Flickan på bussen

Hon har halvlångt stripigt hår som sticker ut under en smutsig, brun stickad luva. Hennes händer är små och hon fingrar ihärdigt på tvättlappen till en ”gosekanin” som för länge sedan troligtvis var vit. Varken flickans händer eller kaninen ser ut att ha blivit tvättade på länge. Hennes naglar påminner om naglarna hos en uteliggare, ett ”socialfall” eller någon annan som har hamnat i samhällets periferi och utanförskap. De är kolsvarta runt om nagelbanden och nedanför fingertopparna. Trots det sätter hon emellanåt något av fingrarna i munnen och tuggar frenetiskt. Man kan tycka att detta borde göra fingrarna renare, men så är inte fallet. Smutsen är ingrodd så djupt i hennes porer, att det är frågan om vad som krävs för att hon ska bli ren.

Plötsligt yttrar hon en ramsa i ett saktmodigt tempo: ”Sätt huvet mellan benen och kyss dig i stjärten - adjöss” Hon upprepar den tre gånger innan hon brister ut i ett hejdlöst skratt. – Eller hur? – Visst är det så, säger hon samtidigt som hon genomborrar mig med en blick som är fylld av total närvaro och fullständig frånvaro. Hon söker kontakt till vad pris som helst men hennes själ ryser för tomrummet. Jag och de andra passagerarna skruvar besvärat på oss och vänder våra blickar ut genom fönstren utan att ta fäste på någonting. I våran verklighet finns ingen plats för en främmande liten flicka som kommer med känslomässigt budskap.
Jag undrar dock - i min egen lilla självcentrerade sfär - var hon egentligen är - i sina tankar?

Hennes mamma, som jag inte har sett tidigare men som sitter på sätet mitt emot flickan, ber henne att vara tyst. Sch, säger hon. – Eller hur? – Visst är det så, säger flickan återigen, nu vänd mot mamman. – Det har jag hört på TV! När inte mamman lyckas få tyst på henne lägger hon till med ett nervöst småskrattande, som vittnar om mental instabilitet. ”haha hoho jaja ojojojojoj hahahaha”. Flickan börjar då också att skratta, precis som sin mamma. Efter ett tag börjar de småförstrött plocka med sina medhavda papperspåsar som de ställt på platserna invid. De innehåller allt från plastpåsar, tomflaskor och konservburkar till filtar, stormkök och ett par gula gummistövlar som verkar vara i mammans storlek. En kasse - som flickan ihärdigt river i - innehåller små tygbitar. När hon hittar en blå frottébit tar hon upp den och stryker den ömt mot kinden, samtidigt som hon för in tummen i munnen. Hon sluter ögonen och ser ut till att ha funnit ro.

Jag betraktar henne där hon sitter. Hennes neongröna galonbyxor och röda, trasiga ballerinaskor. Hennes sladdriga, gråa collegetröja med det numera ourskiljbara tryckta motivet på framsidan, och hennes ansikte - som till form och storlek påminner om ett litet barns - men som till anletsdragen uttrycker så mycket mer än vad ett normalt barn någonsin skulle kunna ge uttryck åt. Jag tänker på mina egna barn. Och jag tänker på vad dom tänker på när dom ser en flicka som den här: Om dom över huvud taget skulle se henne?

Vid nästa hållplats kommer ännu fler in för att trängas i den redan överfulla bussen. Några slänger en hastig blick på flickan och hennes mamma men tar därefter snabbt sin tillflykt till det som de förstrött behagar förnimma på andra sidan fönstren. Mamman och flickan får obehindrat uppta två säten med sina papperspåsar medan vi andra trampar varandra på fötterna och i tysthet förbannar varandras dofter från diverse kryddade extrakter och kroppslig utsöndring.

Vid tågstationen går mamman och flicka liksom jag av bussen. När jag tittar åt deras håll ser jag att mamman går 10 meter före flickan. Flickan bär sin smutsiga kanin i ena örat och släpar en papperspåse efter sig på marken. Hon är högst 8 år gammal, av svenskt ursprung och faller som en gråsten genom ”välfärdssamhällets” allt mer grovmaskiga skyddsnät.