Föräldrars rätt och möjlighet till att ta han om sina egna barn (och barnens rätt att bli omhändertagna av sina egna föräldrar)

Barnen är vår viktigaste investering i framtiden. Vi har idag möjlighet att prägla kommande generationers samhällen och kan redan nu välja hur våra barns, barnbarns och barnbarnsbarns levnadsvillkor kommer att se ut i stora drag. Vi kan också välja att fortsätta blunda, titta bort och resignerat överlämna dem åt sitt eget öde genom att ideligen sätta våra egna behov i första rummet. Men då kan vi heller inte ständigt förfasas över i vilken riktning människans natur, mänskligheten och samhället är på väg…

Modern anknytningsteori har konstaterat att barnets första 1-3 levnadsår, och dess relationer, är av vital betydelse för hur livet i övrigt kommer att gestalta sig. En stor del av barnets fortsatta känslo- och förnuftsmässiga utveckling finner sin grund under den här perioden av livet.

En stor del av vår, vi vuxnas, vakna tid upptas av arbets- och familjeliv, och vår situation på dessa två arenor färgar vår tillvaro på många olika sätt: vår hälsa, ekonomi, sociala relationer, boende, utbildning och klassposition för att nämna några. Hur vårt arbetsliv och våra familjeliv ser ut är alltså av mycket stor betydelse för våra levnadsvillkor i allmänhet. Inte minst viktig är frågan hur vi lyckas kombinera dessa båda områden. I dag ryms dessutom några av samtidens mest brännande samhällsfrågor i just skärningspunkten mellan familj och arbete: jämställdheten mellan könen, fördelningen av det betalda och obetalda arbetet, svårigheten att kombinera karriär och familjeliv, föräldraledighet samt barnomsorg och barnens levnadsvillkor. Vi lever idag i en helt annan typ av samhälle än vad vi exempelvis gjorde för bara några decennier sedan.

Ewa Callhammar, folkpartistiskt oppositionsråd i Katrineholm, tar i KK-debatt den 17 oktober förtjänstfullt upp barnens behov av tidiga nära relationer till sina föräldrar kontra förskolans roll under barnens första 1-3 levnadsår. http://www.kkuriren.se/kkuriren/arkiv.php?id=234406&avdelning_1=102&avdelning_2=110&arkiv_datum=2008-10-17&go=1 Callhammar föreslår en debatt kring frågan om maxtid på förskolan, medveten om att det kommer att leda till stor diskussion och ”röra om en hel del”. Detta eftersom man riskerar stämplas som motståndare till kvinnans frigörelse och/eller ge upphov till dåligt samvete hos föräldrar som av olika anledningar väljer att överlämna sina barn i förskolans regi och som kommer att försvara sig med att de gör det för barnens bästa.

Min fösta reaktion är: varför är det i dagens samhälle så kontroversiellt att förorda mer tid för barnen tillsammans med sina egna föräldrar?

Jag kan här se tre uppenbara orsaker:
Kvinnans frigörelse - De som har skrikigt högst och som hittills har dikterat en stor del av villkoren för debatten om omhändertagandet av barnen de första levnadsåren är alla dessa manhaftiga kvinnosakskvinnor som inte kan skilja på strävan efter jämlikhet och på behov av att ge och få omvårdnad. De menar; att så länge de inte innehar samma status och position (och gärna lite högre) som männen i samhället så kommer de heller inte att erkänna sitt eget och andra kvinnors nedärvda moderskap. De besväras därmed föga av att det är deras egna barn som i slutändan blir lidande.
Materialismen - Vår egen tids religion. Det är i den vi söker innehåll och betydelse i livet. Vi fäster större vikt vid gods och gull och att köpa oss status än att bygga autentiska relationer. Vi har dessutom byggt upp en kultur som strävar efter styrka och inte bara förnekar svagheten, utan till och med föraktar den. Därav faller det sig naturligt att vi inte alltid innehar en omhändertagande attityd till de svaga i samhället: i det har fallet de små barnen.
Pådyvlad samhällssyn - En okritisk tro på dem som säger att barn mår bäst av att vara tillsammans med andra barn i organiserad form, och att detta är mest fördelaktigt för deras intellektuella och emotionella utveckling. Därför har det bland annat skett en explosiv expansion av daghem och andra förskoleformer, som utan egentlig hänsyn till och insikt om pedagogikens betydelse bara haft till uppgift att fjärma barnen från sina föräldrar så mycket som möjligt i socialismens likformiga lära. Vi har dessutom ”knökat” in så många barn som möjligt på en allt mindre yta. Debatten om humaniteten i detta förfarande har effektivt filtrerats bort genom bland annat djurrättsaktivisternas oupphörliga gapande efter bättre uppväxtförhållanden för kycklingar, minkar och grisar med mera.

Tillfredsställelsen med familjelivet och arbetet, utöver tillfredsställelsen med bland annat kärlek, hälsa och ekonomi, är de faktorer som har allra störst betydelse för om vi känner oss nöjda med våra liv som helhet. Familje- och arbetslivet är nyckelfaktorer om vi ska förstå våra egna levnadsvillkor idag. Att förstå samtiden är att uppspåra och uttolka de tendenser som pekar mot framtiden. Det är att få grepp om frågan ”vart är vi på väg”? Det är inte att spå hur framtiden kommer att bli, men nog hur den kan bli, om man projicerar på framtiden de trender, som är framträdande i nuet. Där är det uppenbart att det är allt fler som mår allt sämre och en av orsakerna är, enligt många, människans ambivalens – dubbelhet i känslolivet – att det finns en klyfta mellan den vi verkligen är och den vi visar offentligt. Vi ser tydligt att kommande generationer har sämre förutsättningar för drägligt leverne än vad vi hade och ser också de uppenbara orsakerna. Men vi gör ingenting åt det!

C. S. Lewis, säger i en av sina böcker: ”Framsteg innebär att man närmar sig målet man vill till. Och har man gått fel någonstans, kommer man inte närmare målet genom att fortsätta rakt fram. Är man på fel väg, innebär ett framsteg att man vänder helt om och går tillbaka till den rätta vägen, och i det fallet är det den som först vänder tillbaka som är den mest framstegsvänliga.
Vi har alla varit med om när vi gjort matematisk uträkning. När jag räknat fel någon gång i början, så kommer jag fortare fram till svaret ju förr jag erkänner det och går tillbaka och börjar om. Man gör inga framsteg genom att vara tjurskallig och vägra erkänna ett misstag. Och jag tror att om man betraktar det tillstånd som världen för närvarande befinner sig i, så ser man ganska klart att mänskligheten har begått något rejält misstag. Vi är på fel väg. Och är det så, måste vi gå tillbaka. Att gå tillbaka är i det här fallet den snabbaste vägen fram. Framsteg innebär inte bara förändring, utan förändring till det bättre”. Eller som Einstein en gång uttryckte det ”definitionen av galenskap är att göra samma sak omigen och förvänta sig ett annat resultat”.

Genom att införa en maxtid för de små barnen på förskolan ges möjlighet för fler föräldrar att upptäcka sina barn. Detta kommer att bidra till ett bättre samhällsklimat på sikt. Få föräldrar sätter, vid närmare eftertanke, barn till världen för att skyndsamt överlämna dem till andras omvårdnad inom olika förskoleformer såsom trots allt sker idag. Detta är ett av politiken och särskilda intressegrupper skapat beteendemönster. Och beteendemönster kan alltid förändras. Vad som är bäst för barnen glöms dessutom ofta bort i diskussionen. Är det bäst för barnen att institutionaliseras eller är det bäst för dem att bli omhändertagna, uppfostrade och sedda av sina egna föräldrar? Givetvis behöver föräldrar som väljer att ta hand om sina egna barn ges både ekonomiska och sociala förutsättningar för att klara av detta, men det borde inte vara så svårt att se vinningarna i att tillhandahålla sådana förutsättningar. Barnen är vår mest värdefulla investering i framtiden. Den tid vi lever i idag säger en hel del om hur vi ser på framtiden.