”Jag ser inte jämställdhet som något som är mellan kvinnor och andra kvinnor.” ”För mig handlar jämställdhet och jämlikhet om att skapa lika rättigheter och skyldigheter mellan kvinnor och män”, säger Marianne Hertzberg i fredagens Katrineholms-Kuriren. http://www.kkuriren.se/kkuriren/arkiv.php?id=281234&avdelning_1=102&avdelning_2=113&arkiv_datum=2009-03-27&go=1 Det är i och för sig bra att hon klarlägger vad en stor del av hennes och socialdemokratins ideologi och motstånd mot vårdnadsbidrag och barnomsorgspeng egentligen handlar om. Men hon undviker kärnfrågan!
Varför ska det ges högre status och ses som mer värdefullt att förvärvsarbeta gentemot att ta hand om sina egna barn och sitt hem?
Jag menar att det finns ett värde i att ta hand om sina egna små barn och sitt hem som är minst lika viktigt för samhället som förvärvsarbete. Och att detta arbete också bör skattas lika högt. Någonstans har det gått fel, när Hertzberg – och likasinnade – framställer hemarbete som något föraktfullt och nedvärderar både det och barnen i sin strävan att bli jämställda en egendefinierad idealiserad man! Enligt mig, vore det vettigare att försöka höja statusen och värdet i att ta hand om sina egna barn och hemmet –för både kvinnan och mannen!
Min utgångspunkt är att de enskilda föräldrarna själva är bäst lämpade att ta ansvar över fördelningen i hemmet utifrån sin högst särpräglade familjesituation och att de i detta arbete behöver tillhandahålla lämpliga verktyg och förutsättningar. Vårdnadsbidrag och barnomsorgspeng – i kombination med – en samhällssyn där arbetet med våra egna barn och i hemmet, tillskrivs högre status och värde skulle, enligt mig, ge möjlighet för fler att vara hemma med sina små barn. Och jag anser - i motsatts till Hertzberg - att det inte behöver ske på bekostnad av att förskolan försämras. Snarare kommer förskolan förbättras i och med mindre barngrupper och mer tid för personalen att ägna sig åt den omsorg som de ytterst är ämnade för och som de allra flesta helst ser sig syssla med.
Jag har aldrig – och kommer aldrig – att påstå att alla män ska förvärvsarbeta eller att inte även män ska kunna vara hemma med sina egna små barn (vilket jag för övrigt själv har varit i stor utsträckning). Och jag är fullt medveten om att det finns mycket att önska när det gäller jämlikhet mellan könen. Men den debatten är – om än så viktig – en helt annan än den som jag försöker frammana.
I dagens samhälle; där fler och fler människor blir av med sina arbeten, där fler och fler tappar fotfästet och hejdlöst slungas ut ur den materialistiska, kommersialistiska och ekonomistiska karusell som snurrat allt fortare och allt mer okontrollerbar de senaste decennierna, och där framför allt –fler och fler barn och ungdomar mår allt sämre – finns det en möjlighet till att ändra samhällssyn. Vi behöver, enligt mig, ta mer hänsyn till aspekter där våra livsbetingelser grundas på mänskliga värden. Hertzberg och hennes gelikar klamrar sig envist fast vid en naiv ekonomism där våra gemensamma skattepengar inte ska gå till att bekosta ett kuriöst vårdnadsbidrag, utan i stället utveckla och förbättra förskolan. Som det ser ut nu går stora delar av våra gemensamma skattepengar till att finansiera en allt växande skara människor som står utan värdefull sysselsättning, som känner sig alltmer utanför samhället och som i allt högre grad drabbas av ohälsa. Dessa människor riskerar inte bara att försumma sig själva, utan även sina egna barn. Hur mycket kostar inte det samhället i det långa loppet krasst ekonomiskt? Är det då inte vettigare att låta de småbarnsföräldrar som vill - arbeta och må bra av det, samtidigt som man låter de småbarnsföräldrar som vill, vara hemma med sina små barn - om de mår bra av det.
Avslutningsvis är det olyckligt att Hertzberg förutsätter mig vilja ge alla förvärvsarbetande mammor dåligt samvete. Det är inte alls min avsikt! Men om det ändå finns mammor (och pappor!) som får dåligt samvete av att lämna sina små barn på dagis – som hon häntyder - kan man betänka vad det beror på och vad man kan göra åt det!
Men som sagt… inte heller något sådant beaktande verkar ingå i hennes eller det socialdemokratiska jämställdhetsperspektivet.
måndag 30 mars 2009
onsdag 25 mars 2009
Bra sagt RK Pensionär!
RK Pensionär blottlägger en hel del av den kultur som härskar inom vissa delar av det så kallade etablissemanget och ”nedsipprande” konsekvenser i sin insändare i dagens KK. http://www.kkuriren.se/kkuriren/standard_artikel.php?id=280501&avdelning_1=102&avdelning_2=113&t=1525352024 Det är dessutom högst osannolikt att de individer som utgör samhällets grund – den stora massan – ska visa ärlighet, moral och återhållsamhet i ljuset av den girigheten som demonstreras i dessa anständighetsresistenta löner, bonusar och pensionsavtal. Och hur har då denna ”maktelit” tänkt sig kunna åtnjuta vissa rättmätiga fördelar gentemot andra?
måndag 23 mars 2009
Replik till Marianne Hertzberg
På insändarsidan i fredagens Katrineholms-Kuriren svarar Marianne Hertzberg på min debattartikel om vårdnadsbidrag och barnomsorgspeng. http://www.kkuriren.se/kkuriren/arkiv.php?id=279127&avdelning_1=102&avdelning_2=113&arkiv_datum=2009-03-20&go=1
Och i dagens tidning blir hon livligt påhejad av någon som kallar sig "luttrad". http://www.kkuriren.se/kkuriren/standard_artikel.php?id=279819&avdelning_1=102&avdelning_2=113&t=1525354398
Marianne Hertzbergs insändare vill jag gärna replikera med...
Jag har med tiden förstått att det finns vissa ämnen som är mer eller mindre känsliga att ha synpunkter på den offentliga debatten. Ett av dessa mer känsliga ämnen är huruvida föräldrar själva ska kunna bestämma om de ska ta hand om sina egna små barn eller inte.
Som jag skrev i mitt debattinlägg; anser jag att det vore mest jämställt om alla kvinnor ges samma status vare sig de väljer att förvärvsarbeta eller vara hemma med sina små barn. De behöver därför också ges samma möjligheter och förutsättningar till att själva kunna välja om de vill ta hand om och stödja sina egna barns utveckling eller om de delvis vill överlåta den uppgiften åt någon annan. Hertzbergs – och hennes meningsfränders – definition av jämställdhet är att alla kvinnor ska förvärvsarbeta. Skillnaden ligger i: att jag vill upphöja statusen även för de kvinnor som sätter mer värde i att ta hand om sina egna barn medan Hertzberg och likasinnade inte vill tillerkänna varken status eller värde i att ta hand om sina egna barn. Om min åsikt i detta är ”gubbmossigt” kan man fråga sig vad man ska kalla dem som egenmäktigt tar sig mandat som språkrör och ställföreträdare för en hel nations kvinnor! Min avsikt är att belysa debatten från en annan synvinkel, att inte bara låta de som skriker högst och mest enträget förbli oemotsagda. Jag vill bara påvisa på att det finns människor av annan åsikt! Vill man – kan man vara bekväm och kalla mig för ”gubbmossig”. Alternativet är att föra en för ämnet saklig debatt!
Därför Marianne Hetzberg, skulle jag vilja veta vad du menar med att mammor får dåligt samvete av min retorik? På vilket sätt blir det sämre av en annorlunda resursfördelning mellan förskolan och hemmet, och varför måste just dessa enheter polariseras? Går det inte att kombinera en bra förskola med att några själva tar hand om sina egna barn? Finns det inga olikheter kvinnor emellan? Vill verkligen alla kvinnor studera, förvärvsarbeta och/eller driva företag under deras egna barns första levnadsår och vilka belägg har du i så fall för det? Varför förutsätter du att värdet i att ta hand om sina egna barn måste vara så lågt att de som gör det riskerar bli ”fattigpensionärer”? Kan inte statusen i stället höjas även i detta arbete och vara till exempel pensionsgrundande?
Till sist anser jag - precis som du - att det finns mycket att förändra och förbättra i samhället. Inte minst för barnen! Vårdnadsbidraget kan ses som en möjlighet för barnen att kunna få ha sina egna föräldrar närvarande under deras första levnadsår. Detta har inte minst visat sig viktigt för deras anknytning. Jag hävdar dock inte att det är bäst för alla! Men jag är övertygad om att varje förälder generellt själv är bäst lämpad att avgöra vad som är lämpligast för dem och deras egna barn. Till detta har samhället, enligt mig, en skyldighet att tillhandahålla alternativ. Likväl som status, möjligheter och förutsättningar ska ges åt dem som väljer att förvärvsarbeta och placera sina barn i förskolan ska detsamma gälla för dem som väljer att själva ta hand om sina egna små barn. Något annat är, åtminstone för mig, svårt att försvara ur
jämställdhetsperspektiv.
Och i dagens tidning blir hon livligt påhejad av någon som kallar sig "luttrad". http://www.kkuriren.se/kkuriren/standard_artikel.php?id=279819&avdelning_1=102&avdelning_2=113&t=1525354398
Marianne Hertzbergs insändare vill jag gärna replikera med...
Jag har med tiden förstått att det finns vissa ämnen som är mer eller mindre känsliga att ha synpunkter på den offentliga debatten. Ett av dessa mer känsliga ämnen är huruvida föräldrar själva ska kunna bestämma om de ska ta hand om sina egna små barn eller inte.
Som jag skrev i mitt debattinlägg; anser jag att det vore mest jämställt om alla kvinnor ges samma status vare sig de väljer att förvärvsarbeta eller vara hemma med sina små barn. De behöver därför också ges samma möjligheter och förutsättningar till att själva kunna välja om de vill ta hand om och stödja sina egna barns utveckling eller om de delvis vill överlåta den uppgiften åt någon annan. Hertzbergs – och hennes meningsfränders – definition av jämställdhet är att alla kvinnor ska förvärvsarbeta. Skillnaden ligger i: att jag vill upphöja statusen även för de kvinnor som sätter mer värde i att ta hand om sina egna barn medan Hertzberg och likasinnade inte vill tillerkänna varken status eller värde i att ta hand om sina egna barn. Om min åsikt i detta är ”gubbmossigt” kan man fråga sig vad man ska kalla dem som egenmäktigt tar sig mandat som språkrör och ställföreträdare för en hel nations kvinnor! Min avsikt är att belysa debatten från en annan synvinkel, att inte bara låta de som skriker högst och mest enträget förbli oemotsagda. Jag vill bara påvisa på att det finns människor av annan åsikt! Vill man – kan man vara bekväm och kalla mig för ”gubbmossig”. Alternativet är att föra en för ämnet saklig debatt!
Därför Marianne Hetzberg, skulle jag vilja veta vad du menar med att mammor får dåligt samvete av min retorik? På vilket sätt blir det sämre av en annorlunda resursfördelning mellan förskolan och hemmet, och varför måste just dessa enheter polariseras? Går det inte att kombinera en bra förskola med att några själva tar hand om sina egna barn? Finns det inga olikheter kvinnor emellan? Vill verkligen alla kvinnor studera, förvärvsarbeta och/eller driva företag under deras egna barns första levnadsår och vilka belägg har du i så fall för det? Varför förutsätter du att värdet i att ta hand om sina egna barn måste vara så lågt att de som gör det riskerar bli ”fattigpensionärer”? Kan inte statusen i stället höjas även i detta arbete och vara till exempel pensionsgrundande?
Till sist anser jag - precis som du - att det finns mycket att förändra och förbättra i samhället. Inte minst för barnen! Vårdnadsbidraget kan ses som en möjlighet för barnen att kunna få ha sina egna föräldrar närvarande under deras första levnadsår. Detta har inte minst visat sig viktigt för deras anknytning. Jag hävdar dock inte att det är bäst för alla! Men jag är övertygad om att varje förälder generellt själv är bäst lämpad att avgöra vad som är lämpligast för dem och deras egna barn. Till detta har samhället, enligt mig, en skyldighet att tillhandahålla alternativ. Likväl som status, möjligheter och förutsättningar ska ges åt dem som väljer att förvärvsarbeta och placera sina barn i förskolan ska detsamma gälla för dem som väljer att själva ta hand om sina egna små barn. Något annat är, åtminstone för mig, svårt att försvara ur
jämställdhetsperspektiv.
torsdag 19 mars 2009
Katrineholms kommunfullmäktige
Som kommuninvånare i Katrineholm skäms jag över och skräms av våra politikers uppförande i kommunfullmäktige: se http://www.kkuriren.se/kkuriren/standard_artikel.php?id=278464&avdelning_1=101&avdelning_2=101, http://kkuriren.se/kkuriren/standard_artikel.php?id=278497&avdelning_1=101&avdelning_2=101 och http://www.kkuriren.se/kkuriren/standard_artikel.php?id=278780&avdelning_1=102&avdelning_2=109
När våra folkvalda företrädare inte visar varandra mer respekt för det demokratiska samtalet kan man undra vilka signaler det sänder till den övriga kommunala organisationen och oss enskilda medborgare. Detta med tanke på att man ofta för vidare en kultur och ett synsätt som assimileras uppifrån…
Vi har – om man ska följa kommunfullmäktigepolitikernas beteende – inga större förutsättningar till att komma tillrätta med allmängiltiga och grundläggande problem genom saklig diskussion och argumentation, varken på politisk eller på medborgerlig nivå. Vem är beredd att framföra sina åsikter om bemötandet är respektlöst och föraktfullt? (Den kritiske skulle häri kunna urskilja en beräknande avsikt.)
I fullmäktige förutsätts att det förs vitala politiska diskussioner kring övergripande sak- och värderingsfrågor. Kommunfullmäktige har det grundläggande politiska ansvaret och är det enda kommunala organ som väljs direkt av medborgarna. Att de som sitter där ska behöva spendera värdefull tid med att diskutera till synes självklara mötestekniska frågor – som de dessutom tidigare kommit överens om - är tragiskt! Det kan knappast råda brist på mer adekvata angelägenheter att avhandla!
Deras agerande osar frustration och maktfullkomlighet som vida överskrider det acceptabla. Det påvisar dessutom hån mot samhället och oss kommuninvånare. Kan hända har det att göra med att färre förtroendevalda blir politiskt skolade och därigenom inte tvingas tänka igenom sina värderingar och inte heller skolats i politiska beslutsprocesser? Hursomhelst borde lite folkvett räcka långt i det här fallet.
Om inte våra folkvalda representanter visar mer respekt för det demokratiska samtalet finns det inget större hopp för oss vanliga medborgare att delta i utformningen av samhället, vilket ytterst är demokratins grund och som proklameras i regeringsformens portalparagraf: ”All makt utgår från folket.” Jag har å andra sidan alltid undrat vart makten sedan tar vägen…
När våra folkvalda företrädare inte visar varandra mer respekt för det demokratiska samtalet kan man undra vilka signaler det sänder till den övriga kommunala organisationen och oss enskilda medborgare. Detta med tanke på att man ofta för vidare en kultur och ett synsätt som assimileras uppifrån…
Vi har – om man ska följa kommunfullmäktigepolitikernas beteende – inga större förutsättningar till att komma tillrätta med allmängiltiga och grundläggande problem genom saklig diskussion och argumentation, varken på politisk eller på medborgerlig nivå. Vem är beredd att framföra sina åsikter om bemötandet är respektlöst och föraktfullt? (Den kritiske skulle häri kunna urskilja en beräknande avsikt.)
I fullmäktige förutsätts att det förs vitala politiska diskussioner kring övergripande sak- och värderingsfrågor. Kommunfullmäktige har det grundläggande politiska ansvaret och är det enda kommunala organ som väljs direkt av medborgarna. Att de som sitter där ska behöva spendera värdefull tid med att diskutera till synes självklara mötestekniska frågor – som de dessutom tidigare kommit överens om - är tragiskt! Det kan knappast råda brist på mer adekvata angelägenheter att avhandla!
Deras agerande osar frustration och maktfullkomlighet som vida överskrider det acceptabla. Det påvisar dessutom hån mot samhället och oss kommuninvånare. Kan hända har det att göra med att färre förtroendevalda blir politiskt skolade och därigenom inte tvingas tänka igenom sina värderingar och inte heller skolats i politiska beslutsprocesser? Hursomhelst borde lite folkvett räcka långt i det här fallet.
Om inte våra folkvalda representanter visar mer respekt för det demokratiska samtalet finns det inget större hopp för oss vanliga medborgare att delta i utformningen av samhället, vilket ytterst är demokratins grund och som proklameras i regeringsformens portalparagraf: ”All makt utgår från folket.” Jag har å andra sidan alltid undrat vart makten sedan tar vägen…
måndag 16 mars 2009
Socialdemokratiskt jämlikhetsperspektiv
I feminismens och kostnadseffektivitetens namn angriper Laila Bjurling (s) och Caroline Helmerssons-Olsson (s), tisdag 10 mars http://www.kkuriren.se/kkuriren/standard_artikel.php?id=275095&avdelning_1=102&avdelning_2=110, de som önskar värna om barnen genom bland annat barnomsorgspeng och vårdnadsbidrag. Helt i linje med nutidens självcentrerade, kommersialistiska och ekonomistiska anda förutsätter de att alla kvinnor vill göra karriär och tjäna pengar. De visar ingen förståelse eller respekt för att det finns dem som värdesätter att själva ta hand om sina egna barn under barnens första levnadsår, och att fler skulle välja det om möjligheten fanns och samhällssynen var annorlunda. ”Vi socialdemokrater har som ledstjärna att syna varje förslag och reform ur ett jämställdhetsperspektiv”, skriver de. Ett perspektiv som är format av de kvinnor och män som delar deras egen definition av jämställdhet. Ett perspektiv som till stora delar bygger på förakt mot föräldraskapet och som inte tillnärmelsevis ser till alla små barns bästa. I min värld - står jämställdhet för alla kvinnor ges status, möjligheter och förutsättningar till att själv välja om de vill ta hand om och stödja sina egna barns utveckling, eller delvis överlåta den uppgiften åt någon annan! Enligt samma princip ska naturligtvis de kvinnor som väljer att förvärvsarbeta inneha samma status, möjligheter och förutsättningar som män på arbetsmarknaden.
”Vi [socialdemokrater] värnar kvalitén inom dagens utmärkta förskolesystem” uttrycker de allmängiltigt och ohämmat! Hm…det är väl bra att de värnar om kvalitén. Frågan är bara om dagens förskola alltid är så utmärkt.
Med tanke på att de allra flesta svenska barn i dagens samhälle fått sin ”skolning” i detta förskolesystem är det anmärkningsvärt många som idag lider av psykisk ohälsa för att kalla det utmärkt! Borde inte barn och ungdomar av idag må bra efter att ha fått en så förträfflig start i livet? Tyvärr tycks inte statistiken i det hänseendet peka åt rätt håll!
Dagens barnomsorg är en socialdemokratisk konstruktion med anor långt tillbaka i tiden och dess förgrundsgestalt är Alva Myrdal. Hon och socialismen har i första hand sett kvinnans frigörelse som en fråga om arbetarrörelsens frigörelse och inte skytt några som helst medel i den kampen. Alva lär en gång ha sagt, att precis som folk var tvungna till att lära sig äta tomater, fick man också lära dem bo i höghus. Det säger en hel del om hennes jämlikhets- och människosyn.
Utan att generalisera och överdriva tycks dagens barnomsorg i stora delar inneha mer av institutionalisering än omvårdnad. De flesta som arbetar inom förskolan gör ett fantastiskt bra jobb under knappa förhållanden men riskerar ständigt att ge vika i organisations- och kostnadseffektiviseringens namn! Vad gör socialdemokraterna för att deras arbetsförhållanden ska bli bättre? Med vårdnadsbidrag och barnomsorgspeng finns möjlighet till avlastning genom mindre barngrupper och tid till den omsorg som de till ytterst är ämnade för och de allra flesta helst ser sig syssla med.
Vid betraktelse av Lailas och Carolines argumentation kan man konstatera att socialdemokraternas största farhåga numera är att låta våra barn växa upp till autonoma och självtänkande individer. Föräldrars försorg om sina egna barn utgör här deras största hot och de använder kvinnans frigörelse som argument. De anser förskolan vara bäst lämpad till att ta hand om allas våra barn men vill inte tillerkänna den de resurser som den eftersträvar, varken ur personalperspektiv eller sett till barnens individuella behov och förutsättningar. Och de anser det vara mest jämlikt om alla kvinnor förvärvsarbetar. Barnens väl och ve bryr de sig i det avseendet mindre om.
Det socialdemokratiska jämlikhetsperspektivet kan avslutningsvis sammanfattas: Alla är jämlika men somliga är mera jämlika än andra.
”Vi [socialdemokrater] värnar kvalitén inom dagens utmärkta förskolesystem” uttrycker de allmängiltigt och ohämmat! Hm…det är väl bra att de värnar om kvalitén. Frågan är bara om dagens förskola alltid är så utmärkt.
Med tanke på att de allra flesta svenska barn i dagens samhälle fått sin ”skolning” i detta förskolesystem är det anmärkningsvärt många som idag lider av psykisk ohälsa för att kalla det utmärkt! Borde inte barn och ungdomar av idag må bra efter att ha fått en så förträfflig start i livet? Tyvärr tycks inte statistiken i det hänseendet peka åt rätt håll!
Dagens barnomsorg är en socialdemokratisk konstruktion med anor långt tillbaka i tiden och dess förgrundsgestalt är Alva Myrdal. Hon och socialismen har i första hand sett kvinnans frigörelse som en fråga om arbetarrörelsens frigörelse och inte skytt några som helst medel i den kampen. Alva lär en gång ha sagt, att precis som folk var tvungna till att lära sig äta tomater, fick man också lära dem bo i höghus. Det säger en hel del om hennes jämlikhets- och människosyn.
Utan att generalisera och överdriva tycks dagens barnomsorg i stora delar inneha mer av institutionalisering än omvårdnad. De flesta som arbetar inom förskolan gör ett fantastiskt bra jobb under knappa förhållanden men riskerar ständigt att ge vika i organisations- och kostnadseffektiviseringens namn! Vad gör socialdemokraterna för att deras arbetsförhållanden ska bli bättre? Med vårdnadsbidrag och barnomsorgspeng finns möjlighet till avlastning genom mindre barngrupper och tid till den omsorg som de till ytterst är ämnade för och de allra flesta helst ser sig syssla med.
Vid betraktelse av Lailas och Carolines argumentation kan man konstatera att socialdemokraternas största farhåga numera är att låta våra barn växa upp till autonoma och självtänkande individer. Föräldrars försorg om sina egna barn utgör här deras största hot och de använder kvinnans frigörelse som argument. De anser förskolan vara bäst lämpad till att ta hand om allas våra barn men vill inte tillerkänna den de resurser som den eftersträvar, varken ur personalperspektiv eller sett till barnens individuella behov och förutsättningar. Och de anser det vara mest jämlikt om alla kvinnor förvärvsarbetar. Barnens väl och ve bryr de sig i det avseendet mindre om.
Det socialdemokratiska jämlikhetsperspektivet kan avslutningsvis sammanfattas: Alla är jämlika men somliga är mera jämlika än andra.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
