Dahlström vs Carle

Det finns en paradox i, att ju nöjdare vi människor är, desto mer kräver vi. I det perspektivet skulle Dahlströms utspel (eller uteblivna utspel) gentemot Jan Carle, kommunstyrelsens ordförande i Nyköping, kunna tolkas som en strategisk manifestation i avsikt att kvarhålla dominansen över kommuninvånarna.
http://www.sr.se/sormland/nyheter/artikel.asp?artikel=2254324 Detta då paradoxen i sin andra ytterlighet innebär att: desto missnöjdare vi medborgare är, desto mindre kräver vi! En annan förklaring till Dahlströms agerande skulle kunna vara att han helt enkelt saknar den retorik och handlingskraft som krävs för debatt och argumentation i frågan, och därför fogligt ställer sig med mössan i hand och räknar med att allt nog i slutändan kommer att ordna sig till det bästa genom andras försorg. Den katrineholmska undergivenheten visavi en av storebröderna i regionen tar sig då uttryck i form av underkuvat lillebrorskomplex. Ett tredje alternativ, om så finns, hoppas jag Dahlström själv kan presentera.
Dahlström har givetvis rätt i att landstingspolitikerna har ansvar för sjukhusfrågan och att de bör få jobba med att ta fram ett klokt förslag. Men under den resans gång behövs en kraftfull lobbying från Katrineholmarna - för Katrineholm. Vi behöver uppmärksamma landstingspolitikerna på att: Nu får det vara nog! Katrineholm tar inte mer skit! Vi vägrar bli en regional soptipp där alla kan dumpa sin dynga, ett förruttnat lik som en galen obducent obekymrat amputerar och skär i, och vi vägrar framför allt att bli en frånvänd spökstad i ett ingenmansland, avskuret från omvärlden, bortglömd, övergiven och endast existerande i vårt eget elände - tills siste man tar med sig kommunflaggan. Om Katrineholms politiker, för att förhindra detta, behöver ge sig in i en ”barnslig” pajkastning och tjafsa om vilket sjukhus som ska läggas ner: Gör det! Det finns dessutom även en hel del sakliga argument som talar för att Katrineholm är nog hemsökt och därför snart behöver få något positivt tilldelat.
Relativt nöjda medborgare kräver oftast endast relativt god välfärd. Och välfärd är, för mig, att färdas någotsånär väl genom livet. Jag gör det gärna i Katrineholm - men jag har inte för avsikt att ta med mig kommunflaggan!