Hertzberg undviker kärnfrågan

”Jag ser inte jämställdhet som något som är mellan kvinnor och andra kvinnor.” ”För mig handlar jämställdhet och jämlikhet om att skapa lika rättigheter och skyldigheter mellan kvinnor och män”, säger Marianne Hertzberg i fredagens Katrineholms-Kuriren. http://www.kkuriren.se/kkuriren/arkiv.php?id=281234&avdelning_1=102&avdelning_2=113&arkiv_datum=2009-03-27&go=1 Det är i och för sig bra att hon klarlägger vad en stor del av hennes och socialdemokratins ideologi och motstånd mot vårdnadsbidrag och barnomsorgspeng egentligen handlar om. Men hon undviker kärnfrågan!

Varför ska det ges högre status och ses som mer värdefullt att förvärvsarbeta gentemot att ta hand om sina egna barn och sitt hem?

Jag menar att det finns ett värde i att ta hand om sina egna små barn och sitt hem som är minst lika viktigt för samhället som förvärvsarbete. Och att detta arbete också bör skattas lika högt. Någonstans har det gått fel, när Hertzberg – och likasinnade – framställer hemarbete som något föraktfullt och nedvärderar både det och barnen i sin strävan att bli jämställda en egendefinierad idealiserad man! Enligt mig, vore det vettigare att försöka höja statusen och värdet i att ta hand om sina egna barn och hemmet –för både kvinnan och mannen!

Min utgångspunkt är att de enskilda föräldrarna själva är bäst lämpade att ta ansvar över fördelningen i hemmet utifrån sin högst särpräglade familjesituation och att de i detta arbete behöver tillhandahålla lämpliga verktyg och förutsättningar. Vårdnadsbidrag och barnomsorgspeng – i kombination med – en samhällssyn där arbetet med våra egna barn och i hemmet, tillskrivs högre status och värde skulle, enligt mig, ge möjlighet för fler att vara hemma med sina små barn. Och jag anser - i motsatts till Hertzberg - att det inte behöver ske på bekostnad av att förskolan försämras. Snarare kommer förskolan förbättras i och med mindre barngrupper och mer tid för personalen att ägna sig åt den omsorg som de ytterst är ämnade för och som de allra flesta helst ser sig syssla med.

Jag har aldrig – och kommer aldrig – att påstå att alla män ska förvärvsarbeta eller att inte även män ska kunna vara hemma med sina egna små barn (vilket jag för övrigt själv har varit i stor utsträckning). Och jag är fullt medveten om att det finns mycket att önska när det gäller jämlikhet mellan könen. Men den debatten är – om än så viktig – en helt annan än den som jag försöker frammana.

I dagens samhälle; där fler och fler människor blir av med sina arbeten, där fler och fler tappar fotfästet och hejdlöst slungas ut ur den materialistiska, kommersialistiska och ekonomistiska karusell som snurrat allt fortare och allt mer okontrollerbar de senaste decennierna, och där framför allt –fler och fler barn och ungdomar mår allt sämre – finns det en möjlighet till att ändra samhällssyn. Vi behöver, enligt mig, ta mer hänsyn till aspekter där våra livsbetingelser grundas på mänskliga värden. Hertzberg och hennes gelikar klamrar sig envist fast vid en naiv ekonomism där våra gemensamma skattepengar inte ska gå till att bekosta ett kuriöst vårdnadsbidrag, utan i stället utveckla och förbättra förskolan. Som det ser ut nu går stora delar av våra gemensamma skattepengar till att finansiera en allt växande skara människor som står utan värdefull sysselsättning, som känner sig alltmer utanför samhället och som i allt högre grad drabbas av ohälsa. Dessa människor riskerar inte bara att försumma sig själva, utan även sina egna barn. Hur mycket kostar inte det samhället i det långa loppet krasst ekonomiskt? Är det då inte vettigare att låta de småbarnsföräldrar som vill - arbeta och må bra av det, samtidigt som man låter de småbarnsföräldrar som vill, vara hemma med sina små barn - om de mår bra av det.

Avslutningsvis är det olyckligt att Hertzberg förutsätter mig vilja ge alla förvärvsarbetande mammor dåligt samvete. Det är inte alls min avsikt! Men om det ändå finns mammor (och pappor!) som får dåligt samvete av att lämna sina små barn på dagis – som hon häntyder - kan man betänka vad det beror på och vad man kan göra åt det!

Men som sagt… inte heller något sådant beaktande verkar ingå i hennes eller det socialdemokratiska jämställdhetsperspektivet.