Böcker utgör en viktig bas i barns utveckling och är till för att lära dem bland annat mera och annat än de själva kan uppleva. De kan berätta om gångna tiders människor och deras samhällen; om dessa och andra människors tankar, känslor och erfarenheter; de stimulerar fantasi, vilje- och känsloliv och de ger - framför allt - ett rikare ordförråd och därmed bättre förmåga att uttrycka egna tankar och känslor.
När politiker - så som nu sker i både Katrineholm och Vingåker - beslutar lägga ner biblioteksfilialer och skolbibliotek hotar de inte bara demokratin utan utarmar även stora delar av kommande generationers förutsättningar till ett rikt ordförråd och dess fördelar. Många människor kommer med största sannolikhet därmed få ett sämre försvar mot dem som försöker påverka dem, driva dem åt något håll och kanske till och med lura dem (vilket i och för sig också skulle kunna vara syftet). Många kommer dessutom få sämre självförtroende och minskad trygghet, vilket är en obestridlig bieffekt av dåligt ordförråd.
Människor som har ett dåligt ordförråd blir ofta språkligt handikappade för livet. En språkfattig människa ställs många gånger utanför gemenskapen. Hon förstår inte och riskerar själv att inte bli förstådd. Fler och fler människor blir i dagens samhälle utslagna och ofta drabbas de språkligt handikappade svårast. Brister på ord föder dessutom inte sällan våld.
Vårt så kallade informationssamhälle kräver allt större förmåga av individen att kunna uttrycka sig och att förstå. Språket är viktigt för den sociala anpassningen i stort. Språkliga miljöer har alltid fostrat språkriktiga människor, medan språkfattiga miljöer givit språkfattiga individer. Forskning visar också att barn som lever i språkfattiga miljöer även i fortsättningen blir språkfattiga, medan de i språkrika miljöer får en bra språklig utrustning och därmed rikare möjligheter att lära sig, att kunna och att behärska.
Allt detta verkar de små sexåriga barnen i Marmorbyn kunna förnimma och förutse. De protesterar mot förestående nedläggning av sin biblioteksfilial. http://www.kkuriren.se/kkuriren/standard_artikel.php?id=236508&avdelning_1=101&avdelning_2=102 Barnen agerar – medan de vuxna resignerar. Är det så det ska vara?
fredag 24 oktober 2008
torsdag 23 oktober 2008
Flickan på bussen
Hon har halvlångt stripigt hår som sticker ut under en smutsig, brun stickad luva. Hennes händer är små och hon fingrar ihärdigt på tvättlappen till en ”gosekanin” som för länge sedan troligtvis var vit. Varken flickans händer eller kaninen ser ut att ha blivit tvättade på länge. Hennes naglar påminner om naglarna hos en uteliggare, ett ”socialfall” eller någon annan som har hamnat i samhällets periferi och utanförskap. De är kolsvarta runt om nagelbanden och nedanför fingertopparna. Trots det sätter hon emellanåt något av fingrarna i munnen och tuggar frenetiskt. Man kan tycka att detta borde göra fingrarna renare, men så är inte fallet. Smutsen är ingrodd så djupt i hennes porer, att det är frågan om vad som krävs för att hon ska bli ren.
Plötsligt yttrar hon en ramsa i ett saktmodigt tempo: ”Sätt huvet mellan benen och kyss dig i stjärten - adjöss” Hon upprepar den tre gånger innan hon brister ut i ett hejdlöst skratt. – Eller hur? – Visst är det så, säger hon samtidigt som hon genomborrar mig med en blick som är fylld av total närvaro och fullständig frånvaro. Hon söker kontakt till vad pris som helst men hennes själ ryser för tomrummet. Jag och de andra passagerarna skruvar besvärat på oss och vänder våra blickar ut genom fönstren utan att ta fäste på någonting. I våran verklighet finns ingen plats för en främmande liten flicka som kommer med känslomässigt budskap.
Jag undrar dock - i min egen lilla självcentrerade sfär - var hon egentligen är - i sina tankar?
Hennes mamma, som jag inte har sett tidigare men som sitter på sätet mitt emot flickan, ber henne att vara tyst. Sch, säger hon. – Eller hur? – Visst är det så, säger flickan återigen, nu vänd mot mamman. – Det har jag hört på TV! När inte mamman lyckas få tyst på henne lägger hon till med ett nervöst småskrattande, som vittnar om mental instabilitet. ”haha hoho jaja ojojojojoj hahahaha”. Flickan börjar då också att skratta, precis som sin mamma. Efter ett tag börjar de småförstrött plocka med sina medhavda papperspåsar som de ställt på platserna invid. De innehåller allt från plastpåsar, tomflaskor och konservburkar till filtar, stormkök och ett par gula gummistövlar som verkar vara i mammans storlek. En kasse - som flickan ihärdigt river i - innehåller små tygbitar. När hon hittar en blå frottébit tar hon upp den och stryker den ömt mot kinden, samtidigt som hon för in tummen i munnen. Hon sluter ögonen och ser ut till att ha funnit ro.
Jag betraktar henne där hon sitter. Hennes neongröna galonbyxor och röda, trasiga ballerinaskor. Hennes sladdriga, gråa collegetröja med det numera ourskiljbara tryckta motivet på framsidan, och hennes ansikte - som till form och storlek påminner om ett litet barns - men som till anletsdragen uttrycker så mycket mer än vad ett normalt barn någonsin skulle kunna ge uttryck åt. Jag tänker på mina egna barn. Och jag tänker på vad dom tänker på när dom ser en flicka som den här: Om dom över huvud taget skulle se henne?
Vid nästa hållplats kommer ännu fler in för att trängas i den redan överfulla bussen. Några slänger en hastig blick på flickan och hennes mamma men tar därefter snabbt sin tillflykt till det som de förstrött behagar förnimma på andra sidan fönstren. Mamman och flickan får obehindrat uppta två säten med sina papperspåsar medan vi andra trampar varandra på fötterna och i tysthet förbannar varandras dofter från diverse kryddade extrakter och kroppslig utsöndring.
Vid tågstationen går mamman och flicka liksom jag av bussen. När jag tittar åt deras håll ser jag att mamman går 10 meter före flickan. Flickan bär sin smutsiga kanin i ena örat och släpar en papperspåse efter sig på marken. Hon är högst 8 år gammal, av svenskt ursprung och faller som en gråsten genom ”välfärdssamhällets” allt mer grovmaskiga skyddsnät.
Plötsligt yttrar hon en ramsa i ett saktmodigt tempo: ”Sätt huvet mellan benen och kyss dig i stjärten - adjöss” Hon upprepar den tre gånger innan hon brister ut i ett hejdlöst skratt. – Eller hur? – Visst är det så, säger hon samtidigt som hon genomborrar mig med en blick som är fylld av total närvaro och fullständig frånvaro. Hon söker kontakt till vad pris som helst men hennes själ ryser för tomrummet. Jag och de andra passagerarna skruvar besvärat på oss och vänder våra blickar ut genom fönstren utan att ta fäste på någonting. I våran verklighet finns ingen plats för en främmande liten flicka som kommer med känslomässigt budskap.
Jag undrar dock - i min egen lilla självcentrerade sfär - var hon egentligen är - i sina tankar?
Hennes mamma, som jag inte har sett tidigare men som sitter på sätet mitt emot flickan, ber henne att vara tyst. Sch, säger hon. – Eller hur? – Visst är det så, säger flickan återigen, nu vänd mot mamman. – Det har jag hört på TV! När inte mamman lyckas få tyst på henne lägger hon till med ett nervöst småskrattande, som vittnar om mental instabilitet. ”haha hoho jaja ojojojojoj hahahaha”. Flickan börjar då också att skratta, precis som sin mamma. Efter ett tag börjar de småförstrött plocka med sina medhavda papperspåsar som de ställt på platserna invid. De innehåller allt från plastpåsar, tomflaskor och konservburkar till filtar, stormkök och ett par gula gummistövlar som verkar vara i mammans storlek. En kasse - som flickan ihärdigt river i - innehåller små tygbitar. När hon hittar en blå frottébit tar hon upp den och stryker den ömt mot kinden, samtidigt som hon för in tummen i munnen. Hon sluter ögonen och ser ut till att ha funnit ro.
Jag betraktar henne där hon sitter. Hennes neongröna galonbyxor och röda, trasiga ballerinaskor. Hennes sladdriga, gråa collegetröja med det numera ourskiljbara tryckta motivet på framsidan, och hennes ansikte - som till form och storlek påminner om ett litet barns - men som till anletsdragen uttrycker så mycket mer än vad ett normalt barn någonsin skulle kunna ge uttryck åt. Jag tänker på mina egna barn. Och jag tänker på vad dom tänker på när dom ser en flicka som den här: Om dom över huvud taget skulle se henne?
Vid nästa hållplats kommer ännu fler in för att trängas i den redan överfulla bussen. Några slänger en hastig blick på flickan och hennes mamma men tar därefter snabbt sin tillflykt till det som de förstrött behagar förnimma på andra sidan fönstren. Mamman och flickan får obehindrat uppta två säten med sina papperspåsar medan vi andra trampar varandra på fötterna och i tysthet förbannar varandras dofter från diverse kryddade extrakter och kroppslig utsöndring.
Vid tågstationen går mamman och flicka liksom jag av bussen. När jag tittar åt deras håll ser jag att mamman går 10 meter före flickan. Flickan bär sin smutsiga kanin i ena örat och släpar en papperspåse efter sig på marken. Hon är högst 8 år gammal, av svenskt ursprung och faller som en gråsten genom ”välfärdssamhällets” allt mer grovmaskiga skyddsnät.
måndag 20 oktober 2008
Föräldrars rätt och möjlighet till att ta han om sina egna barn (och barnens rätt att bli omhändertagna av sina egna föräldrar)
Barnen är vår viktigaste investering i framtiden. Vi har idag möjlighet att prägla kommande generationers samhällen och kan redan nu välja hur våra barns, barnbarns och barnbarnsbarns levnadsvillkor kommer att se ut i stora drag. Vi kan också välja att fortsätta blunda, titta bort och resignerat överlämna dem åt sitt eget öde genom att ideligen sätta våra egna behov i första rummet. Men då kan vi heller inte ständigt förfasas över i vilken riktning människans natur, mänskligheten och samhället är på väg…
Modern anknytningsteori har konstaterat att barnets första 1-3 levnadsår, och dess relationer, är av vital betydelse för hur livet i övrigt kommer att gestalta sig. En stor del av barnets fortsatta känslo- och förnuftsmässiga utveckling finner sin grund under den här perioden av livet.
En stor del av vår, vi vuxnas, vakna tid upptas av arbets- och familjeliv, och vår situation på dessa två arenor färgar vår tillvaro på många olika sätt: vår hälsa, ekonomi, sociala relationer, boende, utbildning och klassposition för att nämna några. Hur vårt arbetsliv och våra familjeliv ser ut är alltså av mycket stor betydelse för våra levnadsvillkor i allmänhet. Inte minst viktig är frågan hur vi lyckas kombinera dessa båda områden. I dag ryms dessutom några av samtidens mest brännande samhällsfrågor i just skärningspunkten mellan familj och arbete: jämställdheten mellan könen, fördelningen av det betalda och obetalda arbetet, svårigheten att kombinera karriär och familjeliv, föräldraledighet samt barnomsorg och barnens levnadsvillkor. Vi lever idag i en helt annan typ av samhälle än vad vi exempelvis gjorde för bara några decennier sedan.
Ewa Callhammar, folkpartistiskt oppositionsråd i Katrineholm, tar i KK-debatt den 17 oktober förtjänstfullt upp barnens behov av tidiga nära relationer till sina föräldrar kontra förskolans roll under barnens första 1-3 levnadsår. http://www.kkuriren.se/kkuriren/arkiv.php?id=234406&avdelning_1=102&avdelning_2=110&arkiv_datum=2008-10-17&go=1 Callhammar föreslår en debatt kring frågan om maxtid på förskolan, medveten om att det kommer att leda till stor diskussion och ”röra om en hel del”. Detta eftersom man riskerar stämplas som motståndare till kvinnans frigörelse och/eller ge upphov till dåligt samvete hos föräldrar som av olika anledningar väljer att överlämna sina barn i förskolans regi och som kommer att försvara sig med att de gör det för barnens bästa.
Min fösta reaktion är: varför är det i dagens samhälle så kontroversiellt att förorda mer tid för barnen tillsammans med sina egna föräldrar?
Jag kan här se tre uppenbara orsaker:
Kvinnans frigörelse - De som har skrikigt högst och som hittills har dikterat en stor del av villkoren för debatten om omhändertagandet av barnen de första levnadsåren är alla dessa manhaftiga kvinnosakskvinnor som inte kan skilja på strävan efter jämlikhet och på behov av att ge och få omvårdnad. De menar; att så länge de inte innehar samma status och position (och gärna lite högre) som männen i samhället så kommer de heller inte att erkänna sitt eget och andra kvinnors nedärvda moderskap. De besväras därmed föga av att det är deras egna barn som i slutändan blir lidande.
Materialismen - Vår egen tids religion. Det är i den vi söker innehåll och betydelse i livet. Vi fäster större vikt vid gods och gull och att köpa oss status än att bygga autentiska relationer. Vi har dessutom byggt upp en kultur som strävar efter styrka och inte bara förnekar svagheten, utan till och med föraktar den. Därav faller det sig naturligt att vi inte alltid innehar en omhändertagande attityd till de svaga i samhället: i det har fallet de små barnen.
Pådyvlad samhällssyn - En okritisk tro på dem som säger att barn mår bäst av att vara tillsammans med andra barn i organiserad form, och att detta är mest fördelaktigt för deras intellektuella och emotionella utveckling. Därför har det bland annat skett en explosiv expansion av daghem och andra förskoleformer, som utan egentlig hänsyn till och insikt om pedagogikens betydelse bara haft till uppgift att fjärma barnen från sina föräldrar så mycket som möjligt i socialismens likformiga lära. Vi har dessutom ”knökat” in så många barn som möjligt på en allt mindre yta. Debatten om humaniteten i detta förfarande har effektivt filtrerats bort genom bland annat djurrättsaktivisternas oupphörliga gapande efter bättre uppväxtförhållanden för kycklingar, minkar och grisar med mera.
Tillfredsställelsen med familjelivet och arbetet, utöver tillfredsställelsen med bland annat kärlek, hälsa och ekonomi, är de faktorer som har allra störst betydelse för om vi känner oss nöjda med våra liv som helhet. Familje- och arbetslivet är nyckelfaktorer om vi ska förstå våra egna levnadsvillkor idag. Att förstå samtiden är att uppspåra och uttolka de tendenser som pekar mot framtiden. Det är att få grepp om frågan ”vart är vi på väg”? Det är inte att spå hur framtiden kommer att bli, men nog hur den kan bli, om man projicerar på framtiden de trender, som är framträdande i nuet. Där är det uppenbart att det är allt fler som mår allt sämre och en av orsakerna är, enligt många, människans ambivalens – dubbelhet i känslolivet – att det finns en klyfta mellan den vi verkligen är och den vi visar offentligt. Vi ser tydligt att kommande generationer har sämre förutsättningar för drägligt leverne än vad vi hade och ser också de uppenbara orsakerna. Men vi gör ingenting åt det!
C. S. Lewis, säger i en av sina böcker: ”Framsteg innebär att man närmar sig målet man vill till. Och har man gått fel någonstans, kommer man inte närmare målet genom att fortsätta rakt fram. Är man på fel väg, innebär ett framsteg att man vänder helt om och går tillbaka till den rätta vägen, och i det fallet är det den som först vänder tillbaka som är den mest framstegsvänliga.
Vi har alla varit med om när vi gjort matematisk uträkning. När jag räknat fel någon gång i början, så kommer jag fortare fram till svaret ju förr jag erkänner det och går tillbaka och börjar om. Man gör inga framsteg genom att vara tjurskallig och vägra erkänna ett misstag. Och jag tror att om man betraktar det tillstånd som världen för närvarande befinner sig i, så ser man ganska klart att mänskligheten har begått något rejält misstag. Vi är på fel väg. Och är det så, måste vi gå tillbaka. Att gå tillbaka är i det här fallet den snabbaste vägen fram. Framsteg innebär inte bara förändring, utan förändring till det bättre”. Eller som Einstein en gång uttryckte det ”definitionen av galenskap är att göra samma sak omigen och förvänta sig ett annat resultat”.
Genom att införa en maxtid för de små barnen på förskolan ges möjlighet för fler föräldrar att upptäcka sina barn. Detta kommer att bidra till ett bättre samhällsklimat på sikt. Få föräldrar sätter, vid närmare eftertanke, barn till världen för att skyndsamt överlämna dem till andras omvårdnad inom olika förskoleformer såsom trots allt sker idag. Detta är ett av politiken och särskilda intressegrupper skapat beteendemönster. Och beteendemönster kan alltid förändras. Vad som är bäst för barnen glöms dessutom ofta bort i diskussionen. Är det bäst för barnen att institutionaliseras eller är det bäst för dem att bli omhändertagna, uppfostrade och sedda av sina egna föräldrar? Givetvis behöver föräldrar som väljer att ta hand om sina egna barn ges både ekonomiska och sociala förutsättningar för att klara av detta, men det borde inte vara så svårt att se vinningarna i att tillhandahålla sådana förutsättningar. Barnen är vår mest värdefulla investering i framtiden. Den tid vi lever i idag säger en hel del om hur vi ser på framtiden.
Modern anknytningsteori har konstaterat att barnets första 1-3 levnadsår, och dess relationer, är av vital betydelse för hur livet i övrigt kommer att gestalta sig. En stor del av barnets fortsatta känslo- och förnuftsmässiga utveckling finner sin grund under den här perioden av livet.
En stor del av vår, vi vuxnas, vakna tid upptas av arbets- och familjeliv, och vår situation på dessa två arenor färgar vår tillvaro på många olika sätt: vår hälsa, ekonomi, sociala relationer, boende, utbildning och klassposition för att nämna några. Hur vårt arbetsliv och våra familjeliv ser ut är alltså av mycket stor betydelse för våra levnadsvillkor i allmänhet. Inte minst viktig är frågan hur vi lyckas kombinera dessa båda områden. I dag ryms dessutom några av samtidens mest brännande samhällsfrågor i just skärningspunkten mellan familj och arbete: jämställdheten mellan könen, fördelningen av det betalda och obetalda arbetet, svårigheten att kombinera karriär och familjeliv, föräldraledighet samt barnomsorg och barnens levnadsvillkor. Vi lever idag i en helt annan typ av samhälle än vad vi exempelvis gjorde för bara några decennier sedan.
Ewa Callhammar, folkpartistiskt oppositionsråd i Katrineholm, tar i KK-debatt den 17 oktober förtjänstfullt upp barnens behov av tidiga nära relationer till sina föräldrar kontra förskolans roll under barnens första 1-3 levnadsår. http://www.kkuriren.se/kkuriren/arkiv.php?id=234406&avdelning_1=102&avdelning_2=110&arkiv_datum=2008-10-17&go=1 Callhammar föreslår en debatt kring frågan om maxtid på förskolan, medveten om att det kommer att leda till stor diskussion och ”röra om en hel del”. Detta eftersom man riskerar stämplas som motståndare till kvinnans frigörelse och/eller ge upphov till dåligt samvete hos föräldrar som av olika anledningar väljer att överlämna sina barn i förskolans regi och som kommer att försvara sig med att de gör det för barnens bästa.
Min fösta reaktion är: varför är det i dagens samhälle så kontroversiellt att förorda mer tid för barnen tillsammans med sina egna föräldrar?
Jag kan här se tre uppenbara orsaker:
Kvinnans frigörelse - De som har skrikigt högst och som hittills har dikterat en stor del av villkoren för debatten om omhändertagandet av barnen de första levnadsåren är alla dessa manhaftiga kvinnosakskvinnor som inte kan skilja på strävan efter jämlikhet och på behov av att ge och få omvårdnad. De menar; att så länge de inte innehar samma status och position (och gärna lite högre) som männen i samhället så kommer de heller inte att erkänna sitt eget och andra kvinnors nedärvda moderskap. De besväras därmed föga av att det är deras egna barn som i slutändan blir lidande.
Materialismen - Vår egen tids religion. Det är i den vi söker innehåll och betydelse i livet. Vi fäster större vikt vid gods och gull och att köpa oss status än att bygga autentiska relationer. Vi har dessutom byggt upp en kultur som strävar efter styrka och inte bara förnekar svagheten, utan till och med föraktar den. Därav faller det sig naturligt att vi inte alltid innehar en omhändertagande attityd till de svaga i samhället: i det har fallet de små barnen.
Pådyvlad samhällssyn - En okritisk tro på dem som säger att barn mår bäst av att vara tillsammans med andra barn i organiserad form, och att detta är mest fördelaktigt för deras intellektuella och emotionella utveckling. Därför har det bland annat skett en explosiv expansion av daghem och andra förskoleformer, som utan egentlig hänsyn till och insikt om pedagogikens betydelse bara haft till uppgift att fjärma barnen från sina föräldrar så mycket som möjligt i socialismens likformiga lära. Vi har dessutom ”knökat” in så många barn som möjligt på en allt mindre yta. Debatten om humaniteten i detta förfarande har effektivt filtrerats bort genom bland annat djurrättsaktivisternas oupphörliga gapande efter bättre uppväxtförhållanden för kycklingar, minkar och grisar med mera.
Tillfredsställelsen med familjelivet och arbetet, utöver tillfredsställelsen med bland annat kärlek, hälsa och ekonomi, är de faktorer som har allra störst betydelse för om vi känner oss nöjda med våra liv som helhet. Familje- och arbetslivet är nyckelfaktorer om vi ska förstå våra egna levnadsvillkor idag. Att förstå samtiden är att uppspåra och uttolka de tendenser som pekar mot framtiden. Det är att få grepp om frågan ”vart är vi på väg”? Det är inte att spå hur framtiden kommer att bli, men nog hur den kan bli, om man projicerar på framtiden de trender, som är framträdande i nuet. Där är det uppenbart att det är allt fler som mår allt sämre och en av orsakerna är, enligt många, människans ambivalens – dubbelhet i känslolivet – att det finns en klyfta mellan den vi verkligen är och den vi visar offentligt. Vi ser tydligt att kommande generationer har sämre förutsättningar för drägligt leverne än vad vi hade och ser också de uppenbara orsakerna. Men vi gör ingenting åt det!
C. S. Lewis, säger i en av sina böcker: ”Framsteg innebär att man närmar sig målet man vill till. Och har man gått fel någonstans, kommer man inte närmare målet genom att fortsätta rakt fram. Är man på fel väg, innebär ett framsteg att man vänder helt om och går tillbaka till den rätta vägen, och i det fallet är det den som först vänder tillbaka som är den mest framstegsvänliga.
Vi har alla varit med om när vi gjort matematisk uträkning. När jag räknat fel någon gång i början, så kommer jag fortare fram till svaret ju förr jag erkänner det och går tillbaka och börjar om. Man gör inga framsteg genom att vara tjurskallig och vägra erkänna ett misstag. Och jag tror att om man betraktar det tillstånd som världen för närvarande befinner sig i, så ser man ganska klart att mänskligheten har begått något rejält misstag. Vi är på fel väg. Och är det så, måste vi gå tillbaka. Att gå tillbaka är i det här fallet den snabbaste vägen fram. Framsteg innebär inte bara förändring, utan förändring till det bättre”. Eller som Einstein en gång uttryckte det ”definitionen av galenskap är att göra samma sak omigen och förvänta sig ett annat resultat”.
Genom att införa en maxtid för de små barnen på förskolan ges möjlighet för fler föräldrar att upptäcka sina barn. Detta kommer att bidra till ett bättre samhällsklimat på sikt. Få föräldrar sätter, vid närmare eftertanke, barn till världen för att skyndsamt överlämna dem till andras omvårdnad inom olika förskoleformer såsom trots allt sker idag. Detta är ett av politiken och särskilda intressegrupper skapat beteendemönster. Och beteendemönster kan alltid förändras. Vad som är bäst för barnen glöms dessutom ofta bort i diskussionen. Är det bäst för barnen att institutionaliseras eller är det bäst för dem att bli omhändertagna, uppfostrade och sedda av sina egna föräldrar? Givetvis behöver föräldrar som väljer att ta hand om sina egna barn ges både ekonomiska och sociala förutsättningar för att klara av detta, men det borde inte vara så svårt att se vinningarna i att tillhandahålla sådana förutsättningar. Barnen är vår mest värdefulla investering i framtiden. Den tid vi lever i idag säger en hel del om hur vi ser på framtiden.
torsdag 16 oktober 2008
Ska känslomässiga argument bemötas med tigande?
Jan-Erik Back, före detta partiledare för Vänsterpartiet i Katrineholm, ondgör sig på KK-debatt den 16 oktober över att medborgarna använder sig av känslomässiga argument i den politiska debatten angående nedläggningen av Floda skola. http://www.kkuriren.se/kkuriren/standard_artikel.php?id=234056&avdelning_1=102&avdelning_2=110 Detta ger, enligt Back, de politiker som tog beslut i frågan, orsak och rätt till att tiga. Sent ska vissa upplysas om att det tillhör det politiska uppdraget att lyssna till dem som de företräder och sedermera tillhandahålla dem sakligt grundade argument för sina beslut. Back verkar här ha förbisett att politik i mångt och mycket handlar om just allmänhetens känslomässiga behov kontra politiskt sakliga argument, vilket för de allra flesta torde vara självklart.
I det här fallet saknas det dock inte sakliga argument! Just politikernas otydlighet är ett. Att först tillkännage att Valla skola skulle läggas ner för att några veckor senare upphäva beslutet, att basunera ut namnet på fem nedläggningshotade skolor (på inhyrda konsulters inrådan) för att sedan decimera det till två och att offentliggöra diverse förvirrande skol- och elevrockader har gett allmänheten upphov till att tro sig lättare kunna påverka, enligt dem, förestående eller felaktiga beslut. Politikerna har påvisat en velighet långt över det tillåtna och därmed förlorat förtroendet för att allmänheten ska lita på att de vet vad de gör!
Sakliga ekonomiska argument finns det också gott om. Floda skola lades ner på grund av ett besparingskrav i bildningsnämnden på 6 miljoner kronor. Det har sedermera visat sig att de farhågor och argument som framfördes av allmänheten innan beslutet om nedläggning har införlivats. Renoveringar och ombyggnationer av andra skolor som behövts anpassas och skolskjutsar har i princip ätit upp hela ”besparingen”. Inom bildningsförvaltningen har man dessutom valt att prioritera nyanställningar i form av ”pennvässare” på mellanchefsnivå till sin redan överhierarkiska organisation. Man väljer också att inom kommunen teckna särskilda pensionsavtal med vissa tjänstemän på skattebetalarnas bekostnad. Politikerna har helt enkelt inte tillräckligt ”rent mjöl i påsen” eller som en något mer sarkastisk person skulle ha uttryckt sig: ”de har inte alltid alla flingor i paketet”. Det är snarare därför de tiger, Back, och inte för att allmänhetens känslor alltid strider mot deras eget förnuft och saklighet.
Tvärtemot vad Back verkar ha uppmärksammat, handlar debatten till stor del om just rätten att gå i skolan för att få en utbildning. En adekvat utbildning! Att som Flodabarnen tvingas resa, dag efter dag, riskerar påverka deras skolresultat avsevärt i slutändan. Det riskerar påverka dels genom att de blir tröttare i och med längre skoldagar och det riskerar påverkar genom att deras föräldrar i sin tur berörs genom oro, mindre gemensam tid med sina barn och större distans till barnens arbetsmiljö med bland annat lärare och annan skolpersonal. Att ha bosatt sig i en by som vid inflyttning erbjöd skola skiljer sig markant från att bosätta sig någonstans där inte skola redan var etablerad. Detta verkar Back inte ha förstått utan framhäver ogenerat sin egen och andras situation i Eriksberg där skolan sedan länge är borta. Eriksbergarna är säkerligen glada över att ha dig som språkrör i en fråga som denna, Back.
(Ja, Back! Varför ska vi över huvud taget bry oss om varandra, barnen, samhället, solidaritet och medmänsklighet? Jag sköter mitt och skiter i andra verkar vara din paroll. Men om du nu inte fört en kamp för dina barn och deras rätt till goda livsvillkor betyder det inte nödvändigtvis att andra därmed också ska försumma sina. Och vad är det för fel på att eftersträva Sörgårdsidyll? Samhället skulle bara må bättre av att barnens väl och ve stod mer i centrum, och då är en Sörgårdsidyll inte den sämsta förebilden, enligt mig.)
Om man hårdrar Backs argumentation när det gäller Flodabornas skattebidrag till kommunkassan har Katrineholmsborna ingenting att hämta i den pågående debatten kring nedläggningshotade sjukhus. Vi bör då, enligt Back, snällt finna oss i att landstinget, om de så beslutar, lägger ner hela Kullbergska sjukhuset och därefter stillatigande ta oss till Nyköping eller Eskilstuna för vård. All argumentation för en fortsatt drift av Kullbergska i landsstingets regi är, enligt Backs resonemang, bara löjligt beteende och känslomässigt dravel.
Back hade, som politiker, förordat en nedläggning av Floda skola grundat på tjänstemannayttrande om skolans skick, elevunderlag, ekonomi och framtida behov tillsammans med ansvaret gentemot övriga elever i kommunen och insupande av argument från dem som vill behålla skolan. Då skulle han troligtvis vilja lägga de flesta skolor i kommunen eftersom de också står inför ett behov av upprustning. Och han har totalt missat att 90-talskullarnas barn snart ska in i skolsystemet, att ekonomin kan klaras genom omprioriteringar och att man kan styra framtida behov genom att göra landsbygden mer åtråvärd att flytta till via bland annat tillgänglighet av skola! Att sedan Backs politiska filosofi innefattar en slags ”offerfördelnig”, där några barn ska bekosta andras tillfälliga bekvämlighet (tills det bara finns en skola kvar att offra i kommunen eller?) säger mer om honom än vad jag behöver kommentera, vilket även det faktum att Back inte tillnärmelsevis känner solidaritet med dem som försvarar Floda skola, också gör.
När Back hävdar att lokaltidningen framför en sorgligt ensidig och nogsamt regisserad bevakning av fallet Floda Skola vs Makten är det inte riktigt sakenligt(!). Min och många Katrineholmsbors erfarenhet är snarare den att politikerna och de ansvariga tjänstemännen, som nämnts tidigare, väljer att tiga i stället för att informera och argumentera. Jag har svårt att tänka mig att journalister i gemen har ett inneboende politikerförakt och därför ständigt motarbetar allmänhetens (och sin egen) välfärd genom att inte låta makten komma till tals (men jag kommer att ändra min åsikt om jag motbevisas). Ändock, lokaltidningen speglar i det här fallet en opinion, enligt mig. Ett åsiktstagande hos allmänheten som har påverkats av en undermålig skolpolitik. Och då är det inte bara Flodaborna som har drabbats eller riskerar att drabbas i framtiden. Att Back nu försöker kväsa denna opinion genom att hävda att den får oproportionerligt mycket utrymme i debatten är måhända en kvarlevd reflektion från hans tid inom politiken.
PS: Men det kan också vara ett känslomässigt utspel i avsaknad av uppmärksamhet hos en man som är i stort behov av just uppmärksamhet. DS.
PPS: Och som i det här fallet inte heller bemöts med tigande. DDS.
I det här fallet saknas det dock inte sakliga argument! Just politikernas otydlighet är ett. Att först tillkännage att Valla skola skulle läggas ner för att några veckor senare upphäva beslutet, att basunera ut namnet på fem nedläggningshotade skolor (på inhyrda konsulters inrådan) för att sedan decimera det till två och att offentliggöra diverse förvirrande skol- och elevrockader har gett allmänheten upphov till att tro sig lättare kunna påverka, enligt dem, förestående eller felaktiga beslut. Politikerna har påvisat en velighet långt över det tillåtna och därmed förlorat förtroendet för att allmänheten ska lita på att de vet vad de gör!
Sakliga ekonomiska argument finns det också gott om. Floda skola lades ner på grund av ett besparingskrav i bildningsnämnden på 6 miljoner kronor. Det har sedermera visat sig att de farhågor och argument som framfördes av allmänheten innan beslutet om nedläggning har införlivats. Renoveringar och ombyggnationer av andra skolor som behövts anpassas och skolskjutsar har i princip ätit upp hela ”besparingen”. Inom bildningsförvaltningen har man dessutom valt att prioritera nyanställningar i form av ”pennvässare” på mellanchefsnivå till sin redan överhierarkiska organisation. Man väljer också att inom kommunen teckna särskilda pensionsavtal med vissa tjänstemän på skattebetalarnas bekostnad. Politikerna har helt enkelt inte tillräckligt ”rent mjöl i påsen” eller som en något mer sarkastisk person skulle ha uttryckt sig: ”de har inte alltid alla flingor i paketet”. Det är snarare därför de tiger, Back, och inte för att allmänhetens känslor alltid strider mot deras eget förnuft och saklighet.
Tvärtemot vad Back verkar ha uppmärksammat, handlar debatten till stor del om just rätten att gå i skolan för att få en utbildning. En adekvat utbildning! Att som Flodabarnen tvingas resa, dag efter dag, riskerar påverka deras skolresultat avsevärt i slutändan. Det riskerar påverka dels genom att de blir tröttare i och med längre skoldagar och det riskerar påverkar genom att deras föräldrar i sin tur berörs genom oro, mindre gemensam tid med sina barn och större distans till barnens arbetsmiljö med bland annat lärare och annan skolpersonal. Att ha bosatt sig i en by som vid inflyttning erbjöd skola skiljer sig markant från att bosätta sig någonstans där inte skola redan var etablerad. Detta verkar Back inte ha förstått utan framhäver ogenerat sin egen och andras situation i Eriksberg där skolan sedan länge är borta. Eriksbergarna är säkerligen glada över att ha dig som språkrör i en fråga som denna, Back.
(Ja, Back! Varför ska vi över huvud taget bry oss om varandra, barnen, samhället, solidaritet och medmänsklighet? Jag sköter mitt och skiter i andra verkar vara din paroll. Men om du nu inte fört en kamp för dina barn och deras rätt till goda livsvillkor betyder det inte nödvändigtvis att andra därmed också ska försumma sina. Och vad är det för fel på att eftersträva Sörgårdsidyll? Samhället skulle bara må bättre av att barnens väl och ve stod mer i centrum, och då är en Sörgårdsidyll inte den sämsta förebilden, enligt mig.)
Om man hårdrar Backs argumentation när det gäller Flodabornas skattebidrag till kommunkassan har Katrineholmsborna ingenting att hämta i den pågående debatten kring nedläggningshotade sjukhus. Vi bör då, enligt Back, snällt finna oss i att landstinget, om de så beslutar, lägger ner hela Kullbergska sjukhuset och därefter stillatigande ta oss till Nyköping eller Eskilstuna för vård. All argumentation för en fortsatt drift av Kullbergska i landsstingets regi är, enligt Backs resonemang, bara löjligt beteende och känslomässigt dravel.
Back hade, som politiker, förordat en nedläggning av Floda skola grundat på tjänstemannayttrande om skolans skick, elevunderlag, ekonomi och framtida behov tillsammans med ansvaret gentemot övriga elever i kommunen och insupande av argument från dem som vill behålla skolan. Då skulle han troligtvis vilja lägga de flesta skolor i kommunen eftersom de också står inför ett behov av upprustning. Och han har totalt missat att 90-talskullarnas barn snart ska in i skolsystemet, att ekonomin kan klaras genom omprioriteringar och att man kan styra framtida behov genom att göra landsbygden mer åtråvärd att flytta till via bland annat tillgänglighet av skola! Att sedan Backs politiska filosofi innefattar en slags ”offerfördelnig”, där några barn ska bekosta andras tillfälliga bekvämlighet (tills det bara finns en skola kvar att offra i kommunen eller?) säger mer om honom än vad jag behöver kommentera, vilket även det faktum att Back inte tillnärmelsevis känner solidaritet med dem som försvarar Floda skola, också gör.
När Back hävdar att lokaltidningen framför en sorgligt ensidig och nogsamt regisserad bevakning av fallet Floda Skola vs Makten är det inte riktigt sakenligt(!). Min och många Katrineholmsbors erfarenhet är snarare den att politikerna och de ansvariga tjänstemännen, som nämnts tidigare, väljer att tiga i stället för att informera och argumentera. Jag har svårt att tänka mig att journalister i gemen har ett inneboende politikerförakt och därför ständigt motarbetar allmänhetens (och sin egen) välfärd genom att inte låta makten komma till tals (men jag kommer att ändra min åsikt om jag motbevisas). Ändock, lokaltidningen speglar i det här fallet en opinion, enligt mig. Ett åsiktstagande hos allmänheten som har påverkats av en undermålig skolpolitik. Och då är det inte bara Flodaborna som har drabbats eller riskerar att drabbas i framtiden. Att Back nu försöker kväsa denna opinion genom att hävda att den får oproportionerligt mycket utrymme i debatten är måhända en kvarlevd reflektion från hans tid inom politiken.
PS: Men det kan också vara ett känslomässigt utspel i avsaknad av uppmärksamhet hos en man som är i stort behov av just uppmärksamhet. DS.
PPS: Och som i det här fallet inte heller bemöts med tigande. DDS.
onsdag 15 oktober 2008
Journalistiken och ekonomin, del 2
Mikael Sekund har inga högre tankar om media och journalister. Han hävdar att de präglas av okunnighet och enögdhet samt att de konstruerar och frambringar osäkerhet bland vanliga människor. Sekund anser det vara olyckligt att media, trots sin usla journalistik och brist på specialkunskaper vid sidan om det journalistiska hantverket, innehar en alltför hög trovärdhet för de flesta människor. Journalister kan, enligt honom, ”inte mer om ekonomi och psykologi, som finanskrisen handlar om, än sina läsare eller sin publik”. Han vidhåller dessutom att journalistiken bygger på förenklingar eftersom journalister tror att det är vad publiken vill ha, samt att mediadrevet leder till att alla journalister tittar åt samma håll och därigenom missar alternativa svar på sina frågor eller nyanserna. http://www.kkuriren.se/kkuriren/standard_artikel.php?id=230079&avdelning_1=102&avdelning_2=110&t=1123632933 Till detta kan jag i mångt och mycket instämma men anser det vara olyckligt att dra alla inom journalistiken över samma kam. Det finns trots allt en hel del människor inom media som både innehar ämnesinriktad kunskap och som vågar gå sina egna vägar utan vare sig populistiska eller gemenskapliga behov (det finns dessutom orsak till att ekonomer blir just ekonomer och journalister blir just journalister. Sekund tycks kräva att alla journalister även ska inneha en högre utbildning inom det område han/hon skriver om, vilket visserligen vore önskvärt men ändå får ses som praktiskt omöjligt). Jag kan heller inte ge bifall till att journalister allena ska stå till svars för gemene mans och kvinnas finansiella osäkerhet och därför generellt bör anses opålitliga. Detta skulle vara att göra det alltför enkelt för sig! Sekunds allmängiltiga omdömen kan dock härröra från hans egna upplevelser som journalist och opinionsbildare men även genom hans samröre med andra mediekritiker såsom bland annat Stig-Björn Ljunggren.
Sekund anser det vara mest värt att beakta att finansmarknadsministern, riksbankschefen och chefen för Riksgälden samstämmigt säger att spararnas pengar är skyddade, därför att de svenska bankerna står starka och väl rustade. Han är också förtröstansfull med att staten garanterar spararnas pengar och att ingen bank kommer ta ditt hus, om du fortsätter att betala räntan. Tyvärr har dessa experters utlåtanden och garantier ”drunknat i medias gallskrikande”, enligt Sekund.
Utan att påstå mig inneha särskilt goda kunskaper om den finansiella sektorn (poäng till Sekund) törs jag ändå hävda att otaliga människor har blivit ”felinformerade” av så kallad expertis när det gäller sina egna investeringar. Och så är det väl: den finansiella världen ger inte tillräcklig insyn och är inte tillräckligt förutsägbar för alla att bli sin ”egen lyckas smed”. Inbyggt i systemet är att några få blir vinnare, men de allra flesta, tyvärr behöver betraktas som förlorare på nämnda vinnares bekostnad. Att Sekund då påstår att media borde fästa större vikt vid dessa personers utlåtanden faller enligt mig på sin egen orimlighet. Detta eftersom vi då i synnerhet skulle få en ännu mer snedvriden maktbalans där de allra mest initierade obehindrat kunde styra den finansiella utvecklingen ytterligare, och nu med ännu större hjälp av media. Måhända är det en sådan utveckling Sekund eftersträvar? Som före detta informationschef på SEB vet Sekund säkerligen av vilken vikt offentlig information är och att det vid varje tillfälle görs noga överväganden innan den tillkännages. Det är ytterst lite av det som blir sagt som i slutändan skulle kunna skada det egna intresset! Jag tror inte att de experter som Sekund förordar skiljer sig i det hänseendet, vilket jag också gjorde gällande i min debattartikel Journalistiken och Ekonomin. De har precis som vi andra, sina egna och dem de företräder intressen att se till.
Att som Sekund kräva att media skulle ha ifrågasatt och granskat den politik som delvis ligger till grund för dagens finansiella kris är inte adekvat. Varifrån skulle de ha fått informationen? Inget annat än gissningar utifrån ytterst finkänsliga signaler kunde ha lett rätt. Det enda vi vet om framtiden är att den är oviss. Och om det är någon som har missat de mer grundläggande orsakerna till krisen: såsom bankernas och finansinstitutens överambitiösa investeringar och egen girighet, att aktiemarknaden bygger på förväntningar i stället för reellt resultat och annat som media trots allt genom åren har tagit upp, är det bara att beklaga. Den stora allmänheten har nog förstått det ohållbara i den politik som gett legitimitet åt ”skurksamhället” (och som Sekund fortsätter att ge legitimitet åt genom att skjuta på budbäraren, journalisten). Få är också omedvetna om att dylik politik fortsätter föras på alla samhällsnivåer, inte minst inom den svenska offentliga sektorn där några få hejdlöst roffar åt sig av gemenskapens begränsade ekonomiska resurser. Skuldfällor i form av snabblån till unga är även det en ”framtida” bomb som kommer att skaka om i finanserna på ett antal plan i samhället för att inte tala om alla högre tjänstemän inom det privata näringslivet som osentimentalt tillskansar sig oproportionerliga arvoden utan att för den skull behöva bidra till ett bättre företagsklimat. Är det någon som har missat det?
Sekund har alldeles rätt i att samhället och allmänheten skulle gynnas av att journalister och medier mer granskar och övervakar makten och alla med makt, samt att de mer ifrågasätter det som kan kallas den finansiella sektorn. http://www.kkuriren.se/kkuriren/standard_artikel.php?id=233320&avdelning_1=102&avdelning_2=110 Om detta har jag heller aldrig disputerat! Jag motsätter mig däremot, som sagts tidigare, att han skjuter en hejdlös hagelsvärm på allt som rör sig inom journalistiken eftersom han anser den stå ensam ansvarig för pågående finanskris. Jag opponerar mig även emot Sekunds uppmaning att fästa särskild stor vikt vid så kallade initierade potentaters expertutlåtanden. Det finns, enligt mig, ingenting som särskiljer Sverige från övriga i-landsekonomier så markant att vi skulle klara oss bättre än alla andra vid en global finansiell kris. Ingen blir dock gladare än jag om jag här motbevisas. Jag anser dessutom, till skillnad från Sekund, att det i slutändan är vi, du och jag, den stora allmänheten som blir tvungna att bekosta kalaset. Det är framtida investeringar i vår välfärd som ryker. Sekund tror uppenbarligen på de höga herrarna och att Sveriges ekonomi är säkrad genom att man vid en kris utan problem trollar fram X antal miljarder för att garantera spararnas pengar. För mig är det obestridligt att en person som vill pådyvla andra en sådan syn gör det av intresse. Varthän Sekunds intresse ligger låter jag vara osagt för tillfället. Tilliten behöver finnas i människans förnuft. Att var och en med skepsis värderar och utformar sina egna åsikter utifrån en så samlad bild av ”förevisad verklighet” som möjligt. Tyvärr är det inte helt enkelt. Varken för dig, mig eller journalistiken.
Sekund anser det vara mest värt att beakta att finansmarknadsministern, riksbankschefen och chefen för Riksgälden samstämmigt säger att spararnas pengar är skyddade, därför att de svenska bankerna står starka och väl rustade. Han är också förtröstansfull med att staten garanterar spararnas pengar och att ingen bank kommer ta ditt hus, om du fortsätter att betala räntan. Tyvärr har dessa experters utlåtanden och garantier ”drunknat i medias gallskrikande”, enligt Sekund.
Utan att påstå mig inneha särskilt goda kunskaper om den finansiella sektorn (poäng till Sekund) törs jag ändå hävda att otaliga människor har blivit ”felinformerade” av så kallad expertis när det gäller sina egna investeringar. Och så är det väl: den finansiella världen ger inte tillräcklig insyn och är inte tillräckligt förutsägbar för alla att bli sin ”egen lyckas smed”. Inbyggt i systemet är att några få blir vinnare, men de allra flesta, tyvärr behöver betraktas som förlorare på nämnda vinnares bekostnad. Att Sekund då påstår att media borde fästa större vikt vid dessa personers utlåtanden faller enligt mig på sin egen orimlighet. Detta eftersom vi då i synnerhet skulle få en ännu mer snedvriden maktbalans där de allra mest initierade obehindrat kunde styra den finansiella utvecklingen ytterligare, och nu med ännu större hjälp av media. Måhända är det en sådan utveckling Sekund eftersträvar? Som före detta informationschef på SEB vet Sekund säkerligen av vilken vikt offentlig information är och att det vid varje tillfälle görs noga överväganden innan den tillkännages. Det är ytterst lite av det som blir sagt som i slutändan skulle kunna skada det egna intresset! Jag tror inte att de experter som Sekund förordar skiljer sig i det hänseendet, vilket jag också gjorde gällande i min debattartikel Journalistiken och Ekonomin. De har precis som vi andra, sina egna och dem de företräder intressen att se till.
Att som Sekund kräva att media skulle ha ifrågasatt och granskat den politik som delvis ligger till grund för dagens finansiella kris är inte adekvat. Varifrån skulle de ha fått informationen? Inget annat än gissningar utifrån ytterst finkänsliga signaler kunde ha lett rätt. Det enda vi vet om framtiden är att den är oviss. Och om det är någon som har missat de mer grundläggande orsakerna till krisen: såsom bankernas och finansinstitutens överambitiösa investeringar och egen girighet, att aktiemarknaden bygger på förväntningar i stället för reellt resultat och annat som media trots allt genom åren har tagit upp, är det bara att beklaga. Den stora allmänheten har nog förstått det ohållbara i den politik som gett legitimitet åt ”skurksamhället” (och som Sekund fortsätter att ge legitimitet åt genom att skjuta på budbäraren, journalisten). Få är också omedvetna om att dylik politik fortsätter föras på alla samhällsnivåer, inte minst inom den svenska offentliga sektorn där några få hejdlöst roffar åt sig av gemenskapens begränsade ekonomiska resurser. Skuldfällor i form av snabblån till unga är även det en ”framtida” bomb som kommer att skaka om i finanserna på ett antal plan i samhället för att inte tala om alla högre tjänstemän inom det privata näringslivet som osentimentalt tillskansar sig oproportionerliga arvoden utan att för den skull behöva bidra till ett bättre företagsklimat. Är det någon som har missat det?
Sekund har alldeles rätt i att samhället och allmänheten skulle gynnas av att journalister och medier mer granskar och övervakar makten och alla med makt, samt att de mer ifrågasätter det som kan kallas den finansiella sektorn. http://www.kkuriren.se/kkuriren/standard_artikel.php?id=233320&avdelning_1=102&avdelning_2=110 Om detta har jag heller aldrig disputerat! Jag motsätter mig däremot, som sagts tidigare, att han skjuter en hejdlös hagelsvärm på allt som rör sig inom journalistiken eftersom han anser den stå ensam ansvarig för pågående finanskris. Jag opponerar mig även emot Sekunds uppmaning att fästa särskild stor vikt vid så kallade initierade potentaters expertutlåtanden. Det finns, enligt mig, ingenting som särskiljer Sverige från övriga i-landsekonomier så markant att vi skulle klara oss bättre än alla andra vid en global finansiell kris. Ingen blir dock gladare än jag om jag här motbevisas. Jag anser dessutom, till skillnad från Sekund, att det i slutändan är vi, du och jag, den stora allmänheten som blir tvungna att bekosta kalaset. Det är framtida investeringar i vår välfärd som ryker. Sekund tror uppenbarligen på de höga herrarna och att Sveriges ekonomi är säkrad genom att man vid en kris utan problem trollar fram X antal miljarder för att garantera spararnas pengar. För mig är det obestridligt att en person som vill pådyvla andra en sådan syn gör det av intresse. Varthän Sekunds intresse ligger låter jag vara osagt för tillfället. Tilliten behöver finnas i människans förnuft. Att var och en med skepsis värderar och utformar sina egna åsikter utifrån en så samlad bild av ”förevisad verklighet” som möjligt. Tyvärr är det inte helt enkelt. Varken för dig, mig eller journalistiken.
måndag 13 oktober 2008
Endast rädda makthavare stryper debatten
När jag läser en text som den här http://www.kkuriren.se/kkuriren/standard_artikel.php?id=232674&avdelning_1=102&avdelning_2=111&t=1123632934 inser jag ännu mer vilket anhang det är som sätter kurs för den politiska vardagen i Katrineholm. Det är dock oerhört tillfredsställande att chefsredaktören för lokaltidningen, som torde vara en av kommunens mest politiskt initierade, innehar samma uppfattning som en själv i fråga om detta anhangs bristande benägenhet och välvilja till offentlig debatt i frågor som rör kommunens offentliga sektor.
onsdag 8 oktober 2008
Katrineholms kommunala tjänstemäns avtalspensioner
Katrineholm kommuns regler för avtalspension vid 62 års ålder för tjänstemän föreskriver att den anställde skall ha en sammanlagd anställningstid som omfattar minst tolv år inom kommunen varav minst sex av dem fullgjorts som förvaltningschef eller motsvarande. Det visar sig dock vid närmare granskning att åtminstone två personer skaffat sig undantag från gällande regler:
F.d. chef för dåvarande utbildningsförvaltningen, Ing-Marie Frössevi, hade vid sin pensionering, vid 62 års ålder, 2007, en total anställningstid på drygt 34 år inom kommunen (inkluderar tid inom landstinget) varav tre år och sex månader som förvaltningschef (två år och sex månader för lite enligt gällande regler.
Nuvarande chef för bildningsförvaltningen, Ingrid Nandrup, kommer när hon går i pension vid 62 års ålder 090504 ha arbetat sammanlagt drygt sex år i kommunen (nästan sex år för lite enligt gällande regler) varav all tid har varit som förvaltningschef.
Dessa två personers särskilda avtalspensioner kommer att kosta Katrineholms kommun sammanlagt c:a 3 miljoner kronor som på ett eller annat sätt belastar kontot för den verksamhet de företräder; utbildning och skola. Ing-Mari Frössevi hade dessutom mage att ansöka om ledighet med bibehållen lön under perioden 20070801-20071231!
Totalt finns det, förutom Nandrup och Frössevi, ytterligare sex personer som Katrineholms kommun tecknad så kallat särskilt pensionsavtal med sedan 2007:
Erik Hellqvist, kommunchef kommer att kosta kommunen och därmed skattebetalarna 2 207 204 kronor.
Gunilla Svensson, receptionist på Viadidakt, kommer att kosta kommunen och därmed skattebetalarna 297 149 kronor.
Anette Wikner, assisten på Viadidakt; ingen uppgift.
Hjördis Jansson, Löne- och pensionshandläggare på personalkontoret, kommer att kosta kommunen och därmed skattebetalarna 674 700 kronor.
Hans Wessgren, facklig förtroendeman för lärarnas riksförbund, kommer att kosta kommunen och därmed skattebetalarna 123 073 kronor.
Lou-Lou Orrblad, rektor för komvux, kommer att kosta kommunen och därmed skattebetalarna 1 166 444 kronor.
Den totala kostnaden för skattebetalarna i Katrineholms kommun för dessa 8 personer landar på närmare 8 miljoner kronor!!!
Fem personer har sedan 2007 ansökt om särskild avtalspension men fått avslag. Dessa är:
Agneta Carlsson, områdeschef och administratör inom äldreomsorgen.
Elsa Sköldin, Sfi-lärare på komvux, Viadidakt.
Ewa Neumann, lärare på hotell och restaurang, Linden.
Tommy Bengtsson, Adjunkt vi Komvux.
Marianne Allard, lärare inom Södra BoU.
Som kuriosa kan nämnas att Mikael Örning, rektor vid Södra skolan, förordade särskild avtalspension till Marianne Allard, eftersom man då kunde ha kvar en yngre arbetskraft och därigenom kringgå LAS och ”sist in, först ut” - regeln.
Elsa Sköldin skriver i sin ansökan om särskild avtalspension: ”om vi lite äldre går först bör detta innebära en lättnad för arbetsgivaren”. Min reaktion på det är: är de äldre så besvärliga att ha att göra med inom Katrineholms skolväsende att deras avgång innebär en lättnad för arbetsgivaren? Ekonomiskt blir det knappast någon lättnad för kommunen och skattebetalarna att behöva ge finansiellt understöd till någon som inte bidrar med sin arbetskraft i den samhälleliga produktionsapparaten.
Märk väl att bara sedan 2007 (drygt 1 år tillbaka) har tjänstemän inom Katrineholms kommun tecknat pensionsavtal som kommer kosta skattebetalarna omkring 8 miljoner kronor. Och detta är bara vad som kommit till min kännedom efter ytterst ringa efterforskningar. För dessa pengar skulle skolans elever och de äldre inom äldreomsorgen i kommunen kunna få en betydligt mer näringsriktig och välsmakande daglig kost än idag, Flodafors skola skulle kunna finansieras och det skulle även bli pengar över till annat och det skulle med lätthet täcka bildningsnämndens nyss uppkomna underskott på 4 miljoner kronor samt ge lika mycket i handen för annat…men…våra högt ärade tjänstemän har gjort sina val, och var och en är i det här fallet sig själv närmast. Säg bara inte att pengar saknas!
F.d. chef för dåvarande utbildningsförvaltningen, Ing-Marie Frössevi, hade vid sin pensionering, vid 62 års ålder, 2007, en total anställningstid på drygt 34 år inom kommunen (inkluderar tid inom landstinget) varav tre år och sex månader som förvaltningschef (två år och sex månader för lite enligt gällande regler.
Nuvarande chef för bildningsförvaltningen, Ingrid Nandrup, kommer när hon går i pension vid 62 års ålder 090504 ha arbetat sammanlagt drygt sex år i kommunen (nästan sex år för lite enligt gällande regler) varav all tid har varit som förvaltningschef.
Dessa två personers särskilda avtalspensioner kommer att kosta Katrineholms kommun sammanlagt c:a 3 miljoner kronor som på ett eller annat sätt belastar kontot för den verksamhet de företräder; utbildning och skola. Ing-Mari Frössevi hade dessutom mage att ansöka om ledighet med bibehållen lön under perioden 20070801-20071231!
Totalt finns det, förutom Nandrup och Frössevi, ytterligare sex personer som Katrineholms kommun tecknad så kallat särskilt pensionsavtal med sedan 2007:
Erik Hellqvist, kommunchef kommer att kosta kommunen och därmed skattebetalarna 2 207 204 kronor.
Gunilla Svensson, receptionist på Viadidakt, kommer att kosta kommunen och därmed skattebetalarna 297 149 kronor.
Anette Wikner, assisten på Viadidakt; ingen uppgift.
Hjördis Jansson, Löne- och pensionshandläggare på personalkontoret, kommer att kosta kommunen och därmed skattebetalarna 674 700 kronor.
Hans Wessgren, facklig förtroendeman för lärarnas riksförbund, kommer att kosta kommunen och därmed skattebetalarna 123 073 kronor.
Lou-Lou Orrblad, rektor för komvux, kommer att kosta kommunen och därmed skattebetalarna 1 166 444 kronor.
Den totala kostnaden för skattebetalarna i Katrineholms kommun för dessa 8 personer landar på närmare 8 miljoner kronor!!!
Fem personer har sedan 2007 ansökt om särskild avtalspension men fått avslag. Dessa är:
Agneta Carlsson, områdeschef och administratör inom äldreomsorgen.
Elsa Sköldin, Sfi-lärare på komvux, Viadidakt.
Ewa Neumann, lärare på hotell och restaurang, Linden.
Tommy Bengtsson, Adjunkt vi Komvux.
Marianne Allard, lärare inom Södra BoU.
Som kuriosa kan nämnas att Mikael Örning, rektor vid Södra skolan, förordade särskild avtalspension till Marianne Allard, eftersom man då kunde ha kvar en yngre arbetskraft och därigenom kringgå LAS och ”sist in, först ut” - regeln.
Elsa Sköldin skriver i sin ansökan om särskild avtalspension: ”om vi lite äldre går först bör detta innebära en lättnad för arbetsgivaren”. Min reaktion på det är: är de äldre så besvärliga att ha att göra med inom Katrineholms skolväsende att deras avgång innebär en lättnad för arbetsgivaren? Ekonomiskt blir det knappast någon lättnad för kommunen och skattebetalarna att behöva ge finansiellt understöd till någon som inte bidrar med sin arbetskraft i den samhälleliga produktionsapparaten.
Märk väl att bara sedan 2007 (drygt 1 år tillbaka) har tjänstemän inom Katrineholms kommun tecknat pensionsavtal som kommer kosta skattebetalarna omkring 8 miljoner kronor. Och detta är bara vad som kommit till min kännedom efter ytterst ringa efterforskningar. För dessa pengar skulle skolans elever och de äldre inom äldreomsorgen i kommunen kunna få en betydligt mer näringsriktig och välsmakande daglig kost än idag, Flodafors skola skulle kunna finansieras och det skulle även bli pengar över till annat och det skulle med lätthet täcka bildningsnämndens nyss uppkomna underskott på 4 miljoner kronor samt ge lika mycket i handen för annat…men…våra högt ärade tjänstemän har gjort sina val, och var och en är i det här fallet sig själv närmast. Säg bara inte att pengar saknas!
tisdag 7 oktober 2008
Kritikern, ett arbetsmiljöproblem?
Björnar Berg, F.d. förvaltningschef för service- och teknikförvaltningen i Katrineholm, hotar hantera kritik mot ”sina” anställda som ett arbetsmiljöproblem. http://www.kkuriren.se/kkuriren/standard_artikel.php?id=231238&avdelning_1=102&avdelning_2=113&t=1525630950 Utan att gå närmare in på omständigheterna kring Bergs upprördhet, och om den kan anses vara befogad eller ej, är det anmärkningsvärt på vilket sätt han bemöter kritik: Att det skulle vara föremål för att behandlas som arbetsmiljöproblem!
Handhavandet är dock inget nytt i kommunen. Då jag för ett antal år sedan gjorde en anmälan mot Bie skola och där förekommande oegentligheter skrev kommunen (bildningsförvaltningens chef, Ingrid Nandrup), i sitt svar till skolverket, att lärarfacken ansåg mig vara just ett arbetsmiljöproblem (vem hon nu hade pratat med detta om?) och att det därmed var jag och inte den kritik som jag förde på tal som var bekymret. Så kan man också försöka sopa problem under mattan!
Björnar Berg borde, då han fortfarande var förvaltningschef, ägnat mer energi och kraft åt att komma tillrätta med bland annat den pinsamma trafikljussituationen i kommunen. Få saker gör mig numera så irriterad som det eländiga signalsystemet på genomfartsleden. Att vid varje korsning behöva stanna vid rödljus! Alltid, närhelst på dygnet! Det kan omöjligt vara ”rymdteknik” att få till gröna vågen genom Katrineholm. Men det är klart…betraktar men de som för frågan på tal som arbetsmiljöproblem…har ansvariga troligtvis ännu inte uppmärksammat det verkliga bekymret.
Handhavandet är dock inget nytt i kommunen. Då jag för ett antal år sedan gjorde en anmälan mot Bie skola och där förekommande oegentligheter skrev kommunen (bildningsförvaltningens chef, Ingrid Nandrup), i sitt svar till skolverket, att lärarfacken ansåg mig vara just ett arbetsmiljöproblem (vem hon nu hade pratat med detta om?) och att det därmed var jag och inte den kritik som jag förde på tal som var bekymret. Så kan man också försöka sopa problem under mattan!
Björnar Berg borde, då han fortfarande var förvaltningschef, ägnat mer energi och kraft åt att komma tillrätta med bland annat den pinsamma trafikljussituationen i kommunen. Få saker gör mig numera så irriterad som det eländiga signalsystemet på genomfartsleden. Att vid varje korsning behöva stanna vid rödljus! Alltid, närhelst på dygnet! Det kan omöjligt vara ”rymdteknik” att få till gröna vågen genom Katrineholm. Men det är klart…betraktar men de som för frågan på tal som arbetsmiljöproblem…har ansvariga troligtvis ännu inte uppmärksammat det verkliga bekymret.
måndag 6 oktober 2008
Journalistiken och ekonomin
”Intresset ljuger aldrig” är en marxistisk tes som även ickemarxister lätt kan acceptera och som är en viktig förklaringsgrund till politiskt beslutsfattande och opinionsbildning. Med detta i åtanke kan man fundera över Mikael Sekunds utspel på KK debatt den 3:e oktober. http://www.kkuriren.se/kkuriren/arkiv.php?id=230079&avdelning_1=102&avdelning_2=110&arkiv_datum=2008-10-03&go=1
Sekund intar i sitt inlägg rollen av bankernas och finansinstitutens försvarsadvokat samtidigt som han agerar åklagare och utdömer den hårda domen att allmänheten inte bör lita på journalister eftersom pågående finanskris i princip är en mediekonstruktion, enligt honom.
Min omedelbara reaktion är: I vilket (sär)intresse verkar Sekund och vem anser han, i och med sin vinkling, det vara mest förmånligt att gynna?
Sekund uttrycker att det är nedslående ”hur media skapat osäkerhet hos vanliga människor, sådana som du och jag, för att sedan rapportera att ”vanliga människor litar inte längre på bankerna”, vilket i sin tur lett till att människor verkligen börjat oroa sig; för sparpengarna, för pensionen och för huset”.
Här verkar Sekund totalt ha förbisett faktum att tiotusentals, kanske hundratusentals, amerikanare hittills har fått lämna sina hem och att den stora majoriteten amerikanare nu, genom ett krispaket, tvingas finansiera ett fåtal dubiösa typers inkompetenta handlande med gemenskapens ekonomiska resurser. Man brukar tala om att det som händer i USA idag, kommer även hända i Sverige inom en snar framtid. Och varför skulle det vara annorlunda den här gången? Sedan får finansmarknadsministern, riksbankschefen och chefen för riksgälden gapa hur samstämmigt som helst att Sverige står säkrad genom att vi skulle vara särskilt väl rustade. På mig har sådana upprepningar med en papegojas envishet, tvärtemot, omvänd effekt! Jag blir ännu mer orolig för hur de styrande tänker agera och ännu mer förbannad över att mitt intellekt ifrågasätts! Jag kan tänka själv och mitt förnuft säger att finanskrisen är ett faktum, och att den bland annat kommer sig av alltför vidlyftiga finansiella affärer av ett fåtal på den stora allmänhetens bekostnad. Att nu begära att jag ska sticka huvudet i sanden och att medge det hela bara är en mediekonstruktion är inte bara förnedrande utan också, som sagt, en total nedvärdering av mitt intellekt och av min förmåga att med omdöme analysera rådande omständigheter utifrån värderade fakta. Jag har dessutom inte för avsikt att försynt rädda dessa tvivelaktiga investerare genom att ingå i skattesubventionerade krispaket. De har levt gott länge nog, nu får dom inta en lägre levnadsstandard, kravla i sin egen skit eller skaffa sig en utbildning inom något som de är mer lämpade för.
Kärnan i Sekunds inlägg är meningen: ”För så är det ju; staten garanterar spararnas pengar och ingen bank kommer att ta ditt hus, om du fortsätter att betala räntan”.
Jag säger: staten må måhända garantera spararnas pengar via bankakuter och andra finansiella räddningsaktioner; men vem är det som egentligen då bekostar kalaset? Just det; du och jag, det vill säga vi som också är staten! Och vem är det som riskerar att förlora sitt hus på grund av oförmåga att kunna betala räntan? Rätt igen; du och jag, allmänheten, gemene man och den stora majoriteten medborgare som drivs till ruinens brant via bland annat arbetslöshet, försämringar i sjuk-, pensions- och försäkringssystem och sedermera via ”förnumstiga” krispaketen som ska rädda skinnet på dem som undermåligt förvärvat förtroende att handha våra gemensamma ekonomiska resurser.
Oavsett vems och vilkas intressen Sekund företräder är det olyckligt när någon missar målet så som han gör i det här fallet. I stället för att ge bifall åt det som är uppenbart för de allra flesta och utifrån det framhävda sina argument för sin sak, ger Sekund legitimitet åt fortsatta oegentligheter inom svensk ekonomi genom att skjuta på budbäraren; journalisten! Givetvis bör all information utsättas för kritisk granskning och stå föremål för ifrågasättande innan egna värderingar kan utformas. Och givetvis står sig journalistiken stark som opinionsbildare men att tilldela den orsak för den finansiella oro som nu föreligger är inte adekvat. Till detta verkar ett antal obestridliga fakta, från inte minst det förlovade landet USA, vilket hittills ansets stå galjonsfigur för övriga nationers ekonomier.
Sekund intar i sitt inlägg rollen av bankernas och finansinstitutens försvarsadvokat samtidigt som han agerar åklagare och utdömer den hårda domen att allmänheten inte bör lita på journalister eftersom pågående finanskris i princip är en mediekonstruktion, enligt honom.
Min omedelbara reaktion är: I vilket (sär)intresse verkar Sekund och vem anser han, i och med sin vinkling, det vara mest förmånligt att gynna?
Sekund uttrycker att det är nedslående ”hur media skapat osäkerhet hos vanliga människor, sådana som du och jag, för att sedan rapportera att ”vanliga människor litar inte längre på bankerna”, vilket i sin tur lett till att människor verkligen börjat oroa sig; för sparpengarna, för pensionen och för huset”.
Här verkar Sekund totalt ha förbisett faktum att tiotusentals, kanske hundratusentals, amerikanare hittills har fått lämna sina hem och att den stora majoriteten amerikanare nu, genom ett krispaket, tvingas finansiera ett fåtal dubiösa typers inkompetenta handlande med gemenskapens ekonomiska resurser. Man brukar tala om att det som händer i USA idag, kommer även hända i Sverige inom en snar framtid. Och varför skulle det vara annorlunda den här gången? Sedan får finansmarknadsministern, riksbankschefen och chefen för riksgälden gapa hur samstämmigt som helst att Sverige står säkrad genom att vi skulle vara särskilt väl rustade. På mig har sådana upprepningar med en papegojas envishet, tvärtemot, omvänd effekt! Jag blir ännu mer orolig för hur de styrande tänker agera och ännu mer förbannad över att mitt intellekt ifrågasätts! Jag kan tänka själv och mitt förnuft säger att finanskrisen är ett faktum, och att den bland annat kommer sig av alltför vidlyftiga finansiella affärer av ett fåtal på den stora allmänhetens bekostnad. Att nu begära att jag ska sticka huvudet i sanden och att medge det hela bara är en mediekonstruktion är inte bara förnedrande utan också, som sagt, en total nedvärdering av mitt intellekt och av min förmåga att med omdöme analysera rådande omständigheter utifrån värderade fakta. Jag har dessutom inte för avsikt att försynt rädda dessa tvivelaktiga investerare genom att ingå i skattesubventionerade krispaket. De har levt gott länge nog, nu får dom inta en lägre levnadsstandard, kravla i sin egen skit eller skaffa sig en utbildning inom något som de är mer lämpade för.
Kärnan i Sekunds inlägg är meningen: ”För så är det ju; staten garanterar spararnas pengar och ingen bank kommer att ta ditt hus, om du fortsätter att betala räntan”.
Jag säger: staten må måhända garantera spararnas pengar via bankakuter och andra finansiella räddningsaktioner; men vem är det som egentligen då bekostar kalaset? Just det; du och jag, det vill säga vi som också är staten! Och vem är det som riskerar att förlora sitt hus på grund av oförmåga att kunna betala räntan? Rätt igen; du och jag, allmänheten, gemene man och den stora majoriteten medborgare som drivs till ruinens brant via bland annat arbetslöshet, försämringar i sjuk-, pensions- och försäkringssystem och sedermera via ”förnumstiga” krispaketen som ska rädda skinnet på dem som undermåligt förvärvat förtroende att handha våra gemensamma ekonomiska resurser.
Oavsett vems och vilkas intressen Sekund företräder är det olyckligt när någon missar målet så som han gör i det här fallet. I stället för att ge bifall åt det som är uppenbart för de allra flesta och utifrån det framhävda sina argument för sin sak, ger Sekund legitimitet åt fortsatta oegentligheter inom svensk ekonomi genom att skjuta på budbäraren; journalisten! Givetvis bör all information utsättas för kritisk granskning och stå föremål för ifrågasättande innan egna värderingar kan utformas. Och givetvis står sig journalistiken stark som opinionsbildare men att tilldela den orsak för den finansiella oro som nu föreligger är inte adekvat. Till detta verkar ett antal obestridliga fakta, från inte minst det förlovade landet USA, vilket hittills ansets stå galjonsfigur för övriga nationers ekonomier.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
