Katrineholms kommun har under de senaste tre åren ådragit sig fyrtiotvå (!) betalningsanmärkningar. Det är flest i hela regionen - och av landets 290 kommuner hamnar Katrineholm på en mindre hedrande elfteplats - bland annat före både Norrköping, Helsingborg och Linköping med betydligt större administrationer. I september -08 efterfrågade jag i en debattartikel orsaker till varför kommunen inte klarar av att betala sina räkningar i tid och vilka verksamheter som åsamkat oss skattebetalare efterföljande onödiga utgifter i form av inkassokrav och förseningsavgifter. http://kkuriren.se/ledareasikter/debatt/1.65874 Det handlade då om tjugofem ärenden, vilket nu – på ett halvår - nästan fördubblats. Katrineholm kommuns ekonomichef Anne Andersson svarade mig då - via mail - att det är enheten för upphandling och affärer inom service- och teknikförvaltningen tillsammans med kommunledningsförvaltningen genom ekonomikontoret som bär ansvaret. Hon hänvisade dessutom till gängse standardfraser såsom nya rutiner, tekniska problem, dålig användarteknik osv.
För varje betalningsanmärkning har Katrineholms kommun erhållit fyra betalningspåminnelser! Kommunen har varit föremål för indrivning två gånger! För en privatperson räcker det med en anmärkning för att inte kunna hyra en lägenhet i det kommunala bostadsbolaget KFAB eller för att på annat sätt bli utsatt på grund av bristande tillförlitlighet!
I Östnytt 9 april sa kommunstyrelsens ordförande, Göran Dahlström, att han inte accepterar det här längre. http://svtplay.se/v/1515763/kommunalradet_rasande_pa_sin_stab "Är det så att det här inte åtgärdas och blir klart och färdigt då får folk som har hand om det här sluta i den här kommunen.” ”Det får kommunchefen rätta till nu i veckan som kommer för så här får det inte vara.” ”Människor ute och företag ska inte behöva lida för att vi har klantigt folk som finns ute i kommunen och som inte sköter det här på ett rätt sätt.” ”Det är människor ute som inte sköter det jobb som man ska göra och det är oacceptabelt och så kan vi inte ha det och då måste människor i så fall sluta i vår verksamhet”, sa Dahlström.
Men det kan omöjligt handla om att hänga ut enskilda administratörer på service- och teknikförvaltningen eller ekonomikontoret. De gör oftast det de blir tillsagda utifrån givna förutsättningar (vilka kan vara nog så svårtolkade - men någon bär alltid ansvar för utformningen). Och detta ansvar bör ekonomichefen och hennes närmsta underställda bära. Det är här kompetensen brister som sedan förs vidare ner i organisationen! Göran Dahlström vill sparka de administrativa handläggare som ekonomichef, Anne Andersson, anser bära ansvar för de prekära ekonomiska oegentligheter som uppkommit. Som vanligt slår de som anser sig vara starkast helst på dem som redan ligger! Det skulle vara intressant att höra vad ”syndabockarna” själva har att säga.
torsdag 16 april 2009
måndag 30 mars 2009
Hertzberg undviker kärnfrågan
”Jag ser inte jämställdhet som något som är mellan kvinnor och andra kvinnor.” ”För mig handlar jämställdhet och jämlikhet om att skapa lika rättigheter och skyldigheter mellan kvinnor och män”, säger Marianne Hertzberg i fredagens Katrineholms-Kuriren. http://www.kkuriren.se/kkuriren/arkiv.php?id=281234&avdelning_1=102&avdelning_2=113&arkiv_datum=2009-03-27&go=1 Det är i och för sig bra att hon klarlägger vad en stor del av hennes och socialdemokratins ideologi och motstånd mot vårdnadsbidrag och barnomsorgspeng egentligen handlar om. Men hon undviker kärnfrågan!
Varför ska det ges högre status och ses som mer värdefullt att förvärvsarbeta gentemot att ta hand om sina egna barn och sitt hem?
Jag menar att det finns ett värde i att ta hand om sina egna små barn och sitt hem som är minst lika viktigt för samhället som förvärvsarbete. Och att detta arbete också bör skattas lika högt. Någonstans har det gått fel, när Hertzberg – och likasinnade – framställer hemarbete som något föraktfullt och nedvärderar både det och barnen i sin strävan att bli jämställda en egendefinierad idealiserad man! Enligt mig, vore det vettigare att försöka höja statusen och värdet i att ta hand om sina egna barn och hemmet –för både kvinnan och mannen!
Min utgångspunkt är att de enskilda föräldrarna själva är bäst lämpade att ta ansvar över fördelningen i hemmet utifrån sin högst särpräglade familjesituation och att de i detta arbete behöver tillhandahålla lämpliga verktyg och förutsättningar. Vårdnadsbidrag och barnomsorgspeng – i kombination med – en samhällssyn där arbetet med våra egna barn och i hemmet, tillskrivs högre status och värde skulle, enligt mig, ge möjlighet för fler att vara hemma med sina små barn. Och jag anser - i motsatts till Hertzberg - att det inte behöver ske på bekostnad av att förskolan försämras. Snarare kommer förskolan förbättras i och med mindre barngrupper och mer tid för personalen att ägna sig åt den omsorg som de ytterst är ämnade för och som de allra flesta helst ser sig syssla med.
Jag har aldrig – och kommer aldrig – att påstå att alla män ska förvärvsarbeta eller att inte även män ska kunna vara hemma med sina egna små barn (vilket jag för övrigt själv har varit i stor utsträckning). Och jag är fullt medveten om att det finns mycket att önska när det gäller jämlikhet mellan könen. Men den debatten är – om än så viktig – en helt annan än den som jag försöker frammana.
I dagens samhälle; där fler och fler människor blir av med sina arbeten, där fler och fler tappar fotfästet och hejdlöst slungas ut ur den materialistiska, kommersialistiska och ekonomistiska karusell som snurrat allt fortare och allt mer okontrollerbar de senaste decennierna, och där framför allt –fler och fler barn och ungdomar mår allt sämre – finns det en möjlighet till att ändra samhällssyn. Vi behöver, enligt mig, ta mer hänsyn till aspekter där våra livsbetingelser grundas på mänskliga värden. Hertzberg och hennes gelikar klamrar sig envist fast vid en naiv ekonomism där våra gemensamma skattepengar inte ska gå till att bekosta ett kuriöst vårdnadsbidrag, utan i stället utveckla och förbättra förskolan. Som det ser ut nu går stora delar av våra gemensamma skattepengar till att finansiera en allt växande skara människor som står utan värdefull sysselsättning, som känner sig alltmer utanför samhället och som i allt högre grad drabbas av ohälsa. Dessa människor riskerar inte bara att försumma sig själva, utan även sina egna barn. Hur mycket kostar inte det samhället i det långa loppet krasst ekonomiskt? Är det då inte vettigare att låta de småbarnsföräldrar som vill - arbeta och må bra av det, samtidigt som man låter de småbarnsföräldrar som vill, vara hemma med sina små barn - om de mår bra av det.
Avslutningsvis är det olyckligt att Hertzberg förutsätter mig vilja ge alla förvärvsarbetande mammor dåligt samvete. Det är inte alls min avsikt! Men om det ändå finns mammor (och pappor!) som får dåligt samvete av att lämna sina små barn på dagis – som hon häntyder - kan man betänka vad det beror på och vad man kan göra åt det!
Men som sagt… inte heller något sådant beaktande verkar ingå i hennes eller det socialdemokratiska jämställdhetsperspektivet.
Varför ska det ges högre status och ses som mer värdefullt att förvärvsarbeta gentemot att ta hand om sina egna barn och sitt hem?
Jag menar att det finns ett värde i att ta hand om sina egna små barn och sitt hem som är minst lika viktigt för samhället som förvärvsarbete. Och att detta arbete också bör skattas lika högt. Någonstans har det gått fel, när Hertzberg – och likasinnade – framställer hemarbete som något föraktfullt och nedvärderar både det och barnen i sin strävan att bli jämställda en egendefinierad idealiserad man! Enligt mig, vore det vettigare att försöka höja statusen och värdet i att ta hand om sina egna barn och hemmet –för både kvinnan och mannen!
Min utgångspunkt är att de enskilda föräldrarna själva är bäst lämpade att ta ansvar över fördelningen i hemmet utifrån sin högst särpräglade familjesituation och att de i detta arbete behöver tillhandahålla lämpliga verktyg och förutsättningar. Vårdnadsbidrag och barnomsorgspeng – i kombination med – en samhällssyn där arbetet med våra egna barn och i hemmet, tillskrivs högre status och värde skulle, enligt mig, ge möjlighet för fler att vara hemma med sina små barn. Och jag anser - i motsatts till Hertzberg - att det inte behöver ske på bekostnad av att förskolan försämras. Snarare kommer förskolan förbättras i och med mindre barngrupper och mer tid för personalen att ägna sig åt den omsorg som de ytterst är ämnade för och som de allra flesta helst ser sig syssla med.
Jag har aldrig – och kommer aldrig – att påstå att alla män ska förvärvsarbeta eller att inte även män ska kunna vara hemma med sina egna små barn (vilket jag för övrigt själv har varit i stor utsträckning). Och jag är fullt medveten om att det finns mycket att önska när det gäller jämlikhet mellan könen. Men den debatten är – om än så viktig – en helt annan än den som jag försöker frammana.
I dagens samhälle; där fler och fler människor blir av med sina arbeten, där fler och fler tappar fotfästet och hejdlöst slungas ut ur den materialistiska, kommersialistiska och ekonomistiska karusell som snurrat allt fortare och allt mer okontrollerbar de senaste decennierna, och där framför allt –fler och fler barn och ungdomar mår allt sämre – finns det en möjlighet till att ändra samhällssyn. Vi behöver, enligt mig, ta mer hänsyn till aspekter där våra livsbetingelser grundas på mänskliga värden. Hertzberg och hennes gelikar klamrar sig envist fast vid en naiv ekonomism där våra gemensamma skattepengar inte ska gå till att bekosta ett kuriöst vårdnadsbidrag, utan i stället utveckla och förbättra förskolan. Som det ser ut nu går stora delar av våra gemensamma skattepengar till att finansiera en allt växande skara människor som står utan värdefull sysselsättning, som känner sig alltmer utanför samhället och som i allt högre grad drabbas av ohälsa. Dessa människor riskerar inte bara att försumma sig själva, utan även sina egna barn. Hur mycket kostar inte det samhället i det långa loppet krasst ekonomiskt? Är det då inte vettigare att låta de småbarnsföräldrar som vill - arbeta och må bra av det, samtidigt som man låter de småbarnsföräldrar som vill, vara hemma med sina små barn - om de mår bra av det.
Avslutningsvis är det olyckligt att Hertzberg förutsätter mig vilja ge alla förvärvsarbetande mammor dåligt samvete. Det är inte alls min avsikt! Men om det ändå finns mammor (och pappor!) som får dåligt samvete av att lämna sina små barn på dagis – som hon häntyder - kan man betänka vad det beror på och vad man kan göra åt det!
Men som sagt… inte heller något sådant beaktande verkar ingå i hennes eller det socialdemokratiska jämställdhetsperspektivet.
onsdag 25 mars 2009
Bra sagt RK Pensionär!
RK Pensionär blottlägger en hel del av den kultur som härskar inom vissa delar av det så kallade etablissemanget och ”nedsipprande” konsekvenser i sin insändare i dagens KK. http://www.kkuriren.se/kkuriren/standard_artikel.php?id=280501&avdelning_1=102&avdelning_2=113&t=1525352024 Det är dessutom högst osannolikt att de individer som utgör samhällets grund – den stora massan – ska visa ärlighet, moral och återhållsamhet i ljuset av den girigheten som demonstreras i dessa anständighetsresistenta löner, bonusar och pensionsavtal. Och hur har då denna ”maktelit” tänkt sig kunna åtnjuta vissa rättmätiga fördelar gentemot andra?
måndag 23 mars 2009
Replik till Marianne Hertzberg
På insändarsidan i fredagens Katrineholms-Kuriren svarar Marianne Hertzberg på min debattartikel om vårdnadsbidrag och barnomsorgspeng. http://www.kkuriren.se/kkuriren/arkiv.php?id=279127&avdelning_1=102&avdelning_2=113&arkiv_datum=2009-03-20&go=1
Och i dagens tidning blir hon livligt påhejad av någon som kallar sig "luttrad". http://www.kkuriren.se/kkuriren/standard_artikel.php?id=279819&avdelning_1=102&avdelning_2=113&t=1525354398
Marianne Hertzbergs insändare vill jag gärna replikera med...
Jag har med tiden förstått att det finns vissa ämnen som är mer eller mindre känsliga att ha synpunkter på den offentliga debatten. Ett av dessa mer känsliga ämnen är huruvida föräldrar själva ska kunna bestämma om de ska ta hand om sina egna små barn eller inte.
Som jag skrev i mitt debattinlägg; anser jag att det vore mest jämställt om alla kvinnor ges samma status vare sig de väljer att förvärvsarbeta eller vara hemma med sina små barn. De behöver därför också ges samma möjligheter och förutsättningar till att själva kunna välja om de vill ta hand om och stödja sina egna barns utveckling eller om de delvis vill överlåta den uppgiften åt någon annan. Hertzbergs – och hennes meningsfränders – definition av jämställdhet är att alla kvinnor ska förvärvsarbeta. Skillnaden ligger i: att jag vill upphöja statusen även för de kvinnor som sätter mer värde i att ta hand om sina egna barn medan Hertzberg och likasinnade inte vill tillerkänna varken status eller värde i att ta hand om sina egna barn. Om min åsikt i detta är ”gubbmossigt” kan man fråga sig vad man ska kalla dem som egenmäktigt tar sig mandat som språkrör och ställföreträdare för en hel nations kvinnor! Min avsikt är att belysa debatten från en annan synvinkel, att inte bara låta de som skriker högst och mest enträget förbli oemotsagda. Jag vill bara påvisa på att det finns människor av annan åsikt! Vill man – kan man vara bekväm och kalla mig för ”gubbmossig”. Alternativet är att föra en för ämnet saklig debatt!
Därför Marianne Hetzberg, skulle jag vilja veta vad du menar med att mammor får dåligt samvete av min retorik? På vilket sätt blir det sämre av en annorlunda resursfördelning mellan förskolan och hemmet, och varför måste just dessa enheter polariseras? Går det inte att kombinera en bra förskola med att några själva tar hand om sina egna barn? Finns det inga olikheter kvinnor emellan? Vill verkligen alla kvinnor studera, förvärvsarbeta och/eller driva företag under deras egna barns första levnadsår och vilka belägg har du i så fall för det? Varför förutsätter du att värdet i att ta hand om sina egna barn måste vara så lågt att de som gör det riskerar bli ”fattigpensionärer”? Kan inte statusen i stället höjas även i detta arbete och vara till exempel pensionsgrundande?
Till sist anser jag - precis som du - att det finns mycket att förändra och förbättra i samhället. Inte minst för barnen! Vårdnadsbidraget kan ses som en möjlighet för barnen att kunna få ha sina egna föräldrar närvarande under deras första levnadsår. Detta har inte minst visat sig viktigt för deras anknytning. Jag hävdar dock inte att det är bäst för alla! Men jag är övertygad om att varje förälder generellt själv är bäst lämpad att avgöra vad som är lämpligast för dem och deras egna barn. Till detta har samhället, enligt mig, en skyldighet att tillhandahålla alternativ. Likväl som status, möjligheter och förutsättningar ska ges åt dem som väljer att förvärvsarbeta och placera sina barn i förskolan ska detsamma gälla för dem som väljer att själva ta hand om sina egna små barn. Något annat är, åtminstone för mig, svårt att försvara ur
jämställdhetsperspektiv.
Och i dagens tidning blir hon livligt påhejad av någon som kallar sig "luttrad". http://www.kkuriren.se/kkuriren/standard_artikel.php?id=279819&avdelning_1=102&avdelning_2=113&t=1525354398
Marianne Hertzbergs insändare vill jag gärna replikera med...
Jag har med tiden förstått att det finns vissa ämnen som är mer eller mindre känsliga att ha synpunkter på den offentliga debatten. Ett av dessa mer känsliga ämnen är huruvida föräldrar själva ska kunna bestämma om de ska ta hand om sina egna små barn eller inte.
Som jag skrev i mitt debattinlägg; anser jag att det vore mest jämställt om alla kvinnor ges samma status vare sig de väljer att förvärvsarbeta eller vara hemma med sina små barn. De behöver därför också ges samma möjligheter och förutsättningar till att själva kunna välja om de vill ta hand om och stödja sina egna barns utveckling eller om de delvis vill överlåta den uppgiften åt någon annan. Hertzbergs – och hennes meningsfränders – definition av jämställdhet är att alla kvinnor ska förvärvsarbeta. Skillnaden ligger i: att jag vill upphöja statusen även för de kvinnor som sätter mer värde i att ta hand om sina egna barn medan Hertzberg och likasinnade inte vill tillerkänna varken status eller värde i att ta hand om sina egna barn. Om min åsikt i detta är ”gubbmossigt” kan man fråga sig vad man ska kalla dem som egenmäktigt tar sig mandat som språkrör och ställföreträdare för en hel nations kvinnor! Min avsikt är att belysa debatten från en annan synvinkel, att inte bara låta de som skriker högst och mest enträget förbli oemotsagda. Jag vill bara påvisa på att det finns människor av annan åsikt! Vill man – kan man vara bekväm och kalla mig för ”gubbmossig”. Alternativet är att föra en för ämnet saklig debatt!
Därför Marianne Hetzberg, skulle jag vilja veta vad du menar med att mammor får dåligt samvete av min retorik? På vilket sätt blir det sämre av en annorlunda resursfördelning mellan förskolan och hemmet, och varför måste just dessa enheter polariseras? Går det inte att kombinera en bra förskola med att några själva tar hand om sina egna barn? Finns det inga olikheter kvinnor emellan? Vill verkligen alla kvinnor studera, förvärvsarbeta och/eller driva företag under deras egna barns första levnadsår och vilka belägg har du i så fall för det? Varför förutsätter du att värdet i att ta hand om sina egna barn måste vara så lågt att de som gör det riskerar bli ”fattigpensionärer”? Kan inte statusen i stället höjas även i detta arbete och vara till exempel pensionsgrundande?
Till sist anser jag - precis som du - att det finns mycket att förändra och förbättra i samhället. Inte minst för barnen! Vårdnadsbidraget kan ses som en möjlighet för barnen att kunna få ha sina egna föräldrar närvarande under deras första levnadsår. Detta har inte minst visat sig viktigt för deras anknytning. Jag hävdar dock inte att det är bäst för alla! Men jag är övertygad om att varje förälder generellt själv är bäst lämpad att avgöra vad som är lämpligast för dem och deras egna barn. Till detta har samhället, enligt mig, en skyldighet att tillhandahålla alternativ. Likväl som status, möjligheter och förutsättningar ska ges åt dem som väljer att förvärvsarbeta och placera sina barn i förskolan ska detsamma gälla för dem som väljer att själva ta hand om sina egna små barn. Något annat är, åtminstone för mig, svårt att försvara ur
jämställdhetsperspektiv.
torsdag 19 mars 2009
Katrineholms kommunfullmäktige
Som kommuninvånare i Katrineholm skäms jag över och skräms av våra politikers uppförande i kommunfullmäktige: se http://www.kkuriren.se/kkuriren/standard_artikel.php?id=278464&avdelning_1=101&avdelning_2=101, http://kkuriren.se/kkuriren/standard_artikel.php?id=278497&avdelning_1=101&avdelning_2=101 och http://www.kkuriren.se/kkuriren/standard_artikel.php?id=278780&avdelning_1=102&avdelning_2=109
När våra folkvalda företrädare inte visar varandra mer respekt för det demokratiska samtalet kan man undra vilka signaler det sänder till den övriga kommunala organisationen och oss enskilda medborgare. Detta med tanke på att man ofta för vidare en kultur och ett synsätt som assimileras uppifrån…
Vi har – om man ska följa kommunfullmäktigepolitikernas beteende – inga större förutsättningar till att komma tillrätta med allmängiltiga och grundläggande problem genom saklig diskussion och argumentation, varken på politisk eller på medborgerlig nivå. Vem är beredd att framföra sina åsikter om bemötandet är respektlöst och föraktfullt? (Den kritiske skulle häri kunna urskilja en beräknande avsikt.)
I fullmäktige förutsätts att det förs vitala politiska diskussioner kring övergripande sak- och värderingsfrågor. Kommunfullmäktige har det grundläggande politiska ansvaret och är det enda kommunala organ som väljs direkt av medborgarna. Att de som sitter där ska behöva spendera värdefull tid med att diskutera till synes självklara mötestekniska frågor – som de dessutom tidigare kommit överens om - är tragiskt! Det kan knappast råda brist på mer adekvata angelägenheter att avhandla!
Deras agerande osar frustration och maktfullkomlighet som vida överskrider det acceptabla. Det påvisar dessutom hån mot samhället och oss kommuninvånare. Kan hända har det att göra med att färre förtroendevalda blir politiskt skolade och därigenom inte tvingas tänka igenom sina värderingar och inte heller skolats i politiska beslutsprocesser? Hursomhelst borde lite folkvett räcka långt i det här fallet.
Om inte våra folkvalda representanter visar mer respekt för det demokratiska samtalet finns det inget större hopp för oss vanliga medborgare att delta i utformningen av samhället, vilket ytterst är demokratins grund och som proklameras i regeringsformens portalparagraf: ”All makt utgår från folket.” Jag har å andra sidan alltid undrat vart makten sedan tar vägen…
När våra folkvalda företrädare inte visar varandra mer respekt för det demokratiska samtalet kan man undra vilka signaler det sänder till den övriga kommunala organisationen och oss enskilda medborgare. Detta med tanke på att man ofta för vidare en kultur och ett synsätt som assimileras uppifrån…
Vi har – om man ska följa kommunfullmäktigepolitikernas beteende – inga större förutsättningar till att komma tillrätta med allmängiltiga och grundläggande problem genom saklig diskussion och argumentation, varken på politisk eller på medborgerlig nivå. Vem är beredd att framföra sina åsikter om bemötandet är respektlöst och föraktfullt? (Den kritiske skulle häri kunna urskilja en beräknande avsikt.)
I fullmäktige förutsätts att det förs vitala politiska diskussioner kring övergripande sak- och värderingsfrågor. Kommunfullmäktige har det grundläggande politiska ansvaret och är det enda kommunala organ som väljs direkt av medborgarna. Att de som sitter där ska behöva spendera värdefull tid med att diskutera till synes självklara mötestekniska frågor – som de dessutom tidigare kommit överens om - är tragiskt! Det kan knappast råda brist på mer adekvata angelägenheter att avhandla!
Deras agerande osar frustration och maktfullkomlighet som vida överskrider det acceptabla. Det påvisar dessutom hån mot samhället och oss kommuninvånare. Kan hända har det att göra med att färre förtroendevalda blir politiskt skolade och därigenom inte tvingas tänka igenom sina värderingar och inte heller skolats i politiska beslutsprocesser? Hursomhelst borde lite folkvett räcka långt i det här fallet.
Om inte våra folkvalda representanter visar mer respekt för det demokratiska samtalet finns det inget större hopp för oss vanliga medborgare att delta i utformningen av samhället, vilket ytterst är demokratins grund och som proklameras i regeringsformens portalparagraf: ”All makt utgår från folket.” Jag har å andra sidan alltid undrat vart makten sedan tar vägen…
måndag 16 mars 2009
Socialdemokratiskt jämlikhetsperspektiv
I feminismens och kostnadseffektivitetens namn angriper Laila Bjurling (s) och Caroline Helmerssons-Olsson (s), tisdag 10 mars http://www.kkuriren.se/kkuriren/standard_artikel.php?id=275095&avdelning_1=102&avdelning_2=110, de som önskar värna om barnen genom bland annat barnomsorgspeng och vårdnadsbidrag. Helt i linje med nutidens självcentrerade, kommersialistiska och ekonomistiska anda förutsätter de att alla kvinnor vill göra karriär och tjäna pengar. De visar ingen förståelse eller respekt för att det finns dem som värdesätter att själva ta hand om sina egna barn under barnens första levnadsår, och att fler skulle välja det om möjligheten fanns och samhällssynen var annorlunda. ”Vi socialdemokrater har som ledstjärna att syna varje förslag och reform ur ett jämställdhetsperspektiv”, skriver de. Ett perspektiv som är format av de kvinnor och män som delar deras egen definition av jämställdhet. Ett perspektiv som till stora delar bygger på förakt mot föräldraskapet och som inte tillnärmelsevis ser till alla små barns bästa. I min värld - står jämställdhet för alla kvinnor ges status, möjligheter och förutsättningar till att själv välja om de vill ta hand om och stödja sina egna barns utveckling, eller delvis överlåta den uppgiften åt någon annan! Enligt samma princip ska naturligtvis de kvinnor som väljer att förvärvsarbeta inneha samma status, möjligheter och förutsättningar som män på arbetsmarknaden.
”Vi [socialdemokrater] värnar kvalitén inom dagens utmärkta förskolesystem” uttrycker de allmängiltigt och ohämmat! Hm…det är väl bra att de värnar om kvalitén. Frågan är bara om dagens förskola alltid är så utmärkt.
Med tanke på att de allra flesta svenska barn i dagens samhälle fått sin ”skolning” i detta förskolesystem är det anmärkningsvärt många som idag lider av psykisk ohälsa för att kalla det utmärkt! Borde inte barn och ungdomar av idag må bra efter att ha fått en så förträfflig start i livet? Tyvärr tycks inte statistiken i det hänseendet peka åt rätt håll!
Dagens barnomsorg är en socialdemokratisk konstruktion med anor långt tillbaka i tiden och dess förgrundsgestalt är Alva Myrdal. Hon och socialismen har i första hand sett kvinnans frigörelse som en fråga om arbetarrörelsens frigörelse och inte skytt några som helst medel i den kampen. Alva lär en gång ha sagt, att precis som folk var tvungna till att lära sig äta tomater, fick man också lära dem bo i höghus. Det säger en hel del om hennes jämlikhets- och människosyn.
Utan att generalisera och överdriva tycks dagens barnomsorg i stora delar inneha mer av institutionalisering än omvårdnad. De flesta som arbetar inom förskolan gör ett fantastiskt bra jobb under knappa förhållanden men riskerar ständigt att ge vika i organisations- och kostnadseffektiviseringens namn! Vad gör socialdemokraterna för att deras arbetsförhållanden ska bli bättre? Med vårdnadsbidrag och barnomsorgspeng finns möjlighet till avlastning genom mindre barngrupper och tid till den omsorg som de till ytterst är ämnade för och de allra flesta helst ser sig syssla med.
Vid betraktelse av Lailas och Carolines argumentation kan man konstatera att socialdemokraternas största farhåga numera är att låta våra barn växa upp till autonoma och självtänkande individer. Föräldrars försorg om sina egna barn utgör här deras största hot och de använder kvinnans frigörelse som argument. De anser förskolan vara bäst lämpad till att ta hand om allas våra barn men vill inte tillerkänna den de resurser som den eftersträvar, varken ur personalperspektiv eller sett till barnens individuella behov och förutsättningar. Och de anser det vara mest jämlikt om alla kvinnor förvärvsarbetar. Barnens väl och ve bryr de sig i det avseendet mindre om.
Det socialdemokratiska jämlikhetsperspektivet kan avslutningsvis sammanfattas: Alla är jämlika men somliga är mera jämlika än andra.
”Vi [socialdemokrater] värnar kvalitén inom dagens utmärkta förskolesystem” uttrycker de allmängiltigt och ohämmat! Hm…det är väl bra att de värnar om kvalitén. Frågan är bara om dagens förskola alltid är så utmärkt.
Med tanke på att de allra flesta svenska barn i dagens samhälle fått sin ”skolning” i detta förskolesystem är det anmärkningsvärt många som idag lider av psykisk ohälsa för att kalla det utmärkt! Borde inte barn och ungdomar av idag må bra efter att ha fått en så förträfflig start i livet? Tyvärr tycks inte statistiken i det hänseendet peka åt rätt håll!
Dagens barnomsorg är en socialdemokratisk konstruktion med anor långt tillbaka i tiden och dess förgrundsgestalt är Alva Myrdal. Hon och socialismen har i första hand sett kvinnans frigörelse som en fråga om arbetarrörelsens frigörelse och inte skytt några som helst medel i den kampen. Alva lär en gång ha sagt, att precis som folk var tvungna till att lära sig äta tomater, fick man också lära dem bo i höghus. Det säger en hel del om hennes jämlikhets- och människosyn.
Utan att generalisera och överdriva tycks dagens barnomsorg i stora delar inneha mer av institutionalisering än omvårdnad. De flesta som arbetar inom förskolan gör ett fantastiskt bra jobb under knappa förhållanden men riskerar ständigt att ge vika i organisations- och kostnadseffektiviseringens namn! Vad gör socialdemokraterna för att deras arbetsförhållanden ska bli bättre? Med vårdnadsbidrag och barnomsorgspeng finns möjlighet till avlastning genom mindre barngrupper och tid till den omsorg som de till ytterst är ämnade för och de allra flesta helst ser sig syssla med.
Vid betraktelse av Lailas och Carolines argumentation kan man konstatera att socialdemokraternas största farhåga numera är att låta våra barn växa upp till autonoma och självtänkande individer. Föräldrars försorg om sina egna barn utgör här deras största hot och de använder kvinnans frigörelse som argument. De anser förskolan vara bäst lämpad till att ta hand om allas våra barn men vill inte tillerkänna den de resurser som den eftersträvar, varken ur personalperspektiv eller sett till barnens individuella behov och förutsättningar. Och de anser det vara mest jämlikt om alla kvinnor förvärvsarbetar. Barnens väl och ve bryr de sig i det avseendet mindre om.
Det socialdemokratiska jämlikhetsperspektivet kan avslutningsvis sammanfattas: Alla är jämlika men somliga är mera jämlika än andra.
torsdag 26 februari 2009
Karineholms stadsbussar (avslutning)
Stefan Magnusson, vd för Orusttrafiken har - via mail - svarat på min kritik angående skicket på vissa stadsbussar i Katrineholm.
Hej Kenneth,
Enligt uppgift från vår depåchef i Katrineholm var detta en buss från oss. Det är inte acceptabelt att sätta en buss i trafik med borttagna säten. Vi ser över rutinerna i Katrineholm och ber samtidigt om ursäkt för vårt förfarande och det skall inte upprepas. För övrigt vill jag bara meddela att vi som företag arbetar mycket med förebyggande våld och vandalisering genom att besöka skolor, verka i olika samhällsgrupper (polis, nattvandrare med mera). Detta arbete är på många håll framgångsrikt men Du skall veta att vi ibland för en ojämn kamp där vandaliseringen är till art och omfattning att de flesta människor inte skulle tro det var möjligt. Detta är ingen ursäkt, vi har ett trafiksäkerhetsansvar som Du mycket riktigt påtalar. Är situationen så allvarlig att vi inte med rimlig insats av reservmaterial klarar att köra linjen tvingas vi i värsta fall att inställa turen.
Med vänlig hälsning
Orusttrafiken AB
Stefan Magnusson
VD
Hej Kenneth,
Enligt uppgift från vår depåchef i Katrineholm var detta en buss från oss. Det är inte acceptabelt att sätta en buss i trafik med borttagna säten. Vi ser över rutinerna i Katrineholm och ber samtidigt om ursäkt för vårt förfarande och det skall inte upprepas. För övrigt vill jag bara meddela att vi som företag arbetar mycket med förebyggande våld och vandalisering genom att besöka skolor, verka i olika samhällsgrupper (polis, nattvandrare med mera). Detta arbete är på många håll framgångsrikt men Du skall veta att vi ibland för en ojämn kamp där vandaliseringen är till art och omfattning att de flesta människor inte skulle tro det var möjligt. Detta är ingen ursäkt, vi har ett trafiksäkerhetsansvar som Du mycket riktigt påtalar. Är situationen så allvarlig att vi inte med rimlig insats av reservmaterial klarar att köra linjen tvingas vi i värsta fall att inställa turen.
Med vänlig hälsning
Orusttrafiken AB
Stefan Magnusson
VD
tisdag 24 februari 2009
Katrineholms stadsbussar (replik)
I dagens Katrineholms-kuriren svarar Jan Brobeck, chaufför på Swebus, på min insändare - publicerad i lördags. http://www.kkuriren.se/kkuriren/standard_artikel.php Brobeck hyser tveksamhet till om min kritik verkligen stämmer.
Faktum är: att jag onsdagen den 18 februari klockan 10:32 tog lokaltrafikens buss 3 från Duveholmshallen mot centrum tillsammans med min yngsta dotter. Då hon - liksom många andra barn då de kommer ombord på en buss – i sin iver sprang bakåt i gången var hon ytterst nära att falla handlöst över de vassa metallföremål som jag nämnde i min insändare. Det var dessutom inte ett säte – som Brobeck vill göra gällande - utan fem som var bortslitna! Faktum är också att jag kontaktat länstrafikens chef, Conny Strand, som dock inte behagat ge något svar på frågan; Varför kör länstrafiken omkring med trasiga bussar i Katrineholm? Jag hyser emellertid farhågor över att även han skulle komma med liktydiga floskler som Brobeck om han förmådde svara.
Utan att ha någon insikt i hur upphandlingsavtalet mellan Länstrafiken och ansvarigt bussbolag ser ut anser jag, tvärtemot Brobeck, att ansvaret över säkerheten i bussarna ligger hos just Länstrafiken och detta bussbolag. Att – som Brobeck - skylla på ungdomars allmänna vandalism är, enligt mig, att inte inse problemet! En allvarlig olycka kommer att inträffa om inte sätena sitter på sina platser!
Själv har jag ansvaret i min bil och ser därför till att de som åker med mig uppför sig enligt mina direktiv och att säkerheten är fullgod. Om inte bussbolagens chaufförer kan upprätthålla ordning i sina bussar i enlighet med gängse normer (vilka dessa nu kan vara) – bör man kanske fundera över vad det beror på och vad man i så fall kan göra åt det! Kanske kan Länstrafiken och bussbolagen arbeta mer förebyggande i stället för att med Döbelnsmedicin Otrutet bruka skattebetalarnas pengar till reparationer efter förstörelse. Allra helst då det som nu visar sig att de ekonomiska resurserna inte ens räcker till det allra nödvändigaste – sett ur säkerhetssynpunkt!
Slutligen kan man – som Brobeck så insiktsfullt uttalar – tycka illa om mycket här i världen och kanske till och med lite föraktfullt fnysa åt problem som detta. Men det fyller sitt syfte såtillvida att uppenbara brister klarläggs och att personer som Brobeck till synes ”går i taket” över dem. Men det är givetvis upp till var och en att efter eget omdöme göra sin egen värdering över dess betydelse. För mig kvarstår dock frågan; Varför kör länstrafiken och ansvarigt bussbolag omkring med trasiga bussar i Katrineholm då dessa uppenbarligen utgör en säkerhetsrisk för passagerarna? Den här gången var det min dotter som höll på att spetsas. Vems tur är det när den verkliga olyckan inträffar?
Faktum är: att jag onsdagen den 18 februari klockan 10:32 tog lokaltrafikens buss 3 från Duveholmshallen mot centrum tillsammans med min yngsta dotter. Då hon - liksom många andra barn då de kommer ombord på en buss – i sin iver sprang bakåt i gången var hon ytterst nära att falla handlöst över de vassa metallföremål som jag nämnde i min insändare. Det var dessutom inte ett säte – som Brobeck vill göra gällande - utan fem som var bortslitna! Faktum är också att jag kontaktat länstrafikens chef, Conny Strand, som dock inte behagat ge något svar på frågan; Varför kör länstrafiken omkring med trasiga bussar i Katrineholm? Jag hyser emellertid farhågor över att även han skulle komma med liktydiga floskler som Brobeck om han förmådde svara.
Utan att ha någon insikt i hur upphandlingsavtalet mellan Länstrafiken och ansvarigt bussbolag ser ut anser jag, tvärtemot Brobeck, att ansvaret över säkerheten i bussarna ligger hos just Länstrafiken och detta bussbolag. Att – som Brobeck - skylla på ungdomars allmänna vandalism är, enligt mig, att inte inse problemet! En allvarlig olycka kommer att inträffa om inte sätena sitter på sina platser!
Själv har jag ansvaret i min bil och ser därför till att de som åker med mig uppför sig enligt mina direktiv och att säkerheten är fullgod. Om inte bussbolagens chaufförer kan upprätthålla ordning i sina bussar i enlighet med gängse normer (vilka dessa nu kan vara) – bör man kanske fundera över vad det beror på och vad man i så fall kan göra åt det! Kanske kan Länstrafiken och bussbolagen arbeta mer förebyggande i stället för att med Döbelnsmedicin Otrutet bruka skattebetalarnas pengar till reparationer efter förstörelse. Allra helst då det som nu visar sig att de ekonomiska resurserna inte ens räcker till det allra nödvändigaste – sett ur säkerhetssynpunkt!
Slutligen kan man – som Brobeck så insiktsfullt uttalar – tycka illa om mycket här i världen och kanske till och med lite föraktfullt fnysa åt problem som detta. Men det fyller sitt syfte såtillvida att uppenbara brister klarläggs och att personer som Brobeck till synes ”går i taket” över dem. Men det är givetvis upp till var och en att efter eget omdöme göra sin egen värdering över dess betydelse. För mig kvarstår dock frågan; Varför kör länstrafiken och ansvarigt bussbolag omkring med trasiga bussar i Katrineholm då dessa uppenbarligen utgör en säkerhetsrisk för passagerarna? Den här gången var det min dotter som höll på att spetsas. Vems tur är det när den verkliga olyckan inträffar?
torsdag 19 februari 2009
Katrineholms stadsbussar
I Katrineholm - Sveriges lustgård - transporterar länstrafiken lokalbefolkningen i kraftigt vanskötta rishögar. Och tar betalt för det! Både genom skatter och genom taxor! Säten har slitits bort och interiören kan utan större fantasi liknas vid slumområdets förfall. Vem står för omkostnaden då barn, handikappad, äldre eller vemsomhelst skadar sig på utskjutande vassa metallföremål? Vilken omsorg om underhåll har länstrafiken i övriga delar av sitt bussbestånd? Är bussarna potentiella brandbomber? Är de överhuvud taget besiktigade? Det är hursomhelst häpnadsväckande dålig stil av länstrafiken och Landstinget att inte värdesätta sina kunder
bättre!
bättre!
tisdag 10 februari 2009
Byggavtalet för Aquarena
För nio år sedan byggde Katrineholms kommun ut sitt badhus med en så kallad aquarenadel. Den innehöll förutom två vattenrutschbanor även en minipool för de allra minsta barnen samt bord och stolar där besökare kunde koppla av med medhavd matsäck. Sedan ett år tillbaka är dock aquarenadelen stängd och i det närmaste totalt nedmonterad på grund av mögelskador i väggarna. Kommunen ligger sedan dess i en tvistande process med byggföretaget Tegelstaden som byggde aquarenadelen.
Enligt tidningen byggvärlden 15 oktober, 2008 http://www.byggvarlden.se/ekonomi/article428587.ece skyller Tegelstaden på att personalen använt högtryckssprutor på väggarna som därmed gett upphov till att ångspärren inte hållit tätt. Lars T Eriksson, vd på KFAB (Katrineholms fastighets AB), menar dock att detta inte bär skuld till skadorna och hoppas att reparationerna ska rymmas inom garantin för dolda fel.
Fritidschef Jonas Thorsell anser däremot att felet visst kan ligga i väggarnas utformning och menar att ”kommunens tjänstemän borde reagerat på väggarnas utformning när Aquarena byggdes”. ”- Hade jag jobbat här då och fått se konstruktionen hade jag inte varit nöjd med den tekniska utformningen på väggarna”, säger han.
Hela historien är patetisk! Barnfamiljer och ungdomar väljer (tvingas) numera att ta sig till närliggande kommuners anläggningar eller att helt enkelt avstå från bad. Kostnaden för att hålla aquarenadelen stängd uppgår till miljontals kronor om året. Kommunen väljer dessutom att processa mot byggföretaget Tegelstaden och endast gudarna vet vad denna tvist i slutändan kommer att betinga oss skattebetalare i form av kronor och ören. Borde inte kommunens politiker och tjänstemän först – med hjälp av adekvat juridisk rådgivning – inta en enhällig ställning i frågan? Vet Eriksson något som Thorsell inte vet och tvärtom? Vid gemensamma intressen kan det vara värt att försöka kommunicera!
Sedan ett par månader tillbaka har jag vid ett flertal tillfällen efterfrågat byggavtalet som kommunen tecknat med Tegelstaden inför byggandet av Aquarena; Utan framgång.
Det skulle, enligt mig, vara intressant att ta reda på ifall byggkostnaden står i paritet till vad man kan förvänta sig kvalitetsmässigt och även jämföra Aquarena med liknande byggprojekt för att se om byggkostnaden var rimlig.
Nu väljer man dock från kommunens sida att förvägra mig detta avtal. Man kan undra varför?
Enligt tidningen byggvärlden 15 oktober, 2008 http://www.byggvarlden.se/ekonomi/article428587.ece skyller Tegelstaden på att personalen använt högtryckssprutor på väggarna som därmed gett upphov till att ångspärren inte hållit tätt. Lars T Eriksson, vd på KFAB (Katrineholms fastighets AB), menar dock att detta inte bär skuld till skadorna och hoppas att reparationerna ska rymmas inom garantin för dolda fel.
Fritidschef Jonas Thorsell anser däremot att felet visst kan ligga i väggarnas utformning och menar att ”kommunens tjänstemän borde reagerat på väggarnas utformning när Aquarena byggdes”. ”- Hade jag jobbat här då och fått se konstruktionen hade jag inte varit nöjd med den tekniska utformningen på väggarna”, säger han.
Hela historien är patetisk! Barnfamiljer och ungdomar väljer (tvingas) numera att ta sig till närliggande kommuners anläggningar eller att helt enkelt avstå från bad. Kostnaden för att hålla aquarenadelen stängd uppgår till miljontals kronor om året. Kommunen väljer dessutom att processa mot byggföretaget Tegelstaden och endast gudarna vet vad denna tvist i slutändan kommer att betinga oss skattebetalare i form av kronor och ören. Borde inte kommunens politiker och tjänstemän först – med hjälp av adekvat juridisk rådgivning – inta en enhällig ställning i frågan? Vet Eriksson något som Thorsell inte vet och tvärtom? Vid gemensamma intressen kan det vara värt att försöka kommunicera!
Sedan ett par månader tillbaka har jag vid ett flertal tillfällen efterfrågat byggavtalet som kommunen tecknat med Tegelstaden inför byggandet av Aquarena; Utan framgång.
Det skulle, enligt mig, vara intressant att ta reda på ifall byggkostnaden står i paritet till vad man kan förvänta sig kvalitetsmässigt och även jämföra Aquarena med liknande byggprojekt för att se om byggkostnaden var rimlig.
Nu väljer man dock från kommunens sida att förvägra mig detta avtal. Man kan undra varför?
Misen sexochetthalvt
Det var en av försommarens första varma dagar. Uppemot tjugo grader i luften och vindstilla. På en lilavit tolvtummare kom hon vingligt cyklande från Doktor Levins väg ner mot korsningen vid Bie skola och Kurortsvägen. Efter en dryg veckas intensiv träning varje kväll, där hennes pappa hjälpt henne att hålla balansen genom ett fast grepp om pakethållaren, var hon nu ute på sin första cykeltur på egen hand. Hon hade olovandes gett sig av utan att mamma hade sett henne efter att ha intagit ett snabbt mellanmål direkt efter förskolan. Målet var att ta sig till Anna, hennes bästa kompis, som bodde på andra sidan skolan cirka trehundra meter bort. Detta hade hon bestämt redan tidigare på dagen utan att säga något till Anna. Det skulle bli en överraskning. Hennes händer höll ett stadigt grepp om handtagen på styret. Det var ett grönt och ett rött handtag, och hon hade av sin pappa fått lära sig att det gröna handtaget satt på höger sida och det röda på vänster. Hon tänkte på bland annat det - och minst femton andra saker medan hon cyklade med tungan balanserandes utanför munnen, än var den till vänster, än till höger, beroendes på åt vilket håll cykeln for i sina yviga svängar. Blicken var fast förankrad i vägbanan precis framför framhjulet och inte, som hennes pappa hade lärt henne, ett tiotal meter framåt i vägbanan. Givetvis hade hon också i sin iver glömt pappas förmaningar om hur viktigt det är att skydda sitt huvud med hjälm när man cyklar, men det hade å andra sidan inte spelat någon roll den här dagen i alla fall.
Badung! Smällen var omedelbar, kort och koncis. Däcken skrek vid den kraftiga inbromsningen. Sedan blev det alldeles tyst. Cykeln hade kilat sig fast mellan bilen och vägbanan, och var efter att ha släpats en tiotalmeter, totalt demolerad. Hopskrynklad. Misen låg sju meter bakom bilen med både armar och ben förvridna. Hennes huvud och stora delar av hennes kropp badade i en stor pöl av blod som sakta slingrande spred sig nerför gatan.
Dagarna innan hade hon och hennes pappa kommit förbi min garageuppfart på en av deras träningsrundor. Misen hade då råkat köra rakt in i mitt staket då hennes pappa för ett ögonblick släppt taget om pakethållaren. Inget allvarligt hade hänt och hon var ivrig att snabbt komma upp på cykeln igen. Dock var hon först tvungen att berätta att hon hette Misen och var sexochetthalvt år. Hon frågade vad jag höll på med. Jag svarade att jag sopade uppfarten fri från grus.
Hennes pappa och jag stod sedan en lång stund och pratade medan Misen satt på sin cykel och höll balansen genom att ha sin ena fot på staketet. Först pratade vi om bilar eftersom han var på gång att köpa en sådan som jag hade. Sedan om hur roligt det är när barnen bor så att de lätt kan ta sig till varandra även när de är små. Han sa då bland annat att; ”ja, nu lär man väl få vänja sig med att Misen far omkring som en hottentott på sin cykel här i byn”. Jag hade då en utläggning om hur vansklig jag tyckte att korsningen Doktor Levins väg – Kurortsvägen är. Att jag sedan en tid tillbaka påpekat för tjänstemän, både inom service- och teknikförvaltningen och bildningsförvaltningen, samt berörda politiker hur utsatta barn (och vuxna) är i just den korsningen. Att många bilister kör alldeles för fort och att sikten i stort sett är helt skymd. Dessutom står det ofta en rad av bilar och ibland långtradare parkerade utmed Kurortsvägen på bägge sidor vilket medför ytterligare begränsningar att se om någon hastigt dyker upp. Jag berättade om min ”dialog” med gatuingenjören som brevledes låtit mig veta att korsningen enligt deras trafiknätsanalys inte tillhörde de högst prioriterade. Enligt prioriteringslistan var det främst olycksdrabbade platser, sedan platser där många barn, äldre och handikappade vistas och till sist det övriga gatunätet som var föremål för trafiksäkerhetsförbättrande åtgärder. När jag sedermera påpekade att de trafikhinder som användes vid en för tillfället nedläggande skola för invandrare skulle lämpa sig ypperligt i Bie fick jag till svar att de redan var bokade att sättas upp på Herrgårdsvägen, en gata i de finare villakvarteren i centralkommunen och att man i det här fallet förbigått prioriteringslistan med hänvisning till att tagit sig ”en viss frihet att med, ledning av sin yrkeskompetens och i egenskap av ansvariga väghållare, prioritera de olika objekten utifrån den angelägenhetsgrad som de bedömer vara den mest riktiga”. Jag nämnde också att jag förevisat gatuingenjören att så kallade fartdämpande hinder med tillhörande skyltar kostar cirka 8000 kronor att införskaffa vilket väl får anses vara en mäkta rimlig kostnad sett i perspektiv till vad en olycka kan betinga samhället. Misens pappa fnyste föraktfullt och tyckte att det var för jäkligt - men ändå typiskt - att det får vara på det viset. Men jag tror inte att han var beredd att ta strid tillsammans med mig. Av någon anledning fick jag intryck av att han inte tyckte att det skulle vara mödan värt. Och han hade säkert däri sina egna skäl.
Misen satt under större senare delen av våran pratstund och bekantade sig med våran katt, Oskar. När hon och hennes pappa fortsatte sin färd bortåt gatan stod jag och mindes hur jag själv genom åren enträget hjälpt mina egna barn att lära sig cykla. Misens hjälm åkte än hit, än dit på hennes huvud där hon ivrigt trampade iväg. Den var antingen för stor eller också behövde den spännas åt för att sitta lite bättre.
Nu står det en tillsalu-skylt nedknackad i marken utanför huset där Misen bodde. Hennes mamma har enligt grannarna inte visat sig ute på flera månader, men någon såg henne bli hämtad med ambulans en sen kväll för några veckor sedan. Ryktet säger att hon då försökt ta sitt liv. Jag såg pappan häromdagen på Willys. Hans blick mötte min för en kort stund - en bråkdel av en sekund - men den stunden verkade som en oändlighet. Misen sexochetthalvt brinner som en eld inom oss. Varför?
Badung! Smällen var omedelbar, kort och koncis. Däcken skrek vid den kraftiga inbromsningen. Sedan blev det alldeles tyst. Cykeln hade kilat sig fast mellan bilen och vägbanan, och var efter att ha släpats en tiotalmeter, totalt demolerad. Hopskrynklad. Misen låg sju meter bakom bilen med både armar och ben förvridna. Hennes huvud och stora delar av hennes kropp badade i en stor pöl av blod som sakta slingrande spred sig nerför gatan.
Dagarna innan hade hon och hennes pappa kommit förbi min garageuppfart på en av deras träningsrundor. Misen hade då råkat köra rakt in i mitt staket då hennes pappa för ett ögonblick släppt taget om pakethållaren. Inget allvarligt hade hänt och hon var ivrig att snabbt komma upp på cykeln igen. Dock var hon först tvungen att berätta att hon hette Misen och var sexochetthalvt år. Hon frågade vad jag höll på med. Jag svarade att jag sopade uppfarten fri från grus.
Hennes pappa och jag stod sedan en lång stund och pratade medan Misen satt på sin cykel och höll balansen genom att ha sin ena fot på staketet. Först pratade vi om bilar eftersom han var på gång att köpa en sådan som jag hade. Sedan om hur roligt det är när barnen bor så att de lätt kan ta sig till varandra även när de är små. Han sa då bland annat att; ”ja, nu lär man väl få vänja sig med att Misen far omkring som en hottentott på sin cykel här i byn”. Jag hade då en utläggning om hur vansklig jag tyckte att korsningen Doktor Levins väg – Kurortsvägen är. Att jag sedan en tid tillbaka påpekat för tjänstemän, både inom service- och teknikförvaltningen och bildningsförvaltningen, samt berörda politiker hur utsatta barn (och vuxna) är i just den korsningen. Att många bilister kör alldeles för fort och att sikten i stort sett är helt skymd. Dessutom står det ofta en rad av bilar och ibland långtradare parkerade utmed Kurortsvägen på bägge sidor vilket medför ytterligare begränsningar att se om någon hastigt dyker upp. Jag berättade om min ”dialog” med gatuingenjören som brevledes låtit mig veta att korsningen enligt deras trafiknätsanalys inte tillhörde de högst prioriterade. Enligt prioriteringslistan var det främst olycksdrabbade platser, sedan platser där många barn, äldre och handikappade vistas och till sist det övriga gatunätet som var föremål för trafiksäkerhetsförbättrande åtgärder. När jag sedermera påpekade att de trafikhinder som användes vid en för tillfället nedläggande skola för invandrare skulle lämpa sig ypperligt i Bie fick jag till svar att de redan var bokade att sättas upp på Herrgårdsvägen, en gata i de finare villakvarteren i centralkommunen och att man i det här fallet förbigått prioriteringslistan med hänvisning till att tagit sig ”en viss frihet att med, ledning av sin yrkeskompetens och i egenskap av ansvariga väghållare, prioritera de olika objekten utifrån den angelägenhetsgrad som de bedömer vara den mest riktiga”. Jag nämnde också att jag förevisat gatuingenjören att så kallade fartdämpande hinder med tillhörande skyltar kostar cirka 8000 kronor att införskaffa vilket väl får anses vara en mäkta rimlig kostnad sett i perspektiv till vad en olycka kan betinga samhället. Misens pappa fnyste föraktfullt och tyckte att det var för jäkligt - men ändå typiskt - att det får vara på det viset. Men jag tror inte att han var beredd att ta strid tillsammans med mig. Av någon anledning fick jag intryck av att han inte tyckte att det skulle vara mödan värt. Och han hade säkert däri sina egna skäl.
Misen satt under större senare delen av våran pratstund och bekantade sig med våran katt, Oskar. När hon och hennes pappa fortsatte sin färd bortåt gatan stod jag och mindes hur jag själv genom åren enträget hjälpt mina egna barn att lära sig cykla. Misens hjälm åkte än hit, än dit på hennes huvud där hon ivrigt trampade iväg. Den var antingen för stor eller också behövde den spännas åt för att sitta lite bättre.
Nu står det en tillsalu-skylt nedknackad i marken utanför huset där Misen bodde. Hennes mamma har enligt grannarna inte visat sig ute på flera månader, men någon såg henne bli hämtad med ambulans en sen kväll för några veckor sedan. Ryktet säger att hon då försökt ta sitt liv. Jag såg pappan häromdagen på Willys. Hans blick mötte min för en kort stund - en bråkdel av en sekund - men den stunden verkade som en oändlighet. Misen sexochetthalvt brinner som en eld inom oss. Varför?
fredag 6 februari 2009
Barnens säkerhet utanför Bie skola
Är säkerheten för barnen i Bie mindre värd än säkerheten för dem som bor på Herrgårdsvägen i centralkommunen? Lars Ramstedt, "gatuingenjör" och avdelningschef för myndigheten för nyproduktion inom service- och teknikförvaltningen i Katrineholms kommun, tycks anse det!
Under sensommaren 2008 framförde jag till Ramstedt önskemål om så kallade fartdämpande hinder utanför Bie skola i korsningen Kurortsvägen-Doktor Levins väg. Detta eftersom; dels biltrafiken emellanåt håller en alldeles för hög hastighet med hänsyn till barn och sikten i korsningen (vilket inte underlättas av att Kurortsvägen används som parkeringsplats för både bilar och långtradare under stora delar av dygnet), dels därför att alla övriga skolor i kommunen på ett eller annat vis har utrustats med någon eller några trafiksäkerhetshöjande hjälpmedel. Detta kan vara i form av nedsatt hastighet, trafiksignaler, fartdämpande hinder och/eller övergångsställen. Behovet vidimerades av Jan Andersson, rektor på Bie skola, och flera Biebor har framhållit att behovet och önskemålet ingalunda är nytt. Det har under årens lopp - dock utan gehör från berörd myndighet - vid upprepade tillfällen framförts önskningar om höjd trafiksäkerhet för de barn som dagligdags tvingas passera över Kurortsvägen på sin väg till och från skolan. I det här fallet berörs även de barn som väntar på sin skolskjuts och givetvis även de som utanför skoltid på ett eller annat vis vistas i området.
Ramstedt svarade: att man inom service- och teknikförvaltningen prioriterar planerade åtgärder enligt en trafiknätsanalys. Denna analys har till syfte att ge besked om hur gatunätet ska användas, vilka trafiksäkerhetsåtgärder som är lämpliga att vidta på olika platser och inte minst hur dessa skall prioriteras. Enligt förordad prioriteringslista skall trafiksäkerhetsåtgärder främst beröra olycksdrabbade platser. I andra hand förordas platser där många barn, äldre och handikappade vistas och i tredje hand det övriga gatunätet. Det torde därmed inte råda några tveksamheter till att korsningen i Bie enligt prioriteringslistan tillhör kategori två.
I samband med min förfrågan föreslog jag att de trafikhinder, som användes utanför den vid tillfället nedläggande Rådmanskolan på Västgötagatan, med fördel skulle kunna användas i Bie (med tillägget att i andra hand se över vad som i övrigt finns i kommunens förråd). Jag har vid senare tillfällen även visat på ett antal exempel på fartdämpande hinder för Ramstedt som kan införskaffas till den förhållandevis anspråkslösa kostnaden av cirka 8 000 kronor - vilket i rimlighetens namn ändå bör ses som en ringa kostnad sett i perspektiv till vad en olycka kan innebära ekonomiskt.
Vid tillfället tog jag även kontakt med utbildningsförvaltningens chef, Ingrid Nandrup, eftersom barns säkerhet till och från skolan lyder under arbetsmiljölagstiftningen samt att berörd skolstyrelse ansvarar för att skolskjutshållplatserna är ändamålsenligt och trafiksäkert utformade (barnen stiger som sagts tidigare på och av skolbussarna invid nämnd korsning). Dessutom informerades de flesta förtroendevalda inom service- och tekniknämnden samt bildningsnämnden om ärendet.
Via mail den 8 december fick jag av Ramstedt veta; att de av mig föreslagna trafikhindren vid Rådmanskolan placerats ut på Herrgårdsvägen! En gata belägen i utkanten av centralkommunen intill den vackra Djulösjön vid Djulökvarn.Min förvåning var givetvis stor och jag efterfrågade omedelbart de dokument som säkerställer att Herrgårdsvägen är mer olycksdrabbad än korsningen Kurortsvägen-Doktor Levins väg. Vilket rimligen borde vara fallet vid efterlevnad av tidigare förevisad trafiknätanalys.
Någon sådan analys var inte genomförd, enligt Ramstedt. Han hänvisade nu i stället till att man inom förvaltningens "samlade yrkeskompetens" gjort bedömningen att trafiksäkerheten för de boende på Herrgårdsvägen i det här fallet var viktigare än för de små barnen i Bie.
Man kan i detta avseende fundera över; dels hur våra makthavare förfogar och fördelar våra gemensamma resurser och vad och vem det är som styr deras handlande, men även över hur vi medborgare ska förhålla oss till att dessa makthavare helt enkelt vid behov anpassar spelreglerna efter egna behag. I det här fallet har man uttryckligen - från början - hänvisat till en viss prioriteringsordning men när det uppdagats oegentligheter omformat den och skapat en helt annan version. Men hur ska då jag - som enkel medborgare - kunna veta vad det är som gäller? Ska jag inte - vid en rak fråga vid kontakt med myndighet - kunna förutsätta ett adekvat svar?
Jo! Givetvis! En myndighet - i besittning av för verksamheten överensstämmande kompetens - ska alltid ge klara och begripliga besked vid kontakt med medborgarna. Dessa besked ska sedan obönhörligen efterlevas och inte stöpas om efter infall när andan faller på såsom Ramstedt i det här fallet har gjort! Han har - initialt - hänvisat till att hans myndighet styrs av vissa föreskrifter vilka han också offentliggjort. När det sedan visat sig att dessa föreskrifter förbigåtts tar han fräckt och ogenerat avstånd från dem genom att egenmäktigt ändra på reglementet.
I det här fallet handlar det om barns säkerhet vid en skola i kommunen.Ramstedt anser uppenbarligen att dessa barns säkerhet är mindre värd än de boendes på Herrgårdsvägen i centralkommunen och styr därför med alla medel över medborgarnas gemensamma disponibla resurser dit. Man kan undra varför och vem kommer härnäst att drabbas av hans nycker?
Under sensommaren 2008 framförde jag till Ramstedt önskemål om så kallade fartdämpande hinder utanför Bie skola i korsningen Kurortsvägen-Doktor Levins väg. Detta eftersom; dels biltrafiken emellanåt håller en alldeles för hög hastighet med hänsyn till barn och sikten i korsningen (vilket inte underlättas av att Kurortsvägen används som parkeringsplats för både bilar och långtradare under stora delar av dygnet), dels därför att alla övriga skolor i kommunen på ett eller annat vis har utrustats med någon eller några trafiksäkerhetshöjande hjälpmedel. Detta kan vara i form av nedsatt hastighet, trafiksignaler, fartdämpande hinder och/eller övergångsställen. Behovet vidimerades av Jan Andersson, rektor på Bie skola, och flera Biebor har framhållit att behovet och önskemålet ingalunda är nytt. Det har under årens lopp - dock utan gehör från berörd myndighet - vid upprepade tillfällen framförts önskningar om höjd trafiksäkerhet för de barn som dagligdags tvingas passera över Kurortsvägen på sin väg till och från skolan. I det här fallet berörs även de barn som väntar på sin skolskjuts och givetvis även de som utanför skoltid på ett eller annat vis vistas i området.
Ramstedt svarade: att man inom service- och teknikförvaltningen prioriterar planerade åtgärder enligt en trafiknätsanalys. Denna analys har till syfte att ge besked om hur gatunätet ska användas, vilka trafiksäkerhetsåtgärder som är lämpliga att vidta på olika platser och inte minst hur dessa skall prioriteras. Enligt förordad prioriteringslista skall trafiksäkerhetsåtgärder främst beröra olycksdrabbade platser. I andra hand förordas platser där många barn, äldre och handikappade vistas och i tredje hand det övriga gatunätet. Det torde därmed inte råda några tveksamheter till att korsningen i Bie enligt prioriteringslistan tillhör kategori två.
I samband med min förfrågan föreslog jag att de trafikhinder, som användes utanför den vid tillfället nedläggande Rådmanskolan på Västgötagatan, med fördel skulle kunna användas i Bie (med tillägget att i andra hand se över vad som i övrigt finns i kommunens förråd). Jag har vid senare tillfällen även visat på ett antal exempel på fartdämpande hinder för Ramstedt som kan införskaffas till den förhållandevis anspråkslösa kostnaden av cirka 8 000 kronor - vilket i rimlighetens namn ändå bör ses som en ringa kostnad sett i perspektiv till vad en olycka kan innebära ekonomiskt.
Vid tillfället tog jag även kontakt med utbildningsförvaltningens chef, Ingrid Nandrup, eftersom barns säkerhet till och från skolan lyder under arbetsmiljölagstiftningen samt att berörd skolstyrelse ansvarar för att skolskjutshållplatserna är ändamålsenligt och trafiksäkert utformade (barnen stiger som sagts tidigare på och av skolbussarna invid nämnd korsning). Dessutom informerades de flesta förtroendevalda inom service- och tekniknämnden samt bildningsnämnden om ärendet.
Via mail den 8 december fick jag av Ramstedt veta; att de av mig föreslagna trafikhindren vid Rådmanskolan placerats ut på Herrgårdsvägen! En gata belägen i utkanten av centralkommunen intill den vackra Djulösjön vid Djulökvarn.Min förvåning var givetvis stor och jag efterfrågade omedelbart de dokument som säkerställer att Herrgårdsvägen är mer olycksdrabbad än korsningen Kurortsvägen-Doktor Levins väg. Vilket rimligen borde vara fallet vid efterlevnad av tidigare förevisad trafiknätanalys.
Någon sådan analys var inte genomförd, enligt Ramstedt. Han hänvisade nu i stället till att man inom förvaltningens "samlade yrkeskompetens" gjort bedömningen att trafiksäkerheten för de boende på Herrgårdsvägen i det här fallet var viktigare än för de små barnen i Bie.
Man kan i detta avseende fundera över; dels hur våra makthavare förfogar och fördelar våra gemensamma resurser och vad och vem det är som styr deras handlande, men även över hur vi medborgare ska förhålla oss till att dessa makthavare helt enkelt vid behov anpassar spelreglerna efter egna behag. I det här fallet har man uttryckligen - från början - hänvisat till en viss prioriteringsordning men när det uppdagats oegentligheter omformat den och skapat en helt annan version. Men hur ska då jag - som enkel medborgare - kunna veta vad det är som gäller? Ska jag inte - vid en rak fråga vid kontakt med myndighet - kunna förutsätta ett adekvat svar?
Jo! Givetvis! En myndighet - i besittning av för verksamheten överensstämmande kompetens - ska alltid ge klara och begripliga besked vid kontakt med medborgarna. Dessa besked ska sedan obönhörligen efterlevas och inte stöpas om efter infall när andan faller på såsom Ramstedt i det här fallet har gjort! Han har - initialt - hänvisat till att hans myndighet styrs av vissa föreskrifter vilka han också offentliggjort. När det sedan visat sig att dessa föreskrifter förbigåtts tar han fräckt och ogenerat avstånd från dem genom att egenmäktigt ändra på reglementet.
I det här fallet handlar det om barns säkerhet vid en skola i kommunen.Ramstedt anser uppenbarligen att dessa barns säkerhet är mindre värd än de boendes på Herrgårdsvägen i centralkommunen och styr därför med alla medel över medborgarnas gemensamma disponibla resurser dit. Man kan undra varför och vem kommer härnäst att drabbas av hans nycker?
onsdag 4 februari 2009
Självinsiktens paradox
Jag dagtingar med min trovärdighet. Jag sviker mina ideal, min inre övertygelse, mitt samvete - och dras allt längre ner i en spiral av ökat självförakt vilket i sin tur leder till en allt större distinktion mellan den jag framstår att vara och den jag verkligen är. Numera sker dock detta med mitt medvetande, men länge framstod det som en ständigt molande odefinierbar, subtil känsla av obehag. Ett obehag som kräver oupphörlig kamp för att avhållas från just – medvetandet. Men jag är ju så förbannat rädd för att möta mig själv!
Jag säger så självklart att jag värnar om barnen, de gamla, de svaga i samhället – och givetvis gör jag också det – innerst inne i min medvetenhet. Men vid de tillfällen då jag verkligen får möjlighet till att uttrycka mina normer - i åsikter eller praktisk handling - tar jag av någon ”outgrundlig” anledning oftast minsta motståndets väg och väljer att framstå som en opålitlig kappvändare och svågerpolitiker. Men jag är ju så förbannat rädd att hamna utanför människosläktets flock och gemenskap!
Min huvudsakliga vakna tid går åt till bekymmer över den negativa samhällsutvecklingen. Jag våndas över mina barn och barnbarns framtid, över deras möjligheter till att anpassas till kommande livsmiljöer och grunnar på till vilka livsmiljöer de ämnas anpassas till. Jag förblindas och förhindras av samtidens dystopi - till egen påverkan och tradering av kunskaper, lärdomar och goda mönster. Trots att jag vet; att mitt liv på jorden och i tiden är strikt begränsat och endast kommer att vara spårbart i högst två generationer fram. Mitt sunda förnuft säger mig att jag under min levnad borde vara mer mån om mina möjligheter till att påverka goda framtida livsbetingelser - utan egen vinning. Att det inte är ondskan utan tystnaden och resignationen bland de goda som är det kritiska i samhällsutvecklingen. Men jag har ju så förbannat svårt att visa min rädsla och svaghet!
Jag lever nuet i egoism och självupptagenhet, i en dröm mellan det som har varit och en bild av det som ska komma. Det förgångna är ständigt närvarande och oåterkalleligt men tillfredsställer min tillflykt med trygghet när den närvarande stunden känns alltför ängsligt påträngande. Min historia och mina möten uppfyller mig liksom din historia och dina möten uppfyller dig! Jag har präglats av min omgivning och jag kommer att prägla de som kommer i min närhet framöver liksom du har präglats av din omgivning och kommer att prägla de som kommer i din närhet framöver. Framtiden tillhör oss - bara delvis - men berör oss och kan formas av oss - i nuet - till sin helhet. Men det är ju så förbannat svårt att bryta livsmönster!
Jag säger så självklart att jag värnar om barnen, de gamla, de svaga i samhället – och givetvis gör jag också det – innerst inne i min medvetenhet. Men vid de tillfällen då jag verkligen får möjlighet till att uttrycka mina normer - i åsikter eller praktisk handling - tar jag av någon ”outgrundlig” anledning oftast minsta motståndets väg och väljer att framstå som en opålitlig kappvändare och svågerpolitiker. Men jag är ju så förbannat rädd att hamna utanför människosläktets flock och gemenskap!
Min huvudsakliga vakna tid går åt till bekymmer över den negativa samhällsutvecklingen. Jag våndas över mina barn och barnbarns framtid, över deras möjligheter till att anpassas till kommande livsmiljöer och grunnar på till vilka livsmiljöer de ämnas anpassas till. Jag förblindas och förhindras av samtidens dystopi - till egen påverkan och tradering av kunskaper, lärdomar och goda mönster. Trots att jag vet; att mitt liv på jorden och i tiden är strikt begränsat och endast kommer att vara spårbart i högst två generationer fram. Mitt sunda förnuft säger mig att jag under min levnad borde vara mer mån om mina möjligheter till att påverka goda framtida livsbetingelser - utan egen vinning. Att det inte är ondskan utan tystnaden och resignationen bland de goda som är det kritiska i samhällsutvecklingen. Men jag har ju så förbannat svårt att visa min rädsla och svaghet!
Jag lever nuet i egoism och självupptagenhet, i en dröm mellan det som har varit och en bild av det som ska komma. Det förgångna är ständigt närvarande och oåterkalleligt men tillfredsställer min tillflykt med trygghet när den närvarande stunden känns alltför ängsligt påträngande. Min historia och mina möten uppfyller mig liksom din historia och dina möten uppfyller dig! Jag har präglats av min omgivning och jag kommer att prägla de som kommer i min närhet framöver liksom du har präglats av din omgivning och kommer att prägla de som kommer i din närhet framöver. Framtiden tillhör oss - bara delvis - men berör oss och kan formas av oss - i nuet - till sin helhet. Men det är ju så förbannat svårt att bryta livsmönster!
fredag 24 oktober 2008
Nedläggningar av skolbibliotek och biblioteksfilialer hämmar kommande generationers förutsättningar till ett rikt ordförråd
Böcker utgör en viktig bas i barns utveckling och är till för att lära dem bland annat mera och annat än de själva kan uppleva. De kan berätta om gångna tiders människor och deras samhällen; om dessa och andra människors tankar, känslor och erfarenheter; de stimulerar fantasi, vilje- och känsloliv och de ger - framför allt - ett rikare ordförråd och därmed bättre förmåga att uttrycka egna tankar och känslor.
När politiker - så som nu sker i både Katrineholm och Vingåker - beslutar lägga ner biblioteksfilialer och skolbibliotek hotar de inte bara demokratin utan utarmar även stora delar av kommande generationers förutsättningar till ett rikt ordförråd och dess fördelar. Många människor kommer med största sannolikhet därmed få ett sämre försvar mot dem som försöker påverka dem, driva dem åt något håll och kanske till och med lura dem (vilket i och för sig också skulle kunna vara syftet). Många kommer dessutom få sämre självförtroende och minskad trygghet, vilket är en obestridlig bieffekt av dåligt ordförråd.
Människor som har ett dåligt ordförråd blir ofta språkligt handikappade för livet. En språkfattig människa ställs många gånger utanför gemenskapen. Hon förstår inte och riskerar själv att inte bli förstådd. Fler och fler människor blir i dagens samhälle utslagna och ofta drabbas de språkligt handikappade svårast. Brister på ord föder dessutom inte sällan våld.
Vårt så kallade informationssamhälle kräver allt större förmåga av individen att kunna uttrycka sig och att förstå. Språket är viktigt för den sociala anpassningen i stort. Språkliga miljöer har alltid fostrat språkriktiga människor, medan språkfattiga miljöer givit språkfattiga individer. Forskning visar också att barn som lever i språkfattiga miljöer även i fortsättningen blir språkfattiga, medan de i språkrika miljöer får en bra språklig utrustning och därmed rikare möjligheter att lära sig, att kunna och att behärska.
Allt detta verkar de små sexåriga barnen i Marmorbyn kunna förnimma och förutse. De protesterar mot förestående nedläggning av sin biblioteksfilial. http://www.kkuriren.se/kkuriren/standard_artikel.php?id=236508&avdelning_1=101&avdelning_2=102 Barnen agerar – medan de vuxna resignerar. Är det så det ska vara?
När politiker - så som nu sker i både Katrineholm och Vingåker - beslutar lägga ner biblioteksfilialer och skolbibliotek hotar de inte bara demokratin utan utarmar även stora delar av kommande generationers förutsättningar till ett rikt ordförråd och dess fördelar. Många människor kommer med största sannolikhet därmed få ett sämre försvar mot dem som försöker påverka dem, driva dem åt något håll och kanske till och med lura dem (vilket i och för sig också skulle kunna vara syftet). Många kommer dessutom få sämre självförtroende och minskad trygghet, vilket är en obestridlig bieffekt av dåligt ordförråd.
Människor som har ett dåligt ordförråd blir ofta språkligt handikappade för livet. En språkfattig människa ställs många gånger utanför gemenskapen. Hon förstår inte och riskerar själv att inte bli förstådd. Fler och fler människor blir i dagens samhälle utslagna och ofta drabbas de språkligt handikappade svårast. Brister på ord föder dessutom inte sällan våld.
Vårt så kallade informationssamhälle kräver allt större förmåga av individen att kunna uttrycka sig och att förstå. Språket är viktigt för den sociala anpassningen i stort. Språkliga miljöer har alltid fostrat språkriktiga människor, medan språkfattiga miljöer givit språkfattiga individer. Forskning visar också att barn som lever i språkfattiga miljöer även i fortsättningen blir språkfattiga, medan de i språkrika miljöer får en bra språklig utrustning och därmed rikare möjligheter att lära sig, att kunna och att behärska.
Allt detta verkar de små sexåriga barnen i Marmorbyn kunna förnimma och förutse. De protesterar mot förestående nedläggning av sin biblioteksfilial. http://www.kkuriren.se/kkuriren/standard_artikel.php?id=236508&avdelning_1=101&avdelning_2=102 Barnen agerar – medan de vuxna resignerar. Är det så det ska vara?
torsdag 23 oktober 2008
Flickan på bussen
Hon har halvlångt stripigt hår som sticker ut under en smutsig, brun stickad luva. Hennes händer är små och hon fingrar ihärdigt på tvättlappen till en ”gosekanin” som för länge sedan troligtvis var vit. Varken flickans händer eller kaninen ser ut att ha blivit tvättade på länge. Hennes naglar påminner om naglarna hos en uteliggare, ett ”socialfall” eller någon annan som har hamnat i samhällets periferi och utanförskap. De är kolsvarta runt om nagelbanden och nedanför fingertopparna. Trots det sätter hon emellanåt något av fingrarna i munnen och tuggar frenetiskt. Man kan tycka att detta borde göra fingrarna renare, men så är inte fallet. Smutsen är ingrodd så djupt i hennes porer, att det är frågan om vad som krävs för att hon ska bli ren.
Plötsligt yttrar hon en ramsa i ett saktmodigt tempo: ”Sätt huvet mellan benen och kyss dig i stjärten - adjöss” Hon upprepar den tre gånger innan hon brister ut i ett hejdlöst skratt. – Eller hur? – Visst är det så, säger hon samtidigt som hon genomborrar mig med en blick som är fylld av total närvaro och fullständig frånvaro. Hon söker kontakt till vad pris som helst men hennes själ ryser för tomrummet. Jag och de andra passagerarna skruvar besvärat på oss och vänder våra blickar ut genom fönstren utan att ta fäste på någonting. I våran verklighet finns ingen plats för en främmande liten flicka som kommer med känslomässigt budskap.
Jag undrar dock - i min egen lilla självcentrerade sfär - var hon egentligen är - i sina tankar?
Hennes mamma, som jag inte har sett tidigare men som sitter på sätet mitt emot flickan, ber henne att vara tyst. Sch, säger hon. – Eller hur? – Visst är det så, säger flickan återigen, nu vänd mot mamman. – Det har jag hört på TV! När inte mamman lyckas få tyst på henne lägger hon till med ett nervöst småskrattande, som vittnar om mental instabilitet. ”haha hoho jaja ojojojojoj hahahaha”. Flickan börjar då också att skratta, precis som sin mamma. Efter ett tag börjar de småförstrött plocka med sina medhavda papperspåsar som de ställt på platserna invid. De innehåller allt från plastpåsar, tomflaskor och konservburkar till filtar, stormkök och ett par gula gummistövlar som verkar vara i mammans storlek. En kasse - som flickan ihärdigt river i - innehåller små tygbitar. När hon hittar en blå frottébit tar hon upp den och stryker den ömt mot kinden, samtidigt som hon för in tummen i munnen. Hon sluter ögonen och ser ut till att ha funnit ro.
Jag betraktar henne där hon sitter. Hennes neongröna galonbyxor och röda, trasiga ballerinaskor. Hennes sladdriga, gråa collegetröja med det numera ourskiljbara tryckta motivet på framsidan, och hennes ansikte - som till form och storlek påminner om ett litet barns - men som till anletsdragen uttrycker så mycket mer än vad ett normalt barn någonsin skulle kunna ge uttryck åt. Jag tänker på mina egna barn. Och jag tänker på vad dom tänker på när dom ser en flicka som den här: Om dom över huvud taget skulle se henne?
Vid nästa hållplats kommer ännu fler in för att trängas i den redan överfulla bussen. Några slänger en hastig blick på flickan och hennes mamma men tar därefter snabbt sin tillflykt till det som de förstrött behagar förnimma på andra sidan fönstren. Mamman och flickan får obehindrat uppta två säten med sina papperspåsar medan vi andra trampar varandra på fötterna och i tysthet förbannar varandras dofter från diverse kryddade extrakter och kroppslig utsöndring.
Vid tågstationen går mamman och flicka liksom jag av bussen. När jag tittar åt deras håll ser jag att mamman går 10 meter före flickan. Flickan bär sin smutsiga kanin i ena örat och släpar en papperspåse efter sig på marken. Hon är högst 8 år gammal, av svenskt ursprung och faller som en gråsten genom ”välfärdssamhällets” allt mer grovmaskiga skyddsnät.
Plötsligt yttrar hon en ramsa i ett saktmodigt tempo: ”Sätt huvet mellan benen och kyss dig i stjärten - adjöss” Hon upprepar den tre gånger innan hon brister ut i ett hejdlöst skratt. – Eller hur? – Visst är det så, säger hon samtidigt som hon genomborrar mig med en blick som är fylld av total närvaro och fullständig frånvaro. Hon söker kontakt till vad pris som helst men hennes själ ryser för tomrummet. Jag och de andra passagerarna skruvar besvärat på oss och vänder våra blickar ut genom fönstren utan att ta fäste på någonting. I våran verklighet finns ingen plats för en främmande liten flicka som kommer med känslomässigt budskap.
Jag undrar dock - i min egen lilla självcentrerade sfär - var hon egentligen är - i sina tankar?
Hennes mamma, som jag inte har sett tidigare men som sitter på sätet mitt emot flickan, ber henne att vara tyst. Sch, säger hon. – Eller hur? – Visst är det så, säger flickan återigen, nu vänd mot mamman. – Det har jag hört på TV! När inte mamman lyckas få tyst på henne lägger hon till med ett nervöst småskrattande, som vittnar om mental instabilitet. ”haha hoho jaja ojojojojoj hahahaha”. Flickan börjar då också att skratta, precis som sin mamma. Efter ett tag börjar de småförstrött plocka med sina medhavda papperspåsar som de ställt på platserna invid. De innehåller allt från plastpåsar, tomflaskor och konservburkar till filtar, stormkök och ett par gula gummistövlar som verkar vara i mammans storlek. En kasse - som flickan ihärdigt river i - innehåller små tygbitar. När hon hittar en blå frottébit tar hon upp den och stryker den ömt mot kinden, samtidigt som hon för in tummen i munnen. Hon sluter ögonen och ser ut till att ha funnit ro.
Jag betraktar henne där hon sitter. Hennes neongröna galonbyxor och röda, trasiga ballerinaskor. Hennes sladdriga, gråa collegetröja med det numera ourskiljbara tryckta motivet på framsidan, och hennes ansikte - som till form och storlek påminner om ett litet barns - men som till anletsdragen uttrycker så mycket mer än vad ett normalt barn någonsin skulle kunna ge uttryck åt. Jag tänker på mina egna barn. Och jag tänker på vad dom tänker på när dom ser en flicka som den här: Om dom över huvud taget skulle se henne?
Vid nästa hållplats kommer ännu fler in för att trängas i den redan överfulla bussen. Några slänger en hastig blick på flickan och hennes mamma men tar därefter snabbt sin tillflykt till det som de förstrött behagar förnimma på andra sidan fönstren. Mamman och flickan får obehindrat uppta två säten med sina papperspåsar medan vi andra trampar varandra på fötterna och i tysthet förbannar varandras dofter från diverse kryddade extrakter och kroppslig utsöndring.
Vid tågstationen går mamman och flicka liksom jag av bussen. När jag tittar åt deras håll ser jag att mamman går 10 meter före flickan. Flickan bär sin smutsiga kanin i ena örat och släpar en papperspåse efter sig på marken. Hon är högst 8 år gammal, av svenskt ursprung och faller som en gråsten genom ”välfärdssamhällets” allt mer grovmaskiga skyddsnät.
måndag 20 oktober 2008
Föräldrars rätt och möjlighet till att ta han om sina egna barn (och barnens rätt att bli omhändertagna av sina egna föräldrar)
Barnen är vår viktigaste investering i framtiden. Vi har idag möjlighet att prägla kommande generationers samhällen och kan redan nu välja hur våra barns, barnbarns och barnbarnsbarns levnadsvillkor kommer att se ut i stora drag. Vi kan också välja att fortsätta blunda, titta bort och resignerat överlämna dem åt sitt eget öde genom att ideligen sätta våra egna behov i första rummet. Men då kan vi heller inte ständigt förfasas över i vilken riktning människans natur, mänskligheten och samhället är på väg…
Modern anknytningsteori har konstaterat att barnets första 1-3 levnadsår, och dess relationer, är av vital betydelse för hur livet i övrigt kommer att gestalta sig. En stor del av barnets fortsatta känslo- och förnuftsmässiga utveckling finner sin grund under den här perioden av livet.
En stor del av vår, vi vuxnas, vakna tid upptas av arbets- och familjeliv, och vår situation på dessa två arenor färgar vår tillvaro på många olika sätt: vår hälsa, ekonomi, sociala relationer, boende, utbildning och klassposition för att nämna några. Hur vårt arbetsliv och våra familjeliv ser ut är alltså av mycket stor betydelse för våra levnadsvillkor i allmänhet. Inte minst viktig är frågan hur vi lyckas kombinera dessa båda områden. I dag ryms dessutom några av samtidens mest brännande samhällsfrågor i just skärningspunkten mellan familj och arbete: jämställdheten mellan könen, fördelningen av det betalda och obetalda arbetet, svårigheten att kombinera karriär och familjeliv, föräldraledighet samt barnomsorg och barnens levnadsvillkor. Vi lever idag i en helt annan typ av samhälle än vad vi exempelvis gjorde för bara några decennier sedan.
Ewa Callhammar, folkpartistiskt oppositionsråd i Katrineholm, tar i KK-debatt den 17 oktober förtjänstfullt upp barnens behov av tidiga nära relationer till sina föräldrar kontra förskolans roll under barnens första 1-3 levnadsår. http://www.kkuriren.se/kkuriren/arkiv.php?id=234406&avdelning_1=102&avdelning_2=110&arkiv_datum=2008-10-17&go=1 Callhammar föreslår en debatt kring frågan om maxtid på förskolan, medveten om att det kommer att leda till stor diskussion och ”röra om en hel del”. Detta eftersom man riskerar stämplas som motståndare till kvinnans frigörelse och/eller ge upphov till dåligt samvete hos föräldrar som av olika anledningar väljer att överlämna sina barn i förskolans regi och som kommer att försvara sig med att de gör det för barnens bästa.
Min fösta reaktion är: varför är det i dagens samhälle så kontroversiellt att förorda mer tid för barnen tillsammans med sina egna föräldrar?
Jag kan här se tre uppenbara orsaker:
Kvinnans frigörelse - De som har skrikigt högst och som hittills har dikterat en stor del av villkoren för debatten om omhändertagandet av barnen de första levnadsåren är alla dessa manhaftiga kvinnosakskvinnor som inte kan skilja på strävan efter jämlikhet och på behov av att ge och få omvårdnad. De menar; att så länge de inte innehar samma status och position (och gärna lite högre) som männen i samhället så kommer de heller inte att erkänna sitt eget och andra kvinnors nedärvda moderskap. De besväras därmed föga av att det är deras egna barn som i slutändan blir lidande.
Materialismen - Vår egen tids religion. Det är i den vi söker innehåll och betydelse i livet. Vi fäster större vikt vid gods och gull och att köpa oss status än att bygga autentiska relationer. Vi har dessutom byggt upp en kultur som strävar efter styrka och inte bara förnekar svagheten, utan till och med föraktar den. Därav faller det sig naturligt att vi inte alltid innehar en omhändertagande attityd till de svaga i samhället: i det har fallet de små barnen.
Pådyvlad samhällssyn - En okritisk tro på dem som säger att barn mår bäst av att vara tillsammans med andra barn i organiserad form, och att detta är mest fördelaktigt för deras intellektuella och emotionella utveckling. Därför har det bland annat skett en explosiv expansion av daghem och andra förskoleformer, som utan egentlig hänsyn till och insikt om pedagogikens betydelse bara haft till uppgift att fjärma barnen från sina föräldrar så mycket som möjligt i socialismens likformiga lära. Vi har dessutom ”knökat” in så många barn som möjligt på en allt mindre yta. Debatten om humaniteten i detta förfarande har effektivt filtrerats bort genom bland annat djurrättsaktivisternas oupphörliga gapande efter bättre uppväxtförhållanden för kycklingar, minkar och grisar med mera.
Tillfredsställelsen med familjelivet och arbetet, utöver tillfredsställelsen med bland annat kärlek, hälsa och ekonomi, är de faktorer som har allra störst betydelse för om vi känner oss nöjda med våra liv som helhet. Familje- och arbetslivet är nyckelfaktorer om vi ska förstå våra egna levnadsvillkor idag. Att förstå samtiden är att uppspåra och uttolka de tendenser som pekar mot framtiden. Det är att få grepp om frågan ”vart är vi på väg”? Det är inte att spå hur framtiden kommer att bli, men nog hur den kan bli, om man projicerar på framtiden de trender, som är framträdande i nuet. Där är det uppenbart att det är allt fler som mår allt sämre och en av orsakerna är, enligt många, människans ambivalens – dubbelhet i känslolivet – att det finns en klyfta mellan den vi verkligen är och den vi visar offentligt. Vi ser tydligt att kommande generationer har sämre förutsättningar för drägligt leverne än vad vi hade och ser också de uppenbara orsakerna. Men vi gör ingenting åt det!
C. S. Lewis, säger i en av sina böcker: ”Framsteg innebär att man närmar sig målet man vill till. Och har man gått fel någonstans, kommer man inte närmare målet genom att fortsätta rakt fram. Är man på fel väg, innebär ett framsteg att man vänder helt om och går tillbaka till den rätta vägen, och i det fallet är det den som först vänder tillbaka som är den mest framstegsvänliga.
Vi har alla varit med om när vi gjort matematisk uträkning. När jag räknat fel någon gång i början, så kommer jag fortare fram till svaret ju förr jag erkänner det och går tillbaka och börjar om. Man gör inga framsteg genom att vara tjurskallig och vägra erkänna ett misstag. Och jag tror att om man betraktar det tillstånd som världen för närvarande befinner sig i, så ser man ganska klart att mänskligheten har begått något rejält misstag. Vi är på fel väg. Och är det så, måste vi gå tillbaka. Att gå tillbaka är i det här fallet den snabbaste vägen fram. Framsteg innebär inte bara förändring, utan förändring till det bättre”. Eller som Einstein en gång uttryckte det ”definitionen av galenskap är att göra samma sak omigen och förvänta sig ett annat resultat”.
Genom att införa en maxtid för de små barnen på förskolan ges möjlighet för fler föräldrar att upptäcka sina barn. Detta kommer att bidra till ett bättre samhällsklimat på sikt. Få föräldrar sätter, vid närmare eftertanke, barn till världen för att skyndsamt överlämna dem till andras omvårdnad inom olika förskoleformer såsom trots allt sker idag. Detta är ett av politiken och särskilda intressegrupper skapat beteendemönster. Och beteendemönster kan alltid förändras. Vad som är bäst för barnen glöms dessutom ofta bort i diskussionen. Är det bäst för barnen att institutionaliseras eller är det bäst för dem att bli omhändertagna, uppfostrade och sedda av sina egna föräldrar? Givetvis behöver föräldrar som väljer att ta hand om sina egna barn ges både ekonomiska och sociala förutsättningar för att klara av detta, men det borde inte vara så svårt att se vinningarna i att tillhandahålla sådana förutsättningar. Barnen är vår mest värdefulla investering i framtiden. Den tid vi lever i idag säger en hel del om hur vi ser på framtiden.
Modern anknytningsteori har konstaterat att barnets första 1-3 levnadsår, och dess relationer, är av vital betydelse för hur livet i övrigt kommer att gestalta sig. En stor del av barnets fortsatta känslo- och förnuftsmässiga utveckling finner sin grund under den här perioden av livet.
En stor del av vår, vi vuxnas, vakna tid upptas av arbets- och familjeliv, och vår situation på dessa två arenor färgar vår tillvaro på många olika sätt: vår hälsa, ekonomi, sociala relationer, boende, utbildning och klassposition för att nämna några. Hur vårt arbetsliv och våra familjeliv ser ut är alltså av mycket stor betydelse för våra levnadsvillkor i allmänhet. Inte minst viktig är frågan hur vi lyckas kombinera dessa båda områden. I dag ryms dessutom några av samtidens mest brännande samhällsfrågor i just skärningspunkten mellan familj och arbete: jämställdheten mellan könen, fördelningen av det betalda och obetalda arbetet, svårigheten att kombinera karriär och familjeliv, föräldraledighet samt barnomsorg och barnens levnadsvillkor. Vi lever idag i en helt annan typ av samhälle än vad vi exempelvis gjorde för bara några decennier sedan.
Ewa Callhammar, folkpartistiskt oppositionsråd i Katrineholm, tar i KK-debatt den 17 oktober förtjänstfullt upp barnens behov av tidiga nära relationer till sina föräldrar kontra förskolans roll under barnens första 1-3 levnadsår. http://www.kkuriren.se/kkuriren/arkiv.php?id=234406&avdelning_1=102&avdelning_2=110&arkiv_datum=2008-10-17&go=1 Callhammar föreslår en debatt kring frågan om maxtid på förskolan, medveten om att det kommer att leda till stor diskussion och ”röra om en hel del”. Detta eftersom man riskerar stämplas som motståndare till kvinnans frigörelse och/eller ge upphov till dåligt samvete hos föräldrar som av olika anledningar väljer att överlämna sina barn i förskolans regi och som kommer att försvara sig med att de gör det för barnens bästa.
Min fösta reaktion är: varför är det i dagens samhälle så kontroversiellt att förorda mer tid för barnen tillsammans med sina egna föräldrar?
Jag kan här se tre uppenbara orsaker:
Kvinnans frigörelse - De som har skrikigt högst och som hittills har dikterat en stor del av villkoren för debatten om omhändertagandet av barnen de första levnadsåren är alla dessa manhaftiga kvinnosakskvinnor som inte kan skilja på strävan efter jämlikhet och på behov av att ge och få omvårdnad. De menar; att så länge de inte innehar samma status och position (och gärna lite högre) som männen i samhället så kommer de heller inte att erkänna sitt eget och andra kvinnors nedärvda moderskap. De besväras därmed föga av att det är deras egna barn som i slutändan blir lidande.
Materialismen - Vår egen tids religion. Det är i den vi söker innehåll och betydelse i livet. Vi fäster större vikt vid gods och gull och att köpa oss status än att bygga autentiska relationer. Vi har dessutom byggt upp en kultur som strävar efter styrka och inte bara förnekar svagheten, utan till och med föraktar den. Därav faller det sig naturligt att vi inte alltid innehar en omhändertagande attityd till de svaga i samhället: i det har fallet de små barnen.
Pådyvlad samhällssyn - En okritisk tro på dem som säger att barn mår bäst av att vara tillsammans med andra barn i organiserad form, och att detta är mest fördelaktigt för deras intellektuella och emotionella utveckling. Därför har det bland annat skett en explosiv expansion av daghem och andra förskoleformer, som utan egentlig hänsyn till och insikt om pedagogikens betydelse bara haft till uppgift att fjärma barnen från sina föräldrar så mycket som möjligt i socialismens likformiga lära. Vi har dessutom ”knökat” in så många barn som möjligt på en allt mindre yta. Debatten om humaniteten i detta förfarande har effektivt filtrerats bort genom bland annat djurrättsaktivisternas oupphörliga gapande efter bättre uppväxtförhållanden för kycklingar, minkar och grisar med mera.
Tillfredsställelsen med familjelivet och arbetet, utöver tillfredsställelsen med bland annat kärlek, hälsa och ekonomi, är de faktorer som har allra störst betydelse för om vi känner oss nöjda med våra liv som helhet. Familje- och arbetslivet är nyckelfaktorer om vi ska förstå våra egna levnadsvillkor idag. Att förstå samtiden är att uppspåra och uttolka de tendenser som pekar mot framtiden. Det är att få grepp om frågan ”vart är vi på väg”? Det är inte att spå hur framtiden kommer att bli, men nog hur den kan bli, om man projicerar på framtiden de trender, som är framträdande i nuet. Där är det uppenbart att det är allt fler som mår allt sämre och en av orsakerna är, enligt många, människans ambivalens – dubbelhet i känslolivet – att det finns en klyfta mellan den vi verkligen är och den vi visar offentligt. Vi ser tydligt att kommande generationer har sämre förutsättningar för drägligt leverne än vad vi hade och ser också de uppenbara orsakerna. Men vi gör ingenting åt det!
C. S. Lewis, säger i en av sina böcker: ”Framsteg innebär att man närmar sig målet man vill till. Och har man gått fel någonstans, kommer man inte närmare målet genom att fortsätta rakt fram. Är man på fel väg, innebär ett framsteg att man vänder helt om och går tillbaka till den rätta vägen, och i det fallet är det den som först vänder tillbaka som är den mest framstegsvänliga.
Vi har alla varit med om när vi gjort matematisk uträkning. När jag räknat fel någon gång i början, så kommer jag fortare fram till svaret ju förr jag erkänner det och går tillbaka och börjar om. Man gör inga framsteg genom att vara tjurskallig och vägra erkänna ett misstag. Och jag tror att om man betraktar det tillstånd som världen för närvarande befinner sig i, så ser man ganska klart att mänskligheten har begått något rejält misstag. Vi är på fel väg. Och är det så, måste vi gå tillbaka. Att gå tillbaka är i det här fallet den snabbaste vägen fram. Framsteg innebär inte bara förändring, utan förändring till det bättre”. Eller som Einstein en gång uttryckte det ”definitionen av galenskap är att göra samma sak omigen och förvänta sig ett annat resultat”.
Genom att införa en maxtid för de små barnen på förskolan ges möjlighet för fler föräldrar att upptäcka sina barn. Detta kommer att bidra till ett bättre samhällsklimat på sikt. Få föräldrar sätter, vid närmare eftertanke, barn till världen för att skyndsamt överlämna dem till andras omvårdnad inom olika förskoleformer såsom trots allt sker idag. Detta är ett av politiken och särskilda intressegrupper skapat beteendemönster. Och beteendemönster kan alltid förändras. Vad som är bäst för barnen glöms dessutom ofta bort i diskussionen. Är det bäst för barnen att institutionaliseras eller är det bäst för dem att bli omhändertagna, uppfostrade och sedda av sina egna föräldrar? Givetvis behöver föräldrar som väljer att ta hand om sina egna barn ges både ekonomiska och sociala förutsättningar för att klara av detta, men det borde inte vara så svårt att se vinningarna i att tillhandahålla sådana förutsättningar. Barnen är vår mest värdefulla investering i framtiden. Den tid vi lever i idag säger en hel del om hur vi ser på framtiden.
torsdag 16 oktober 2008
Ska känslomässiga argument bemötas med tigande?
Jan-Erik Back, före detta partiledare för Vänsterpartiet i Katrineholm, ondgör sig på KK-debatt den 16 oktober över att medborgarna använder sig av känslomässiga argument i den politiska debatten angående nedläggningen av Floda skola. http://www.kkuriren.se/kkuriren/standard_artikel.php?id=234056&avdelning_1=102&avdelning_2=110 Detta ger, enligt Back, de politiker som tog beslut i frågan, orsak och rätt till att tiga. Sent ska vissa upplysas om att det tillhör det politiska uppdraget att lyssna till dem som de företräder och sedermera tillhandahålla dem sakligt grundade argument för sina beslut. Back verkar här ha förbisett att politik i mångt och mycket handlar om just allmänhetens känslomässiga behov kontra politiskt sakliga argument, vilket för de allra flesta torde vara självklart.
I det här fallet saknas det dock inte sakliga argument! Just politikernas otydlighet är ett. Att först tillkännage att Valla skola skulle läggas ner för att några veckor senare upphäva beslutet, att basunera ut namnet på fem nedläggningshotade skolor (på inhyrda konsulters inrådan) för att sedan decimera det till två och att offentliggöra diverse förvirrande skol- och elevrockader har gett allmänheten upphov till att tro sig lättare kunna påverka, enligt dem, förestående eller felaktiga beslut. Politikerna har påvisat en velighet långt över det tillåtna och därmed förlorat förtroendet för att allmänheten ska lita på att de vet vad de gör!
Sakliga ekonomiska argument finns det också gott om. Floda skola lades ner på grund av ett besparingskrav i bildningsnämnden på 6 miljoner kronor. Det har sedermera visat sig att de farhågor och argument som framfördes av allmänheten innan beslutet om nedläggning har införlivats. Renoveringar och ombyggnationer av andra skolor som behövts anpassas och skolskjutsar har i princip ätit upp hela ”besparingen”. Inom bildningsförvaltningen har man dessutom valt att prioritera nyanställningar i form av ”pennvässare” på mellanchefsnivå till sin redan överhierarkiska organisation. Man väljer också att inom kommunen teckna särskilda pensionsavtal med vissa tjänstemän på skattebetalarnas bekostnad. Politikerna har helt enkelt inte tillräckligt ”rent mjöl i påsen” eller som en något mer sarkastisk person skulle ha uttryckt sig: ”de har inte alltid alla flingor i paketet”. Det är snarare därför de tiger, Back, och inte för att allmänhetens känslor alltid strider mot deras eget förnuft och saklighet.
Tvärtemot vad Back verkar ha uppmärksammat, handlar debatten till stor del om just rätten att gå i skolan för att få en utbildning. En adekvat utbildning! Att som Flodabarnen tvingas resa, dag efter dag, riskerar påverka deras skolresultat avsevärt i slutändan. Det riskerar påverka dels genom att de blir tröttare i och med längre skoldagar och det riskerar påverkar genom att deras föräldrar i sin tur berörs genom oro, mindre gemensam tid med sina barn och större distans till barnens arbetsmiljö med bland annat lärare och annan skolpersonal. Att ha bosatt sig i en by som vid inflyttning erbjöd skola skiljer sig markant från att bosätta sig någonstans där inte skola redan var etablerad. Detta verkar Back inte ha förstått utan framhäver ogenerat sin egen och andras situation i Eriksberg där skolan sedan länge är borta. Eriksbergarna är säkerligen glada över att ha dig som språkrör i en fråga som denna, Back.
(Ja, Back! Varför ska vi över huvud taget bry oss om varandra, barnen, samhället, solidaritet och medmänsklighet? Jag sköter mitt och skiter i andra verkar vara din paroll. Men om du nu inte fört en kamp för dina barn och deras rätt till goda livsvillkor betyder det inte nödvändigtvis att andra därmed också ska försumma sina. Och vad är det för fel på att eftersträva Sörgårdsidyll? Samhället skulle bara må bättre av att barnens väl och ve stod mer i centrum, och då är en Sörgårdsidyll inte den sämsta förebilden, enligt mig.)
Om man hårdrar Backs argumentation när det gäller Flodabornas skattebidrag till kommunkassan har Katrineholmsborna ingenting att hämta i den pågående debatten kring nedläggningshotade sjukhus. Vi bör då, enligt Back, snällt finna oss i att landstinget, om de så beslutar, lägger ner hela Kullbergska sjukhuset och därefter stillatigande ta oss till Nyköping eller Eskilstuna för vård. All argumentation för en fortsatt drift av Kullbergska i landsstingets regi är, enligt Backs resonemang, bara löjligt beteende och känslomässigt dravel.
Back hade, som politiker, förordat en nedläggning av Floda skola grundat på tjänstemannayttrande om skolans skick, elevunderlag, ekonomi och framtida behov tillsammans med ansvaret gentemot övriga elever i kommunen och insupande av argument från dem som vill behålla skolan. Då skulle han troligtvis vilja lägga de flesta skolor i kommunen eftersom de också står inför ett behov av upprustning. Och han har totalt missat att 90-talskullarnas barn snart ska in i skolsystemet, att ekonomin kan klaras genom omprioriteringar och att man kan styra framtida behov genom att göra landsbygden mer åtråvärd att flytta till via bland annat tillgänglighet av skola! Att sedan Backs politiska filosofi innefattar en slags ”offerfördelnig”, där några barn ska bekosta andras tillfälliga bekvämlighet (tills det bara finns en skola kvar att offra i kommunen eller?) säger mer om honom än vad jag behöver kommentera, vilket även det faktum att Back inte tillnärmelsevis känner solidaritet med dem som försvarar Floda skola, också gör.
När Back hävdar att lokaltidningen framför en sorgligt ensidig och nogsamt regisserad bevakning av fallet Floda Skola vs Makten är det inte riktigt sakenligt(!). Min och många Katrineholmsbors erfarenhet är snarare den att politikerna och de ansvariga tjänstemännen, som nämnts tidigare, väljer att tiga i stället för att informera och argumentera. Jag har svårt att tänka mig att journalister i gemen har ett inneboende politikerförakt och därför ständigt motarbetar allmänhetens (och sin egen) välfärd genom att inte låta makten komma till tals (men jag kommer att ändra min åsikt om jag motbevisas). Ändock, lokaltidningen speglar i det här fallet en opinion, enligt mig. Ett åsiktstagande hos allmänheten som har påverkats av en undermålig skolpolitik. Och då är det inte bara Flodaborna som har drabbats eller riskerar att drabbas i framtiden. Att Back nu försöker kväsa denna opinion genom att hävda att den får oproportionerligt mycket utrymme i debatten är måhända en kvarlevd reflektion från hans tid inom politiken.
PS: Men det kan också vara ett känslomässigt utspel i avsaknad av uppmärksamhet hos en man som är i stort behov av just uppmärksamhet. DS.
PPS: Och som i det här fallet inte heller bemöts med tigande. DDS.
I det här fallet saknas det dock inte sakliga argument! Just politikernas otydlighet är ett. Att först tillkännage att Valla skola skulle läggas ner för att några veckor senare upphäva beslutet, att basunera ut namnet på fem nedläggningshotade skolor (på inhyrda konsulters inrådan) för att sedan decimera det till två och att offentliggöra diverse förvirrande skol- och elevrockader har gett allmänheten upphov till att tro sig lättare kunna påverka, enligt dem, förestående eller felaktiga beslut. Politikerna har påvisat en velighet långt över det tillåtna och därmed förlorat förtroendet för att allmänheten ska lita på att de vet vad de gör!
Sakliga ekonomiska argument finns det också gott om. Floda skola lades ner på grund av ett besparingskrav i bildningsnämnden på 6 miljoner kronor. Det har sedermera visat sig att de farhågor och argument som framfördes av allmänheten innan beslutet om nedläggning har införlivats. Renoveringar och ombyggnationer av andra skolor som behövts anpassas och skolskjutsar har i princip ätit upp hela ”besparingen”. Inom bildningsförvaltningen har man dessutom valt att prioritera nyanställningar i form av ”pennvässare” på mellanchefsnivå till sin redan överhierarkiska organisation. Man väljer också att inom kommunen teckna särskilda pensionsavtal med vissa tjänstemän på skattebetalarnas bekostnad. Politikerna har helt enkelt inte tillräckligt ”rent mjöl i påsen” eller som en något mer sarkastisk person skulle ha uttryckt sig: ”de har inte alltid alla flingor i paketet”. Det är snarare därför de tiger, Back, och inte för att allmänhetens känslor alltid strider mot deras eget förnuft och saklighet.
Tvärtemot vad Back verkar ha uppmärksammat, handlar debatten till stor del om just rätten att gå i skolan för att få en utbildning. En adekvat utbildning! Att som Flodabarnen tvingas resa, dag efter dag, riskerar påverka deras skolresultat avsevärt i slutändan. Det riskerar påverka dels genom att de blir tröttare i och med längre skoldagar och det riskerar påverkar genom att deras föräldrar i sin tur berörs genom oro, mindre gemensam tid med sina barn och större distans till barnens arbetsmiljö med bland annat lärare och annan skolpersonal. Att ha bosatt sig i en by som vid inflyttning erbjöd skola skiljer sig markant från att bosätta sig någonstans där inte skola redan var etablerad. Detta verkar Back inte ha förstått utan framhäver ogenerat sin egen och andras situation i Eriksberg där skolan sedan länge är borta. Eriksbergarna är säkerligen glada över att ha dig som språkrör i en fråga som denna, Back.
(Ja, Back! Varför ska vi över huvud taget bry oss om varandra, barnen, samhället, solidaritet och medmänsklighet? Jag sköter mitt och skiter i andra verkar vara din paroll. Men om du nu inte fört en kamp för dina barn och deras rätt till goda livsvillkor betyder det inte nödvändigtvis att andra därmed också ska försumma sina. Och vad är det för fel på att eftersträva Sörgårdsidyll? Samhället skulle bara må bättre av att barnens väl och ve stod mer i centrum, och då är en Sörgårdsidyll inte den sämsta förebilden, enligt mig.)
Om man hårdrar Backs argumentation när det gäller Flodabornas skattebidrag till kommunkassan har Katrineholmsborna ingenting att hämta i den pågående debatten kring nedläggningshotade sjukhus. Vi bör då, enligt Back, snällt finna oss i att landstinget, om de så beslutar, lägger ner hela Kullbergska sjukhuset och därefter stillatigande ta oss till Nyköping eller Eskilstuna för vård. All argumentation för en fortsatt drift av Kullbergska i landsstingets regi är, enligt Backs resonemang, bara löjligt beteende och känslomässigt dravel.
Back hade, som politiker, förordat en nedläggning av Floda skola grundat på tjänstemannayttrande om skolans skick, elevunderlag, ekonomi och framtida behov tillsammans med ansvaret gentemot övriga elever i kommunen och insupande av argument från dem som vill behålla skolan. Då skulle han troligtvis vilja lägga de flesta skolor i kommunen eftersom de också står inför ett behov av upprustning. Och han har totalt missat att 90-talskullarnas barn snart ska in i skolsystemet, att ekonomin kan klaras genom omprioriteringar och att man kan styra framtida behov genom att göra landsbygden mer åtråvärd att flytta till via bland annat tillgänglighet av skola! Att sedan Backs politiska filosofi innefattar en slags ”offerfördelnig”, där några barn ska bekosta andras tillfälliga bekvämlighet (tills det bara finns en skola kvar att offra i kommunen eller?) säger mer om honom än vad jag behöver kommentera, vilket även det faktum att Back inte tillnärmelsevis känner solidaritet med dem som försvarar Floda skola, också gör.
När Back hävdar att lokaltidningen framför en sorgligt ensidig och nogsamt regisserad bevakning av fallet Floda Skola vs Makten är det inte riktigt sakenligt(!). Min och många Katrineholmsbors erfarenhet är snarare den att politikerna och de ansvariga tjänstemännen, som nämnts tidigare, väljer att tiga i stället för att informera och argumentera. Jag har svårt att tänka mig att journalister i gemen har ett inneboende politikerförakt och därför ständigt motarbetar allmänhetens (och sin egen) välfärd genom att inte låta makten komma till tals (men jag kommer att ändra min åsikt om jag motbevisas). Ändock, lokaltidningen speglar i det här fallet en opinion, enligt mig. Ett åsiktstagande hos allmänheten som har påverkats av en undermålig skolpolitik. Och då är det inte bara Flodaborna som har drabbats eller riskerar att drabbas i framtiden. Att Back nu försöker kväsa denna opinion genom att hävda att den får oproportionerligt mycket utrymme i debatten är måhända en kvarlevd reflektion från hans tid inom politiken.
PS: Men det kan också vara ett känslomässigt utspel i avsaknad av uppmärksamhet hos en man som är i stort behov av just uppmärksamhet. DS.
PPS: Och som i det här fallet inte heller bemöts med tigande. DDS.
onsdag 15 oktober 2008
Journalistiken och ekonomin, del 2
Mikael Sekund har inga högre tankar om media och journalister. Han hävdar att de präglas av okunnighet och enögdhet samt att de konstruerar och frambringar osäkerhet bland vanliga människor. Sekund anser det vara olyckligt att media, trots sin usla journalistik och brist på specialkunskaper vid sidan om det journalistiska hantverket, innehar en alltför hög trovärdhet för de flesta människor. Journalister kan, enligt honom, ”inte mer om ekonomi och psykologi, som finanskrisen handlar om, än sina läsare eller sin publik”. Han vidhåller dessutom att journalistiken bygger på förenklingar eftersom journalister tror att det är vad publiken vill ha, samt att mediadrevet leder till att alla journalister tittar åt samma håll och därigenom missar alternativa svar på sina frågor eller nyanserna. http://www.kkuriren.se/kkuriren/standard_artikel.php?id=230079&avdelning_1=102&avdelning_2=110&t=1123632933 Till detta kan jag i mångt och mycket instämma men anser det vara olyckligt att dra alla inom journalistiken över samma kam. Det finns trots allt en hel del människor inom media som både innehar ämnesinriktad kunskap och som vågar gå sina egna vägar utan vare sig populistiska eller gemenskapliga behov (det finns dessutom orsak till att ekonomer blir just ekonomer och journalister blir just journalister. Sekund tycks kräva att alla journalister även ska inneha en högre utbildning inom det område han/hon skriver om, vilket visserligen vore önskvärt men ändå får ses som praktiskt omöjligt). Jag kan heller inte ge bifall till att journalister allena ska stå till svars för gemene mans och kvinnas finansiella osäkerhet och därför generellt bör anses opålitliga. Detta skulle vara att göra det alltför enkelt för sig! Sekunds allmängiltiga omdömen kan dock härröra från hans egna upplevelser som journalist och opinionsbildare men även genom hans samröre med andra mediekritiker såsom bland annat Stig-Björn Ljunggren.
Sekund anser det vara mest värt att beakta att finansmarknadsministern, riksbankschefen och chefen för Riksgälden samstämmigt säger att spararnas pengar är skyddade, därför att de svenska bankerna står starka och väl rustade. Han är också förtröstansfull med att staten garanterar spararnas pengar och att ingen bank kommer ta ditt hus, om du fortsätter att betala räntan. Tyvärr har dessa experters utlåtanden och garantier ”drunknat i medias gallskrikande”, enligt Sekund.
Utan att påstå mig inneha särskilt goda kunskaper om den finansiella sektorn (poäng till Sekund) törs jag ändå hävda att otaliga människor har blivit ”felinformerade” av så kallad expertis när det gäller sina egna investeringar. Och så är det väl: den finansiella världen ger inte tillräcklig insyn och är inte tillräckligt förutsägbar för alla att bli sin ”egen lyckas smed”. Inbyggt i systemet är att några få blir vinnare, men de allra flesta, tyvärr behöver betraktas som förlorare på nämnda vinnares bekostnad. Att Sekund då påstår att media borde fästa större vikt vid dessa personers utlåtanden faller enligt mig på sin egen orimlighet. Detta eftersom vi då i synnerhet skulle få en ännu mer snedvriden maktbalans där de allra mest initierade obehindrat kunde styra den finansiella utvecklingen ytterligare, och nu med ännu större hjälp av media. Måhända är det en sådan utveckling Sekund eftersträvar? Som före detta informationschef på SEB vet Sekund säkerligen av vilken vikt offentlig information är och att det vid varje tillfälle görs noga överväganden innan den tillkännages. Det är ytterst lite av det som blir sagt som i slutändan skulle kunna skada det egna intresset! Jag tror inte att de experter som Sekund förordar skiljer sig i det hänseendet, vilket jag också gjorde gällande i min debattartikel Journalistiken och Ekonomin. De har precis som vi andra, sina egna och dem de företräder intressen att se till.
Att som Sekund kräva att media skulle ha ifrågasatt och granskat den politik som delvis ligger till grund för dagens finansiella kris är inte adekvat. Varifrån skulle de ha fått informationen? Inget annat än gissningar utifrån ytterst finkänsliga signaler kunde ha lett rätt. Det enda vi vet om framtiden är att den är oviss. Och om det är någon som har missat de mer grundläggande orsakerna till krisen: såsom bankernas och finansinstitutens överambitiösa investeringar och egen girighet, att aktiemarknaden bygger på förväntningar i stället för reellt resultat och annat som media trots allt genom åren har tagit upp, är det bara att beklaga. Den stora allmänheten har nog förstått det ohållbara i den politik som gett legitimitet åt ”skurksamhället” (och som Sekund fortsätter att ge legitimitet åt genom att skjuta på budbäraren, journalisten). Få är också omedvetna om att dylik politik fortsätter föras på alla samhällsnivåer, inte minst inom den svenska offentliga sektorn där några få hejdlöst roffar åt sig av gemenskapens begränsade ekonomiska resurser. Skuldfällor i form av snabblån till unga är även det en ”framtida” bomb som kommer att skaka om i finanserna på ett antal plan i samhället för att inte tala om alla högre tjänstemän inom det privata näringslivet som osentimentalt tillskansar sig oproportionerliga arvoden utan att för den skull behöva bidra till ett bättre företagsklimat. Är det någon som har missat det?
Sekund har alldeles rätt i att samhället och allmänheten skulle gynnas av att journalister och medier mer granskar och övervakar makten och alla med makt, samt att de mer ifrågasätter det som kan kallas den finansiella sektorn. http://www.kkuriren.se/kkuriren/standard_artikel.php?id=233320&avdelning_1=102&avdelning_2=110 Om detta har jag heller aldrig disputerat! Jag motsätter mig däremot, som sagts tidigare, att han skjuter en hejdlös hagelsvärm på allt som rör sig inom journalistiken eftersom han anser den stå ensam ansvarig för pågående finanskris. Jag opponerar mig även emot Sekunds uppmaning att fästa särskild stor vikt vid så kallade initierade potentaters expertutlåtanden. Det finns, enligt mig, ingenting som särskiljer Sverige från övriga i-landsekonomier så markant att vi skulle klara oss bättre än alla andra vid en global finansiell kris. Ingen blir dock gladare än jag om jag här motbevisas. Jag anser dessutom, till skillnad från Sekund, att det i slutändan är vi, du och jag, den stora allmänheten som blir tvungna att bekosta kalaset. Det är framtida investeringar i vår välfärd som ryker. Sekund tror uppenbarligen på de höga herrarna och att Sveriges ekonomi är säkrad genom att man vid en kris utan problem trollar fram X antal miljarder för att garantera spararnas pengar. För mig är det obestridligt att en person som vill pådyvla andra en sådan syn gör det av intresse. Varthän Sekunds intresse ligger låter jag vara osagt för tillfället. Tilliten behöver finnas i människans förnuft. Att var och en med skepsis värderar och utformar sina egna åsikter utifrån en så samlad bild av ”förevisad verklighet” som möjligt. Tyvärr är det inte helt enkelt. Varken för dig, mig eller journalistiken.
Sekund anser det vara mest värt att beakta att finansmarknadsministern, riksbankschefen och chefen för Riksgälden samstämmigt säger att spararnas pengar är skyddade, därför att de svenska bankerna står starka och väl rustade. Han är också förtröstansfull med att staten garanterar spararnas pengar och att ingen bank kommer ta ditt hus, om du fortsätter att betala räntan. Tyvärr har dessa experters utlåtanden och garantier ”drunknat i medias gallskrikande”, enligt Sekund.
Utan att påstå mig inneha särskilt goda kunskaper om den finansiella sektorn (poäng till Sekund) törs jag ändå hävda att otaliga människor har blivit ”felinformerade” av så kallad expertis när det gäller sina egna investeringar. Och så är det väl: den finansiella världen ger inte tillräcklig insyn och är inte tillräckligt förutsägbar för alla att bli sin ”egen lyckas smed”. Inbyggt i systemet är att några få blir vinnare, men de allra flesta, tyvärr behöver betraktas som förlorare på nämnda vinnares bekostnad. Att Sekund då påstår att media borde fästa större vikt vid dessa personers utlåtanden faller enligt mig på sin egen orimlighet. Detta eftersom vi då i synnerhet skulle få en ännu mer snedvriden maktbalans där de allra mest initierade obehindrat kunde styra den finansiella utvecklingen ytterligare, och nu med ännu större hjälp av media. Måhända är det en sådan utveckling Sekund eftersträvar? Som före detta informationschef på SEB vet Sekund säkerligen av vilken vikt offentlig information är och att det vid varje tillfälle görs noga överväganden innan den tillkännages. Det är ytterst lite av det som blir sagt som i slutändan skulle kunna skada det egna intresset! Jag tror inte att de experter som Sekund förordar skiljer sig i det hänseendet, vilket jag också gjorde gällande i min debattartikel Journalistiken och Ekonomin. De har precis som vi andra, sina egna och dem de företräder intressen att se till.
Att som Sekund kräva att media skulle ha ifrågasatt och granskat den politik som delvis ligger till grund för dagens finansiella kris är inte adekvat. Varifrån skulle de ha fått informationen? Inget annat än gissningar utifrån ytterst finkänsliga signaler kunde ha lett rätt. Det enda vi vet om framtiden är att den är oviss. Och om det är någon som har missat de mer grundläggande orsakerna till krisen: såsom bankernas och finansinstitutens överambitiösa investeringar och egen girighet, att aktiemarknaden bygger på förväntningar i stället för reellt resultat och annat som media trots allt genom åren har tagit upp, är det bara att beklaga. Den stora allmänheten har nog förstått det ohållbara i den politik som gett legitimitet åt ”skurksamhället” (och som Sekund fortsätter att ge legitimitet åt genom att skjuta på budbäraren, journalisten). Få är också omedvetna om att dylik politik fortsätter föras på alla samhällsnivåer, inte minst inom den svenska offentliga sektorn där några få hejdlöst roffar åt sig av gemenskapens begränsade ekonomiska resurser. Skuldfällor i form av snabblån till unga är även det en ”framtida” bomb som kommer att skaka om i finanserna på ett antal plan i samhället för att inte tala om alla högre tjänstemän inom det privata näringslivet som osentimentalt tillskansar sig oproportionerliga arvoden utan att för den skull behöva bidra till ett bättre företagsklimat. Är det någon som har missat det?
Sekund har alldeles rätt i att samhället och allmänheten skulle gynnas av att journalister och medier mer granskar och övervakar makten och alla med makt, samt att de mer ifrågasätter det som kan kallas den finansiella sektorn. http://www.kkuriren.se/kkuriren/standard_artikel.php?id=233320&avdelning_1=102&avdelning_2=110 Om detta har jag heller aldrig disputerat! Jag motsätter mig däremot, som sagts tidigare, att han skjuter en hejdlös hagelsvärm på allt som rör sig inom journalistiken eftersom han anser den stå ensam ansvarig för pågående finanskris. Jag opponerar mig även emot Sekunds uppmaning att fästa särskild stor vikt vid så kallade initierade potentaters expertutlåtanden. Det finns, enligt mig, ingenting som särskiljer Sverige från övriga i-landsekonomier så markant att vi skulle klara oss bättre än alla andra vid en global finansiell kris. Ingen blir dock gladare än jag om jag här motbevisas. Jag anser dessutom, till skillnad från Sekund, att det i slutändan är vi, du och jag, den stora allmänheten som blir tvungna att bekosta kalaset. Det är framtida investeringar i vår välfärd som ryker. Sekund tror uppenbarligen på de höga herrarna och att Sveriges ekonomi är säkrad genom att man vid en kris utan problem trollar fram X antal miljarder för att garantera spararnas pengar. För mig är det obestridligt att en person som vill pådyvla andra en sådan syn gör det av intresse. Varthän Sekunds intresse ligger låter jag vara osagt för tillfället. Tilliten behöver finnas i människans förnuft. Att var och en med skepsis värderar och utformar sina egna åsikter utifrån en så samlad bild av ”förevisad verklighet” som möjligt. Tyvärr är det inte helt enkelt. Varken för dig, mig eller journalistiken.
måndag 13 oktober 2008
Endast rädda makthavare stryper debatten
När jag läser en text som den här http://www.kkuriren.se/kkuriren/standard_artikel.php?id=232674&avdelning_1=102&avdelning_2=111&t=1123632934 inser jag ännu mer vilket anhang det är som sätter kurs för den politiska vardagen i Katrineholm. Det är dock oerhört tillfredsställande att chefsredaktören för lokaltidningen, som torde vara en av kommunens mest politiskt initierade, innehar samma uppfattning som en själv i fråga om detta anhangs bristande benägenhet och välvilja till offentlig debatt i frågor som rör kommunens offentliga sektor.
onsdag 8 oktober 2008
Katrineholms kommunala tjänstemäns avtalspensioner
Katrineholm kommuns regler för avtalspension vid 62 års ålder för tjänstemän föreskriver att den anställde skall ha en sammanlagd anställningstid som omfattar minst tolv år inom kommunen varav minst sex av dem fullgjorts som förvaltningschef eller motsvarande. Det visar sig dock vid närmare granskning att åtminstone två personer skaffat sig undantag från gällande regler:
F.d. chef för dåvarande utbildningsförvaltningen, Ing-Marie Frössevi, hade vid sin pensionering, vid 62 års ålder, 2007, en total anställningstid på drygt 34 år inom kommunen (inkluderar tid inom landstinget) varav tre år och sex månader som förvaltningschef (två år och sex månader för lite enligt gällande regler.
Nuvarande chef för bildningsförvaltningen, Ingrid Nandrup, kommer när hon går i pension vid 62 års ålder 090504 ha arbetat sammanlagt drygt sex år i kommunen (nästan sex år för lite enligt gällande regler) varav all tid har varit som förvaltningschef.
Dessa två personers särskilda avtalspensioner kommer att kosta Katrineholms kommun sammanlagt c:a 3 miljoner kronor som på ett eller annat sätt belastar kontot för den verksamhet de företräder; utbildning och skola. Ing-Mari Frössevi hade dessutom mage att ansöka om ledighet med bibehållen lön under perioden 20070801-20071231!
Totalt finns det, förutom Nandrup och Frössevi, ytterligare sex personer som Katrineholms kommun tecknad så kallat särskilt pensionsavtal med sedan 2007:
Erik Hellqvist, kommunchef kommer att kosta kommunen och därmed skattebetalarna 2 207 204 kronor.
Gunilla Svensson, receptionist på Viadidakt, kommer att kosta kommunen och därmed skattebetalarna 297 149 kronor.
Anette Wikner, assisten på Viadidakt; ingen uppgift.
Hjördis Jansson, Löne- och pensionshandläggare på personalkontoret, kommer att kosta kommunen och därmed skattebetalarna 674 700 kronor.
Hans Wessgren, facklig förtroendeman för lärarnas riksförbund, kommer att kosta kommunen och därmed skattebetalarna 123 073 kronor.
Lou-Lou Orrblad, rektor för komvux, kommer att kosta kommunen och därmed skattebetalarna 1 166 444 kronor.
Den totala kostnaden för skattebetalarna i Katrineholms kommun för dessa 8 personer landar på närmare 8 miljoner kronor!!!
Fem personer har sedan 2007 ansökt om särskild avtalspension men fått avslag. Dessa är:
Agneta Carlsson, områdeschef och administratör inom äldreomsorgen.
Elsa Sköldin, Sfi-lärare på komvux, Viadidakt.
Ewa Neumann, lärare på hotell och restaurang, Linden.
Tommy Bengtsson, Adjunkt vi Komvux.
Marianne Allard, lärare inom Södra BoU.
Som kuriosa kan nämnas att Mikael Örning, rektor vid Södra skolan, förordade särskild avtalspension till Marianne Allard, eftersom man då kunde ha kvar en yngre arbetskraft och därigenom kringgå LAS och ”sist in, först ut” - regeln.
Elsa Sköldin skriver i sin ansökan om särskild avtalspension: ”om vi lite äldre går först bör detta innebära en lättnad för arbetsgivaren”. Min reaktion på det är: är de äldre så besvärliga att ha att göra med inom Katrineholms skolväsende att deras avgång innebär en lättnad för arbetsgivaren? Ekonomiskt blir det knappast någon lättnad för kommunen och skattebetalarna att behöva ge finansiellt understöd till någon som inte bidrar med sin arbetskraft i den samhälleliga produktionsapparaten.
Märk väl att bara sedan 2007 (drygt 1 år tillbaka) har tjänstemän inom Katrineholms kommun tecknat pensionsavtal som kommer kosta skattebetalarna omkring 8 miljoner kronor. Och detta är bara vad som kommit till min kännedom efter ytterst ringa efterforskningar. För dessa pengar skulle skolans elever och de äldre inom äldreomsorgen i kommunen kunna få en betydligt mer näringsriktig och välsmakande daglig kost än idag, Flodafors skola skulle kunna finansieras och det skulle även bli pengar över till annat och det skulle med lätthet täcka bildningsnämndens nyss uppkomna underskott på 4 miljoner kronor samt ge lika mycket i handen för annat…men…våra högt ärade tjänstemän har gjort sina val, och var och en är i det här fallet sig själv närmast. Säg bara inte att pengar saknas!
F.d. chef för dåvarande utbildningsförvaltningen, Ing-Marie Frössevi, hade vid sin pensionering, vid 62 års ålder, 2007, en total anställningstid på drygt 34 år inom kommunen (inkluderar tid inom landstinget) varav tre år och sex månader som förvaltningschef (två år och sex månader för lite enligt gällande regler.
Nuvarande chef för bildningsförvaltningen, Ingrid Nandrup, kommer när hon går i pension vid 62 års ålder 090504 ha arbetat sammanlagt drygt sex år i kommunen (nästan sex år för lite enligt gällande regler) varav all tid har varit som förvaltningschef.
Dessa två personers särskilda avtalspensioner kommer att kosta Katrineholms kommun sammanlagt c:a 3 miljoner kronor som på ett eller annat sätt belastar kontot för den verksamhet de företräder; utbildning och skola. Ing-Mari Frössevi hade dessutom mage att ansöka om ledighet med bibehållen lön under perioden 20070801-20071231!
Totalt finns det, förutom Nandrup och Frössevi, ytterligare sex personer som Katrineholms kommun tecknad så kallat särskilt pensionsavtal med sedan 2007:
Erik Hellqvist, kommunchef kommer att kosta kommunen och därmed skattebetalarna 2 207 204 kronor.
Gunilla Svensson, receptionist på Viadidakt, kommer att kosta kommunen och därmed skattebetalarna 297 149 kronor.
Anette Wikner, assisten på Viadidakt; ingen uppgift.
Hjördis Jansson, Löne- och pensionshandläggare på personalkontoret, kommer att kosta kommunen och därmed skattebetalarna 674 700 kronor.
Hans Wessgren, facklig förtroendeman för lärarnas riksförbund, kommer att kosta kommunen och därmed skattebetalarna 123 073 kronor.
Lou-Lou Orrblad, rektor för komvux, kommer att kosta kommunen och därmed skattebetalarna 1 166 444 kronor.
Den totala kostnaden för skattebetalarna i Katrineholms kommun för dessa 8 personer landar på närmare 8 miljoner kronor!!!
Fem personer har sedan 2007 ansökt om särskild avtalspension men fått avslag. Dessa är:
Agneta Carlsson, områdeschef och administratör inom äldreomsorgen.
Elsa Sköldin, Sfi-lärare på komvux, Viadidakt.
Ewa Neumann, lärare på hotell och restaurang, Linden.
Tommy Bengtsson, Adjunkt vi Komvux.
Marianne Allard, lärare inom Södra BoU.
Som kuriosa kan nämnas att Mikael Örning, rektor vid Södra skolan, förordade särskild avtalspension till Marianne Allard, eftersom man då kunde ha kvar en yngre arbetskraft och därigenom kringgå LAS och ”sist in, först ut” - regeln.
Elsa Sköldin skriver i sin ansökan om särskild avtalspension: ”om vi lite äldre går först bör detta innebära en lättnad för arbetsgivaren”. Min reaktion på det är: är de äldre så besvärliga att ha att göra med inom Katrineholms skolväsende att deras avgång innebär en lättnad för arbetsgivaren? Ekonomiskt blir det knappast någon lättnad för kommunen och skattebetalarna att behöva ge finansiellt understöd till någon som inte bidrar med sin arbetskraft i den samhälleliga produktionsapparaten.
Märk väl att bara sedan 2007 (drygt 1 år tillbaka) har tjänstemän inom Katrineholms kommun tecknat pensionsavtal som kommer kosta skattebetalarna omkring 8 miljoner kronor. Och detta är bara vad som kommit till min kännedom efter ytterst ringa efterforskningar. För dessa pengar skulle skolans elever och de äldre inom äldreomsorgen i kommunen kunna få en betydligt mer näringsriktig och välsmakande daglig kost än idag, Flodafors skola skulle kunna finansieras och det skulle även bli pengar över till annat och det skulle med lätthet täcka bildningsnämndens nyss uppkomna underskott på 4 miljoner kronor samt ge lika mycket i handen för annat…men…våra högt ärade tjänstemän har gjort sina val, och var och en är i det här fallet sig själv närmast. Säg bara inte att pengar saknas!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
