - vid upprepade tillfällen framförts önskningar om höjd trafiksäkerhet för de barn som dagligdags tvingas passera över Kurortsvägen på sin väg till och från skolan. I det här fallet berörs även de barn som väntar på sin skolskjuts och givetvis även de som utanför skoltid på ett eller annat vis vistas i området.
Ramstedt svarade: att man inom service- och teknikförvaltningen prioriterar planerade åtgärder enligt en trafiknätsanalys. Denna analys har till syfte att ge besked om hur gatunätet ska användas, vilka trafiksäkerhetsåtgärder som är lämpliga att vidta på olika platser och inte minst hur dessa skall prioriteras. Enligt förordad prioriteringslista skall trafiksäkerhetsåtgärder främst beröra olycksdrabbade platser. I andra hand förordas platser där många barn, äldre och handikappade vistas och i tredje hand det övriga gatunätet. Det torde därmed inte råda några tveksamheter till att korsningen i Bie enligt prioriteringslistan tillhör kategori två.
I samband med min förfrågan föreslog jag att de trafikhinder, som användes utanför den vid tillfället nedläggande Rådmanskolan på Västgötagatan, med fördel skulle kunna användas i Bie (med tillägget att i andra hand se över vad som i övrigt finns i kommunens förråd). Jag har vid senare tillfällen även visat på ett antal exempel på fartdämpande hinder för Ramstedt som kan införskaffas till den förhållandevis anspråkslösa kostnaden av cirka 8 000 kronor - vilket i rimlighetens namn ändå bör ses som en ringa kostnad sett i perspektiv till vad en olycka kan innebära ekonomiskt.
Vid tillfället tog jag även kontakt med utbildningsförvaltningens chef, Ingrid Nandrup, eftersom barns säkerhet till och från skolan lyder under arbetsmiljölagstiftningen samt att berörd skolstyrelse ansvarar för att skolskjutshållplatserna är ändamålsenligt och trafiksäkert utformade (barnen stiger som sagts tidigare på och av skolbussarna invid nämnd korsning). Dessutom informerades de flesta förtroendevalda inom service- och tekniknämnden samt bildningsnämnden om ärendet.
Via mail den 8 december fick jag av Ramstedt veta; att de av mig föreslagna trafikhindren vid Rådmanskolan placerats ut på Herrgårdsvägen! En gata belägen i utkanten av centralkommunen intill den vackra Djulösjön vid Djulökvarn.Min förvåning var givetvis stor och jag efterfrågade omedelbart de dokument som säkerställer att Herrgårdsvägen är mer olycksdrabbad än korsningen Kurortsvägen-Doktor Levins väg. Vilket rimligen borde vara fallet vid efterlevnad av tidigare förevisad trafiknätanalys.
Någon sådan analys var inte genomförd, enligt Ramstedt. Han hänvisade nu i stället till att man inom förvaltningens "samlade yrkeskompetens" gjort bedömningen att trafiksäkerheten för de boende på Herrgårdsvägen i det här fallet var viktigare än för de små barnen i Bie.
Man kan i detta avseende fundera över; dels hur våra makthavare förfogar och fördelar våra gemensamma resurser och vad och vem det är som styr deras handlande, men även över hur vi medborgare ska förhålla oss till att dessa makthavare helt enkelt vid behov anpassar spelreglerna efter egna behag. I det här fallet har man uttryckligen - från början - hänvisat till en viss prioriteringsordning men när det uppdagats oegentligheter omformat den och skapat en helt annan version. Men hur ska då jag - som enkel medborgare - kunna veta vad det är som gäller? Ska jag inte - vid en rak fråga vid kontakt med myndighet - kunna förutsätta ett adekvat svar?
Jo! Givetvis! En myndighet - i besittning av för verksamheten överensstämmande kompetens - ska alltid ge klara och begripliga besked vid kontakt med medborgarna. Dessa besked ska sedan obönhörligen efterlevas och inte stöpas om efter infall när andan faller på såsom Ramstedt i det här fallet har gjort! Han har - initialt - hänvisat till att hans myndighet styrs av vissa föreskrifter vilka han också offentliggjort. När det sedan visat sig att dessa föreskrifter förbigåtts tar han fräckt och ogenerat avstånd från dem genom att egenmäktigt ändra på reglementet.
I det här fallet handlar det om barns säkerhet vid en skola i kommunen.Ramstedt anser uppenbarligen att dessa barns säkerhet är mindre värd än de boendes på Herrgårdsvägen i centralkommunen och styr därför med alla medel över medborgarnas gemensamma disponibla resurser dit. Man kan undra varför och vem kommer härnäst att drabbas av hans nycker?
onsdag 4 februari 2009
Självinsiktens paradox
Jag dagtingar med min trovärdighet. Jag sviker mina ideal, min inre övertygelse, mitt samvete - och dras allt längre ner i en spiral av ökat självförakt vilket i sin tur leder till en allt större distinktion mellan den jag framstår att vara och den jag verkligen är. Numera sker dock detta med mitt medvetande, men länge framstod det som en ständigt molande odefinierbar, subtil känsla av obehag. Ett obehag som kräver oupphörlig kamp för att avhållas från just – medvetandet. Men jag är ju så förbannat rädd för att möta mig själv!
Jag säger så självklart att jag värnar om barnen, de gamla, de svaga i samhället – och givetvis gör jag också det – innerst inne i min medvetenhet. Men vid de tillfällen då jag verkligen får möjlighet till att uttrycka mina normer - i åsikter eller praktisk handling - tar jag av någon ”outgrundlig” anledning oftast minsta motståndets väg och väljer att framstå som en opålitlig kappvändare och svågerpolitiker. Men jag är ju så förbannat rädd att hamna utanför människosläktets flock och gemenskap!
Min huvudsakliga vakna tid går åt till bekymmer över den negativa samhällsutvecklingen. Jag våndas över mina barn och barnbarns framtid, över deras möjligheter till att anpassas till kommande livsmiljöer och grunnar på till vilka livsmiljöer de ämnas anpassas till. Jag förblindas och förhindras av samtidens dystopi - till egen påverkan och tradering av kunskaper, lärdomar och goda mönster. Trots att jag vet; att mitt liv på jorden och i tiden är strikt begränsat och endast kommer att vara spårbart i högst två generationer fram. Mitt sunda förnuft säger mig att jag under min levnad borde vara mer mån om mina möjligheter till att påverka goda framtida livsbetingelser - utan egen vinning. Att det inte är ondskan utan tystnaden och resignationen bland de goda som är det kritiska i samhällsutvecklingen. Men jag har ju så förbannat svårt att visa min rädsla och svaghet!
Jag lever nuet i egoism och självupptagenhet, i en dröm mellan det som har varit och en bild av det som ska komma. Det förgångna är ständigt närvarande och oåterkalleligt men tillfredsställer min tillflykt med trygghet när den närvarande stunden känns alltför ängsligt påträngande. Min historia och mina möten uppfyller mig liksom din historia och dina möten uppfyller dig! Jag har präglats av min omgivning och jag kommer att prägla de som kommer i min närhet framöver liksom du har präglats av din omgivning och kommer att prägla de som kommer i din närhet framöver. Framtiden tillhör oss - bara delvis - men berör oss och kan formas av oss - i nuet - till sin helhet. Men det är ju så förbannat svårt att bryta livsmönster!
Jag säger så självklart att jag värnar om barnen, de gamla, de svaga i samhället – och givetvis gör jag också det – innerst inne i min medvetenhet. Men vid de tillfällen då jag verkligen får möjlighet till att uttrycka mina normer - i åsikter eller praktisk handling - tar jag av någon ”outgrundlig” anledning oftast minsta motståndets väg och väljer att framstå som en opålitlig kappvändare och svågerpolitiker. Men jag är ju så förbannat rädd att hamna utanför människosläktets flock och gemenskap!
Min huvudsakliga vakna tid går åt till bekymmer över den negativa samhällsutvecklingen. Jag våndas över mina barn och barnbarns framtid, över deras möjligheter till att anpassas till kommande livsmiljöer och grunnar på till vilka livsmiljöer de ämnas anpassas till. Jag förblindas och förhindras av samtidens dystopi - till egen påverkan och tradering av kunskaper, lärdomar och goda mönster. Trots att jag vet; att mitt liv på jorden och i tiden är strikt begränsat och endast kommer att vara spårbart i högst två generationer fram. Mitt sunda förnuft säger mig att jag under min levnad borde vara mer mån om mina möjligheter till att påverka goda framtida livsbetingelser - utan egen vinning. Att det inte är ondskan utan tystnaden och resignationen bland de goda som är det kritiska i samhällsutvecklingen. Men jag har ju så förbannat svårt att visa min rädsla och svaghet!
Jag lever nuet i egoism och självupptagenhet, i en dröm mellan det som har varit och en bild av det som ska komma. Det förgångna är ständigt närvarande och oåterkalleligt men tillfredsställer min tillflykt med trygghet när den närvarande stunden känns alltför ängsligt påträngande. Min historia och mina möten uppfyller mig liksom din historia och dina möten uppfyller dig! Jag har präglats av min omgivning och jag kommer att prägla de som kommer i min närhet framöver liksom du har präglats av din omgivning och kommer att prägla de som kommer i din närhet framöver. Framtiden tillhör oss - bara delvis - men berör oss och kan formas av oss - i nuet - till sin helhet. Men det är ju så förbannat svårt att bryta livsmönster!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
