Självinsiktens paradox

Jag dagtingar med min trovärdighet. Jag sviker mina ideal, min inre övertygelse, mitt samvete - och dras allt längre ner i en spiral av ökat självförakt vilket i sin tur leder till en allt större distinktion mellan den jag framstår att vara och den jag verkligen är. Numera sker dock detta med mitt medvetande, men länge framstod det som en ständigt molande odefinierbar, subtil känsla av obehag. Ett obehag som kräver oupphörlig kamp för att avhållas från just – medvetandet. Men jag är ju så förbannat rädd för att möta mig själv!

Jag säger så självklart att jag värnar om barnen, de gamla, de svaga i samhället – och givetvis gör jag också det – innerst inne i min medvetenhet. Men vid de tillfällen då jag verkligen får möjlighet till att uttrycka mina normer - i åsikter eller praktisk handling - tar jag av någon ”outgrundlig” anledning oftast minsta motståndets väg och väljer att framstå som en opålitlig kappvändare och svågerpolitiker. Men jag är ju så förbannat rädd att hamna utanför människosläktets flock och gemenskap!

Min huvudsakliga vakna tid går åt till bekymmer över den negativa samhällsutvecklingen. Jag våndas över mina barn och barnbarns framtid, över deras möjligheter till att anpassas till kommande livsmiljöer och grunnar på till vilka livsmiljöer de ämnas anpassas till. Jag förblindas och förhindras av samtidens dystopi - till egen påverkan och tradering av kunskaper, lärdomar och goda mönster. Trots att jag vet; att mitt liv på jorden och i tiden är strikt begränsat och endast kommer att vara spårbart i högst två generationer fram. Mitt sunda förnuft säger mig att jag under min levnad borde vara mer mån om mina möjligheter till att påverka goda framtida livsbetingelser - utan egen vinning. Att det inte är ondskan utan tystnaden och resignationen bland de goda som är det kritiska i samhällsutvecklingen. Men jag har ju så förbannat svårt att visa min rädsla och svaghet!

Jag lever nuet i egoism och självupptagenhet, i en dröm mellan det som har varit och en bild av det som ska komma. Det förgångna är ständigt närvarande och oåterkalleligt men tillfredsställer min tillflykt med trygghet när den närvarande stunden känns alltför ängsligt påträngande. Min historia och mina möten uppfyller mig liksom din historia och dina möten uppfyller dig! Jag har präglats av min omgivning och jag kommer att prägla de som kommer i min närhet framöver liksom du har präglats av din omgivning och kommer att prägla de som kommer i din närhet framöver. Framtiden tillhör oss - bara delvis - men berör oss och kan formas av oss - i nuet - till sin helhet. Men det är ju så förbannat svårt att bryta livsmönster!