Misen sexochetthalvt

Det var en av försommarens första varma dagar. Uppemot tjugo grader i luften och vindstilla. På en lilavit tolvtummare kom hon vingligt cyklande från Doktor Levins väg ner mot korsningen vid Bie skola och Kurortsvägen. Efter en dryg veckas intensiv träning varje kväll, där hennes pappa hjälpt henne att hålla balansen genom ett fast grepp om pakethållaren, var hon nu ute på sin första cykeltur på egen hand. Hon hade olovandes gett sig av utan att mamma hade sett henne efter att ha intagit ett snabbt mellanmål direkt efter förskolan. Målet var att ta sig till Anna, hennes bästa kompis, som bodde på andra sidan skolan cirka trehundra meter bort. Detta hade hon bestämt redan tidigare på dagen utan att säga något till Anna. Det skulle bli en överraskning. Hennes händer höll ett stadigt grepp om handtagen på styret. Det var ett grönt och ett rött handtag, och hon hade av sin pappa fått lära sig att det gröna handtaget satt på höger sida och det röda på vänster. Hon tänkte på bland annat det - och minst femton andra saker medan hon cyklade med tungan balanserandes utanför munnen, än var den till vänster, än till höger, beroendes på åt vilket håll cykeln for i sina yviga svängar. Blicken var fast förankrad i vägbanan precis framför framhjulet och inte, som hennes pappa hade lärt henne, ett tiotal meter framåt i vägbanan. Givetvis hade hon också i sin iver glömt pappas förmaningar om hur viktigt det är att skydda sitt huvud med hjälm när man cyklar, men det hade å andra sidan inte spelat någon roll den här dagen i alla fall.

Badung! Smällen var omedelbar, kort och koncis. Däcken skrek vid den kraftiga inbromsningen. Sedan blev det alldeles tyst. Cykeln hade kilat sig fast mellan bilen och vägbanan, och var efter att ha släpats en tiotalmeter, totalt demolerad. Hopskrynklad. Misen låg sju meter bakom bilen med både armar och ben förvridna. Hennes huvud och stora delar av hennes kropp badade i en stor pöl av blod som sakta slingrande spred sig nerför gatan.

Dagarna innan hade hon och hennes pappa kommit förbi min garageuppfart på en av deras träningsrundor. Misen hade då råkat köra rakt in i mitt staket då hennes pappa för ett ögonblick släppt taget om pakethållaren. Inget allvarligt hade hänt och hon var ivrig att snabbt komma upp på cykeln igen. Dock var hon först tvungen att berätta att hon hette Misen och var sexochetthalvt år. Hon frågade vad jag höll på med. Jag svarade att jag sopade uppfarten fri från grus.

Hennes pappa och jag stod sedan en lång stund och pratade medan Misen satt på sin cykel och höll balansen genom att ha sin ena fot på staketet. Först pratade vi om bilar eftersom han var på gång att köpa en sådan som jag hade. Sedan om hur roligt det är när barnen bor så att de lätt kan ta sig till varandra även när de är små. Han sa då bland annat att; ”ja, nu lär man väl få vänja sig med att Misen far omkring som en hottentott på sin cykel här i byn”. Jag hade då en utläggning om hur vansklig jag tyckte att korsningen Doktor Levins väg – Kurortsvägen är. Att jag sedan en tid tillbaka påpekat för tjänstemän, både inom service- och teknikförvaltningen och bildningsförvaltningen, samt berörda politiker hur utsatta barn (och vuxna) är i just den korsningen. Att många bilister kör alldeles för fort och att sikten i stort sett är helt skymd. Dessutom står det ofta en rad av bilar och ibland långtradare parkerade utmed Kurortsvägen på bägge sidor vilket medför ytterligare begränsningar att se om någon hastigt dyker upp. Jag berättade om min ”dialog” med gatuingenjören som brevledes låtit mig veta att korsningen enligt deras trafiknätsanalys inte tillhörde de högst prioriterade. Enligt prioriteringslistan var det främst olycksdrabbade platser, sedan platser där många barn, äldre och handikappade vistas och till sist det övriga gatunätet som var föremål för trafiksäkerhetsförbättrande åtgärder. När jag sedermera påpekade att de trafikhinder som användes vid en för tillfället nedläggande skola för invandrare skulle lämpa sig ypperligt i Bie fick jag till svar att de redan var bokade att sättas upp på Herrgårdsvägen, en gata i de finare villakvarteren i centralkommunen och att man i det här fallet förbigått prioriteringslistan med hänvisning till att tagit sig ”en viss frihet att med, ledning av sin yrkeskompetens och i egenskap av ansvariga väghållare, prioritera de olika objekten utifrån den angelägenhetsgrad som de bedömer vara den mest riktiga”. Jag nämnde också att jag förevisat gatuingenjören att så kallade fartdämpande hinder med tillhörande skyltar kostar cirka 8000 kronor att införskaffa vilket väl får anses vara en mäkta rimlig kostnad sett i perspektiv till vad en olycka kan betinga samhället. Misens pappa fnyste föraktfullt och tyckte att det var för jäkligt - men ändå typiskt - att det får vara på det viset. Men jag tror inte att han var beredd att ta strid tillsammans med mig. Av någon anledning fick jag intryck av att han inte tyckte att det skulle vara mödan värt. Och han hade säkert däri sina egna skäl.

Misen satt under större senare delen av våran pratstund och bekantade sig med våran katt, Oskar. När hon och hennes pappa fortsatte sin färd bortåt gatan stod jag och mindes hur jag själv genom åren enträget hjälpt mina egna barn att lära sig cykla. Misens hjälm åkte än hit, än dit på hennes huvud där hon ivrigt trampade iväg. Den var antingen för stor eller också behövde den spännas åt för att sitta lite bättre.

Nu står det en tillsalu-skylt nedknackad i marken utanför huset där Misen bodde. Hennes mamma har enligt grannarna inte visat sig ute på flera månader, men någon såg henne bli hämtad med ambulans en sen kväll för några veckor sedan. Ryktet säger att hon då försökt ta sitt liv. Jag såg pappan häromdagen på Willys. Hans blick mötte min för en kort stund - en bråkdel av en sekund - men den stunden verkade som en oändlighet. Misen sexochetthalvt brinner som en eld inom oss. Varför?